Vet inte hur många gånger som jag har skrivit om det här inlägget, kanske tre, kanske fler. Vill säga allt och ändå ingenting. Det är så många saker som sker som jag behöver förhålla mig till och finna en acceptans kring för att kunna fortsätta på en positiv stig i livet.

Man tar det man får och så gör man det bästa av det helt enkelt. Jag försöker att tänka positivt, att utgå från att allting går och att allt blir bra. Även det som är jättejobbigt brukar ändå föra med sig en gåva av något slag eller vändas till någonting bättre. Visst reagerar jag ibland med sårade känslor eller desperation och ofta blir det heller inte bra eller vad jag egentligen ville få fram. Att förhålla mig lite lugnare och klarare brukar göra det tydligare och lättare för mig att se vad det är jag vill och känner. Någonting som jag arbetar med då jag är en stor känslomänniska.

Idag har jag lite mycket som snurrar runt. Det är som om det byggs upp och kommer att laddas ur förr eller senare. Kanske blir det ingen smäll utan en liten puff eller så säger det kaboom! På vägen försöker jag att inte bära på allting på samma gång, det går helt enkelt inte. Behöver landa i mig själv igen för just nu flyter energin ut till andra. Jag har gått igenom vissa förändringar i livet redan det här året och ändå är det bara januari! Vet att jag har fler som väntar på mig och alla ska jag förhålla mig till. Min bild av mig själv och min omgivning ändras, den förändras mycket.

När jag ser mig själv, andra i familjen och vissa situationer i ett nytt ljus så inser jag att allt är föränderligt och att det är helt OK. Att släppa taget eller bara vara i det och acceptera är OK. Jag behöver inte vända ut och in på mig själv för att vara till lags eller för att bli omtyckte eller älskad. Bilden av mig själv har förändrats redan även om jag inte hade insett det till fullo. Vad som komma skall vet jag inte mer än att jag har en familjemedlem som är allvarligt sjuk. Jag är sjukskriven på deltid och försöker komma tillbaka. Vardagen med alla möten gällande A är i full gång plus allt annat som rör barnen och skolan. Vi har varit rätt krassliga allihopa men förhoppningsvis kommer våren med nya krafter till oss. I min övriga familj har man varit tydlig eller otydlig med vad de anser om mig och min lilla familj och där orkar jag inte längre lägga ner någon energi. Att inte bli accepterad och respekterad för den jag är väljer jag bort. De får lägga sin tid på personer som de anser duga åt dem och jag fokuserar på personer som uppskattar vad jag har att ge.

Högst troligt kommer jag att resa iväg till min släkting som är sjuk. Det blir ett möte som kommer att betyda mycket för oss båda två. En resa av helande och förnyad kraft men även ett troligt avslut. Vi har båda mer insikt och har vuxit som människor. Vi är de vi är och idag kan vi mötas på ett annat plan. Trots sorgen i situationen och en viss känsla av att bli snuvad på framtiden med den här personen så känns det ändå bra att vi har en kontakt idag och att jag kan känna att det är rätt att besöka hen. Ingen resa är bokad, jag avvaktar i nuläget men mycket sätts igång inom mig med vetskapen om vad som sker.

Att acceptera andra som de personer de är ger mig möjligheten att låta dem gå eller vilja ha dem kvar i mitt liv. Det innebär även att jag ser på mig själv på ett annat sätt. Det ger mig styrka och försvagar mig inte. Jag bär hela mitt eget ansvar och på så sätt står jag upp för mig själv. Det är lite otäckt samtidigt som det är en befrielse. Det handlar ju faktiskt om att jag ska acceptera mig själv fullt ut. Jag är den jag är och det duger fint. Inga fler anpassningar till andras krav och förväntningar. Jag orkar inte kämpa mot någonting längre. Jag ger av hela mitt hjärta av det jag kan och vill och tar tacksamt emot det som känns bra och rätt. Det räcker, det är tillräckligt, det behövs inte mer än så.

Det handlar om att se och acceptera mina två pojkar som de personer de är. De är underbara på var sitt sätt och de är hur bra som helst! Var och en med sin speciella gåva, sin speciella personlighet, sin styrka och sin svaghet. Jag vill stötta dem på livets stig med de förutsättningar de har och med en förhoppning om att de ska acceptera sig själva som de unika människor de är.

Även om jag personligen tror på ett liv efter detta och reinkarnation så är ändå Livet här och nu! Just idag, just nu…. just nu skriver jag medans min yngste son ligger på golvet och myser med sin iPad under ett täcke på en jättenalle. Vår lilla hund ligger där på täcket och gosar tillsammans med honom. Det är lugnt och harmoniskt. Vardagsögonblick som är guld värda. Att se Livet för vad det är och acceptera att det.

Namaste, Sara