Vi anmälde skolan till Skolinspektionen.
Vi anmälde sonens skola för lite mer än 1 år sedan. Det är ingenting man sveper ihop i en handvändning och ingenting som vi gjorde för nöjes skull. Bakom anmälan låg åratal av förtvivlad kamp för en rättvis skola för A och var ett rop på hjälp eftersom ingen på skolan var villig att lyssna på oss. De körde över mitt barn med bulldozers och ville att vi skulle tycka det var helt OK. De vägrade konsekvent att ta in eller ta med våra åsikter eller A:s egna tankar, känslor och behov under alla de oräkneliga möten som vi har haft. Mitt barn….ett litet barn. Vi blev behandlade som mindre vetande och sonen fick inte den hjälp han behövde. De visade oss och honom på alla sätt hur lite värd han var i deras ögon. Att han inte var viktigt och att de gladeligen offrade honom.
A var ensam i ett rum utan att få rätt hjälp och undervisning eller ha vuxenstöd på rasterna.
Han fick till slut sitta med en iPad mer eller mindre ensam i ett rum på dagarna, rasterna inkluderade. Ingen resurs tilldelades, det nekade rektorn honom år efter år. Nu när han äntligen fått byta skola ställs A inför vad en skola egentligen går ut på. Det är ungefär som en kulturkrock. Han blir inte pressad för hårt och de leder honom på rätt håll. Han behöver ha lektioner, om än helt anpassade efter A:s dagsform. För honom är det rätt jobbigt och påfrestande eftersom han jämför med flera timmars iPadtittande på Youtube och spelande. Den gamla skolan har saboterat så mycket för honom och nu får han reda ut det tillsammans med hans nya pedagoger. Jag är oerhört tacksam över att han fick byta skola och hamnade i den grupp som han är idag. Jag vill inte tänka på vad som hade skett om han fortfarande hade nekats ett byte. För så var det. Vi bad om att få byta skola och att rektorerna skulle ansöka om en plats genom LSS men de vägrade. Hur man nu kan vägra ett litet barn en bättre skola och bättre förutsättningar? Varför vill man inte ge honom en chans i livet? De som arbetar med barn, de som bestämmer och som borde måna om våra barns hälsa och utveckling motarbetade oss på alla plan. Varför?
Det finns många tvivlare och de som finner det legitimt att ifrågasätta allt och alla.
Många är de som tvivlar på oss och varför vi anmälde. “Det är säkert överdrivet, så kan det inte vara”. Huvudsakligen är det personer som aldrig har varit i närheten av det som vi varit. De som tror sig veta så mycket bättre men som själva aldrig har gått på möte efter möte efter möte för att få upprättelse och för att barnet ska må bra. De som tar allting för givet och aldrig själva blir ifrågasatta. Varför i hela fridens namn skulle vi ljuga eller hitta på? Varför envisas med att få rätt under alla år om det inte var sant? Tror de att vi inte har någonting bättre för oss? Att vi kräver extra utan att det finns tunga anledningar till det? Varför vill andra oss illa istället för att stötta oss? Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa en som man säger. Vår kamp var ensam men ändå reagerar flera på att vi överhuvud taget kämpade. “Varför accepterar ni inte läget? De gör vad de kan.” Enligt vem och vad vet ni om det egentligen? undrar jag då. Hade de själva suttit passivt bredvid och sett sitt barn fara illa, bli deprimerad och må fruktansvärt dåligt av skolan varje dag? Jag har rätt svårt att tro det. Ändå får ofta vi och andra med oss tjuvnyp och sneda blickar, viskande huvuden eller ryggar som vänds bort från oss.
Många vill veta, vill ha information om det som sker utan att för den delen stötta oss.
Det finns många som snokar och vill veta men som sedan vänder det mot oss. Vi gick ut i tidningen med vår situation som vi befann oss i med skolan. Jag är helt övertygad om att fler tvivlar på oss och ser oss som bråkiga och jobbiga föräldrar. Så såg i alla fall skolans personal på oss. Vi fick igen det med besked, skolan var inte nådig. Eller snarare rektorn. Jag har mött andra föräldrar som säger att de inte känner igen vår bild av skolan eller av pedagogerna – eller rektorn för den delen. Nej säger jag då, det förstår jag mycket väl. Skulle ett barn utan “problem” möta samma svårigheter som min son? Skulle deras barn bli behandlad på samma sätt när de inte utmanar dem som ett barn med funktionshinder gör eller ställer allting på sin spets? Eller de barn med samma funktionshinder vars föräldrar är nöjda med de insatser som gjorts eller varken vill, vågar eller orkar ställa sig upp mot skolan som vi gjorde? Varför skulle rektorn som är väldigt mån om sin image berätta vad som sker bakom kulisserna? Det är ju en av poängerna att man som förälder i en sådan här utsatt position blir isolerad och har svårt att bevisa vissa saker eller händelser. Kanske är det bara barnet som kan redovisa för vad som skett men det barnet kanske inte kan uttrycka det eller inte ens vågar. Och jag förstår barnet så väl. Vi berättade vad vi sett och varit med om med egna ögon men fick ändå reda på att det inte var sant. De blåljög oss och Skolinspektionen rakt i ansiktet trots att vi själva närvarat. Man blir smått galen av en sådan elak och utstuderad behandling. Speciellt när det kommer till ens eget barn och alla de timmar som hen ska befinna sig under rektorns styre och ansvar.
Anmälan var det enda rätta men det tog kraft.
Vi har aldrig ångrat att vi gjorde vår anmälan. Det var ett jättejobb att sammanställa allt material och få till en anmälan. Sedan ska man vänta på om SI vill ta sig an fallet eller ej. Vi fick snabba besked, de sa ja inom en veckas tid. Processen därefter är omständlig och suger kraften ur en. Det är jobbigt att behöva läsa svar som inte är sanna och förvridna. Hårt att läsa hur de gör oss lite mindre mänskliga och vårt barn inte värt så mycket. Det gör fysiskt ont att se hur de vänder möten, protokoll och händelser mot oss för att inte deras egna brister och dåliga inställning ska synas. De gav sig på vårt barn utan att blinka. Det är hemskt! Det gav mig ännu fler sömnlösa nätter, ett illamående varje gång jag behövde se skolan eller någon av de inblandade, jag hade god lust att smälla någon på käften trots att jag verkligen inte förespråkar våld. De drev oss så långt de kunde och sa att vi inte fick reagera. Vi fick inte ha möten på skolan längre utan förpassades till kommunhuset nere i byn. Ingen pedagog fick svara på våra mejl eller kom till mötena. Enbart rektorerna för att de ville ha total kontroll över oss. Till slut hade de möten utan oss trots att vi hade all laglig rätt att få vara med! Maktmissbruk i sitt esse. Inte en gång efter att de fick reda på vår sons psykiska mående frågade någon av pedagogerna, rektorerna eller ens skolpsykologen hur det var med honom, om han mådde bättre eller sämre. Mitt barn var inte värt någonting i deras ögon!! Omänskligt…..
Nästan ett år senare, på sommaren, fick vi beslutet från Skolinspektionen. Delar var vi inte nöjda med men över lag var vi tacksamma för att de faktiskt hade gett en rejäl känga åt skolan. Tyvärr visade skolan sitt fula tryne igen då de helt och fullt förbisåg A:s behov av förberedelser inför terminsstarten. De svarade inte på mejl, första dagen var det flera stora missar och jag blev utskälld av en pedagog då jag påpekade att de faktiskt hade missat saker som stod i A:s åtgärdsprogram! Skolan vägrade att göra förbättringar, det blev istället ännu värre (om det nu ens var möjligt). Tack och lov fick vi en placering godkänd av LSS och ungefär 1 månad in på höstterminen bytte A skola. Nya skolan är raka motsatsen till den gamla. Äntligen vände allting.
Det finns tack o lov jättebra pedagoger och rektorer!
Självklart finns det bra pedagoger, min son A har fått fina och duktiga pedagoger nu när han bytte skola och en rektor som verkligen ser och hör alla barn oavsett diagnos eller ej. Tyvärr ser det inte ut så på många ställen i vårt avlånga land idag. Att man bara som vuxen kan lägga skuld på ett litet barn för att de inte kan inrätta sig i ledet, inte passar in eller anser att deras föräldrar säkert har misslyckats med att uppfostra dem är hemskt i mina ögon. Så mycket okunskap och ovilja det finns där ute som vi i vår lilla föräldragrupp behöver tampas med. För att inte tala om våra barn som lever med en annan uppfattning av sin omgivning men ändå ska anpassa sig till oss som inte har de här problemen.
Bristen på kunskap i Sveriges skolor får våra barn betala för.
Ett problem som många av oss möter dagligen är den stora bristen på kunskap angående npf-diagnoser inom skolan. I lärarutbildningen är det bara en liten del som vigs åt den här problematiken och den är inte på långa vägar i närheten av vad som behövs. Vi föräldrar ser, hör och märker av bristerna hos pedagoger och rektorer runt om i landet. Det finns de personer som inser att de behöver mycket mer kunskap och försöker lyssna och lära från andra håll, exempelvis från föräldrarna som faktiskt känner sitt barn allra bäst. Som vill att barnet ska få det så bra som möjligt och som förstår vikten av ett nära samarbete med föräldrarna. Sedan finns det andra, sådana som vi har för mycket erfarenhet av. De som inte alls vill lyssna på föräldrarna utan har med oss på pappret för att kunna visa på att vi har varit närvarande och delaktiga. De som slår upp en bok framför ögonen på oss och berättar hur autism fungerar enligt författaren och inte enligt vad vi säger. Det behövs så mycket mer och bredare kunskap inom skolan för att alla ska må bra i de här situationerna! Det behövs stora förändringar så att barn slipper stanna hemma för att de är utbrända och inte orkar gå i skolan längre. Föräldrarna ska inte ha det ansvaret på sig, de är föräldrar och inte pedagoger. Skolan ska fungera för alla barn och det gör den verkligen inte idag.
Föräldrar lever med hot om anmälningar.
Skolor i Sverige anmäler föräldrar för att deras barn inte kommer till skolan trots bristande resurser och insatser för barnet. Föräldrar som blir anmälda för dåligt föräldraskap trots att de sliter ihjäl sig på alla sätt för att få livet att fungera. Barn på lågstadiet ska inte känna att de inte orkar leva längre, att skolan bränner ut dem när de precis har påbörjat sin 9-åriga grundskola. Föräldrar ska inte behöva närvara under skoltid för att barnet inte klarar av att vara på skolan annars. Föräldrar som blir arbetslösa för att skolan inte fullgör sin plikt gentemot barnet. Man sviker delar av befolkningen och skyller på bristande resurser och dålig ekonomi. Vad händer med de här barnen? Varken barnen eller familjerna mår bra i de här situationerna. Det kan bara inte vara rätt att så många barn far så illa. Hot om vite eller hot om anmälan till socialen är vad de här föräldrarna oftast möter. De pedagoger som verkligen förstår problematiken och som vill samarbeta med barnet och dess föräldrar är guld värda. Så fantastiskt att se bakom allting som inte fungerar och att SE barnet och dess behov!
Vi klagar inte över småsaker men får ofta höra att vi överdriver eller ska finna oss i situationen.
Föräldrar till barn med diagnoser får ofta höra missnöje eller misstro från andra föräldrar. Vi verkar inte förstå, vara lite jobbigare, dalta med med våra barn eller bara komma från en främmande planet. Uppenbarligen så vet vi inte vad som är bäst men det berättar gärna andra för oss eller bakom våra ryggar. Speciellt de med barn utan diagnoser och som troligen aldrig behöver hamna i situationen om man ska anmäla sin skola eller ej har många åsikter om alla våra fel och brister. Fast ofta kan de själva vara upprörda över minsta lilla sak eller incident. Jag hade hellre sett att fler föräldrar stod upp för vad som är rätt och riktigt och backat upp oss och andra i vår situation vilket också hade satt mer tryck på ledningen på skolorna att se över sin organisation.
Det handlar inte om lite trots eller om att pedagogen inte hjälpte “Olle” på matten just den där dagen. Vi är inte föräldrar som klagar för minsta lilla eller om vårt barn har en fis på tvären (ursäkta uttrycket). Det här är så mycket större och allvarligare men ändå jämför andra med sig själva och deras kanske lite mindre jobbiga eller svåra problem. Många sätter sig över och anser oss hantera allting fel eller undrar varför vi inte får styr på våra ungar. De ifrågasätter oss på alla plan, undrar om vi faktiskt inte överdriver allting och bara söker problem eller uppmärksamhet. De står på skolans sida trots att de inte vet hälften av vad vi utsätts för eller vad våra barn sliter med på dagarna. De ifrågasätter mer än gärna och vill inte ta in det vi säger för det låter allt för osannolikt. Tänk på de stackars pedagogerna som måste arbeta under de här förutsättningarna. Det måste ju vi föräldrar till npf-barn förstå. Det handlar ju om pengar och jobbiga förhållanden för alla lärarna. Vi kan inte komma dragandes och begära någonting av skolan utan vi ska helt sonika vara tysta och acceptera allting som sker eller som låts bli. Jo jag förstår att pedagogerna kan sitta i en jobbig sits och att det finns budgetar som ska hållas. Fast det handlar ändå i slutänden om BARN. Om barns rättigheter och om vilken sort människa vi väljer att vara. Hur ser vi på barnen och värdesätter vi dem? Hur tänker du?
Vi läker våra djupa sår och ser hur starka vi blivit.
I dagsläget håller vi på att läka och anpassa oss efter våra nya rutiner i familjen. Många år av sorg, ilska, stor förtvivlan och misströstan har tärt på oss. Vi är skadade och utmattade och tilltron och respekten för den gamla skolan existerar inte trots att lillebror har börjat där. Vi är på vår vakt hela tiden, det sitter i ryggmärgen. Åsynen av skolan ger mig kalla kårar men inte ångest längre. E har helt nya pedagoger men ledningen är densamma. Jag litar inte för en sekund på de som sitter i ledningen. Jag har sett vad de kan åstadkomma och hur lågt de värderar barnen som går där. E får går kvar där så länge han mår bra tillsammans med sina kompisar.
Det som är bra är att jag vet att jag är en jävel på att slåss för mitt barn no matter what. Jag duckar inte för någonting. De slog undan benen på mig, de ryckte av mig armarna och de ville sätta munkavel på mig. De boxade mig i magen och gav mig hårda käftsmällar. De frös ut oss och de stämplade oss. De försökte tysta oss på alla sätt möjliga, de vägrade konsekvent att lyssna på oss och låta oss vara delaktiga i vår sons situation för att förbättra den på riktigt och inte bara på pappret. De behandlade oss som någonting katten hade släpat in. Vi stod på oss. De slog ner oss och vi ställde oss upp. Det har kostat alldeles för mycket men om min son hade gått under på grund av hans situation i skolan hade jag aldrig förlåtit mig.
Var rädda om er, var rädda om varandra. Ni är viktiga!
