I nuläget känns det som att det inte kan bli mycket mer tunga saker men tydligen så vill livet utmana mig lite till. Utmattning och jobbet att komma tillbaka till arbetet, jobbet för att skolan ska fungera ännu bättre för A, alla möten som har börjat igen, övriga familjen som inte har någon direkt kontakt med mig och min familj och nu har en nära släkting blivit väldigt sjuk. Det mesta är ju saker som jag vill ska ordna sig men som kräver massor av energi. Energi som jag känner att jag inte riktigt har ännu.

Allt är ett tumult av situationer att reda ut.

Saken är den att allting sker på samma gång. Att beta av går inte även om jag faktiskt försöker att ta en sak i taget för att kunna hantera dem. Snudd på galen, tom inombords men ändå så proppfull av känslor, en rörig hjärna som försöker sortera upp, bearbeta och ta till mig allting. Att dra täcket över huvudet känns rätt lockande nu men jag vet ju att det inte löser någonting. Ensam är stark vet jag inte om jag tror på för ingen familj är en ö. Ingen människa heller.

Bördan är lite lättare idag, eller så har jag hunnit smälta lite.

Idag är det lite lättare än igår men berget är brant att bestiga. Jag märker själv mitt mående i hur jag reagerar på vad som sker och vad andra säger eller gör. Knappast tolerant och rätt trött på det mesta. Att vara positiv och ha kämparglöd kanske inte direkt klingar ljuvligt i mina öron för tillfället. Att ha en massa överseende eller bara gå vidare utan att ha läkt det som varit och faktiskt fortfarande är vill jag bara skrika åt. Jag kommer säkert att komma dit igen men när allt känns överväldigande så blir det för mycket. Jag borde nog bara sätta mig ner och acceptera allting för att se vad jag själv finner värt att fortsätta med och kämpa för.

Tacksamhet för allt som är positivt i mitt liv.

Tacksamhet för det som är bra är bättre. Strunta i det andra. Jag är tacksam för alla underbara vänner som har sänt fina ord och kärlek när jag som bäst behövde det. Som erbjudit promenader och kaffe. Även om jag inte orkade göra någonting av det igår så blev jag rörd över deras omtanke. Jag är tacksam för att barnen är friska. Jag är tacksam för vår lilla hund som skänker glädje och bjuder in till vovvemys. Jag är tacksam för att jag vågade ringa upp släktingen igen och vi faktiskt hade ett riktigt bra och långt samtal efter alla år. Jag är tacksam för att jag sätter tydligare gränser. Jag är tacksam för att jag orkade med att köra till HAB (på fel dag) och sedan direkt till jobbet.

Vi möter olika många och olika stora hinder på vår väg genom livet.

Vissa av oss får mer än vi orkar hantera i livet medans andra inte får speciellt mycket att gå igenom. Nu tror ju jag att vi får det som vi behöver för att växa. Den som aldrig behöver möta sig själv i urjobbiga situationer kommer heller aldrig att få möjligheten att växa på samma sätt. Det är kanske inte heller någonting som den personen eftertraktar fast å andra sidan vet man ju inte heller vad det är förrän man har varit där. Det är kanske också beroende av hur man är som person. Om man känner mycket eller inte. Att skaka av sig någonting är lättare när man inte är berörd personligen eller om man inte värderar situationen/händelsen som viktig eller någonting som påverkar ens eget liv.

Allt som vi möter formar oss oavsett om vi värderar det som positivt eller negativt.

Jo jag är tacksam för alla saker som jag möter i livet hur jobbiga de än är. De är viktiga och en del av mig – de formar mig till den personen som är jag. Just nu skulle jag helt klart gärna bli av med vissa saker kan jag erkänna. De hade kunnat vara en åt gången. Jag valde att reagera starkt på några situationer och mejl som jag fått och att svara som jag gjort tidigare vilket egentligen inte är jag längre. Jag tror att min bägare har runnit över och jag svarade med den trötthet, sorg, ilska och besvikelse som behövde komma ut.

Det är för mycket på en och samma gång.

Att ha så många saker att hantera på en och samma gång är inte direkt optimalt för hälsan. Varken den fysiska eller den psykiska. Jag har en del att bearbeta, släppa eller behålla innan frid råder inombords.  Jag tror att jag tar och stoppar ner allting som jag inte vill ha längre i en ask och skickar iväg den över Havet. Sedan är det ju de här situationerna som jag lever med och de andra som jag behöver hantera nu. Behöver och behöver, jag väljer att hantera dem eftersom de i mitt tycke inte bör lämnas åt sitt öde. Vissa saker gör man som medmänniska och för att det känns rätt. Vad jag behöver är en fristad, en andningspaus. Någon som känner att de vill skicka mig på en yogaresa till Bali? Bara att höra av sig! 🙂

Var rädda om er och om varandra. Kram Sara