Fick mig en käftsmäll härom dagen då jag fick reda på att jag tydligen har lidit i över 40 år och att det hade sugit ut all energi från andra. Dessutom är det mer eller mindre det enda jag gör och söker och jag vill att alla andra sak fixa min “stackars situation”. Jodå så att…. Hyfsat provocerande att få vetskap om fast å andra sidan speglar det endast den personen och inte mig. Naturligtvis började mitt huvud snurra. Lida är ett laddat ord och någonting som är så dubbelt. Personen som sa så till mig har inte alls samma erfarenheter som mig i livet, dock har det säkerligen inte varit utan någon form av lidande.Hur ofta har man inte hört “ska man bli fin får man lida pin”? Fast att någon lider all helvetes kval är inte speciellt trevligt eller någonting som många vill ta i med tång. Man kan lida sig igenom en tråkig fest eller föreläsning. Det finns personer som lider i det tysta…eller man lider av en obotlig sjukdom.
Livet innehåller ett visst lidande.
Lidandet är en del av livet. Alla har vi lidit någon gång, vissa mer än andra. Lidandet tar så många skepnader och har flera olika roller. Vad är det som är så fult och lite skamligt med lidandet? Tyder det på svaghet? Många har tydliga gränser för hur mycket de anser att en person ska lida. “Nu får det väl ändå vara nog?”. Vad berättigar vad som är ok och vad som inte är det?
Ätstörningarna som jag gick igenom.
Själv har jag lidit på olika sätt genom livet. I tonåren utvecklade jag ätstörningar och det var ett sant helvete och gav mig ett stort lidande. Det var ett val av mig och ett sätt att hantera mitt liv och mig själv. Ingenting som jag gjorde för att jag tyckte att det var roligt att lida. Jag gjorde även valet att kämpa för att bli så frisk som man kan bli. Det i sin tur förde med sig en hel del arbete med mig själv men som också var en nödvändighet för att fortsätta ett bättre liv och må bra.
Tatuera sig gör ont.
Jag har några tatueringar och ja vad ska man säga? Det var ett sant nöje att lida lite för dem. Det är ju inte direkt skönt att gadda sig fast jag valde det lidandet eftersom jag så gärna har velat ha mina olika tatueringar. Det går över rätt fort dessutom.
Relationer som kommer och går.
Som de allra flesta människor på den här planeten har jag haft relationer som inte har fungerat. Både med kompisar och med pojkvänner. Att bli lämnad eller lämna en relation kan verkligen skapa lidande i kropp och själ. Det gör ont och det gör olika ont beroende på situationen och vad man känner för den personen och vad hen betyder för mig upplever jag. Lidandet kan vara i relationen och det kan vara efter….fast jag tror inte att en relation där man inte mår bra är sund och det lidandet ska man bespara sig. Når någon som vi känner eller älskar går bort är en annan form av lidande som tillhör livet.
Förlossningar.
Att föda barn var ett lidande som resulterade i någonting helt fantastiskt! Det vill jag verkligen inte vara utan. Det är en mäktig och otrolig händelse som gör mig rörd och stolt. Vilka krafter som sätts igång! Moder jord och fader himmel, bara att låta sig föras med och arbeta tillsammans. Man är så nära livet och döden på samma gång. En urkraft utan dess like.
Autism och föräldraskap.
I min kamp för ett svar, en diagnos och för att min son med autism ska bli behandlad med respekt och värdighet har jag lidit mer än nog och jag är helt övertygad om att det inte är slut ännu. Jag vill inte måla fan på väggen men livet som npf-förälder är svårt och extremt utmanande. Jag arbetar för att det ska bli bättre, lättare och att jag ska bli duktigare på att hantera olika situationer. Jag hade gärna varit utan det här lidandet men aldrig utan min älskade son. Jag känner att många inte förstår och tycker att det är tröttsamt och märkligt att det ska vara så svårt och tungt. Att snart borde jag skriva glada och positiva saker istället. Visst vill jag det! Livet är fullt av glädjeämnen men jag bearbetar vad jag upplevt och det händer saker varje dag här hemma. Större eller mindre incidenter. Vissa saker skapar lidande hos mig och hos alla andra i familjen. Det gör ont att inte kunna hjälpa sitt barn alla gånger, eller när det haglar oförskämdheter. Mitt hjärta brister när min son är ledsen över att vara annorlunda eller över allt som han upplever som otroligt jobbigt. Jag blir även ledsen när min yngste behöver mer än jag kan eller orkar ge alla gånger eftersom jag är så utmattad eller de gånger som han hamnar i kläm. Det är ett lidande och svidande i hjärtat som jag verkligen inte behöver men som lär mig om livet.
Utmattningstillstånd.
Utmattningen skapar inte lidande när jag väl fick pausa i vardagen och stanna hemma. Livet före var ett lidande och ett tillstånd av total kaos på alla plan. När kroppen slutar fungera och jag inte är drottning över mig själv längre utan kroppen stannar upp och vill inte samarbeta mer under de förhållanden som råder. Att inse att det här är inte bra. Det här är på största allvar och om jag inte slutar så kan de få ännu mer ödesdigra resultat. Just stress och utmattning är vi många som kämpar med och mot i vårt samhälle idag. Det är ett lidande som är delvis självförvållat om det gäller att vi vill hinna med allting, prestera på topp hela tiden, inte nöjer oss med att livet inte behöver vara som i en inredningstidning och att vi inte behöver se ut som i modemagasinen. Barnen kanske kan nöja sig med en aktivitet var, vi själva en och att det är ok att vara uttråkad eller bara ta det lugnt och chilla (som min äldste skulle säga). Halvfabrikat fungerar i vardagen för det sparar tid när det är viktigare att mysa tillsammans. Att kraven på oss själva och vår omgivning är absurda många gånger och bara skapar lidande på olika sätt.
Lidande som är acceptabla och åtråvärda.
Sedan finns det lidande som applåderas idag. Som personer ser upp till och längtar efter. Alla extrema motionsformer som finns idag. Man joggar inte 5 km eller njuter av en skogspromenad utan det är t.ex. maraton, triathlon och thoughest som gäller. I de här sporterna väljer folk att lida. För kom inte och påstå att det är skönt när mjölksyran pumpar i benen och lungorna darrar. När tånaglar faller av eller man bara vill kräkas? Det är ju inte heller bara loppen i sig utan det behöver ju tränas jättemycket före vilket skapar lidande varje gång. Fast det här lidandet ses som lite coolt och man ser upp till dem som väljer att göra det. Det är häftigt att klara av den sortens plågor och lidande. Varför då frågar jag mig? Vad är det som vi ser som så fantastiskt och eftersträvar samtidigt som vi ser ner på annat lidande?
Utmaningar ställs vi inför frivilligt eller ofrivilligt.
Alla personer med funktionshinder tar sig ann olika utmaningar varje dag. Inte får de applåder för det. Snarare tvärt om så ska de inte ställa till med för mycket för alla andra. Inte göra dem obekväma och de ska anpassa sig till oss och vi andra ska helst inte behöva göra allt för mycket för dem. Blinda ute i trafiken, rullstolsbundna som inte kommer in på alla ställen, autistiska personer och de med adhd/add som ska hantera vardagens alla jobbiga och otäcka saker. Mobbing, utanförskap, anpassningar som inte görs, enorma krav och ofta stort lidande som orsakats av en mängd olika faktorer. Vem applåderar dem för deras insatser och vad de övervinner i vardagen – varje dag? Jag säger inte att man inte ska tycka att det är bra och fantastiskt att springa flera mil på en gång eller cykla i oändlighet. Jag säger att man kanske inte ska döma andra för deras lidande. Vad de väljer eller får tilldelat i livets lotteri.
Vissa kan bara se sig själv i lidandet.
Visst finns det personer som inte kan se sig själva utan självömkan i tillvaron och som söker upp problem men aldrig lösningar. De gör det säkert av en anledning som de kanske inte är medvetna om. Eller så är de det men finner ingen anledning till att förändra sin situation. Själv är jag en person som har befunnit mig i djupa svackor men förr eller senare letat efter vägen upp. Målet är inte att leva i ett svart hål men det är ibland en del av mitt liv. Lidandet är ingenting som jag finner njutbart i det avseendet utan jag vill gärna lämna det bakom mig med ett fokus på positiva lösningar och att kunna släppa det som inte är bra för mig.
Att utvecklas och tillåta sig att växa.
Att utvecklas innebär lidande, i alla fall till viss del. Saker som man inte sett eller velat ta på uppenbaras. Ens verklighetssyn kan skakas om rejält och inställningen till en själv och till andra runt om kring få sig en törn eller helt enkelt förkastas och någonting nytt ser sin dager. “Det gör ont när knoppar brister” skrev Karin Boye och det instämmer jag i. Lidandet i sig kanske inte är någonting som man eftersträvar och vill åt utan det är resultatet efteråt som är eftertraktansvärt och ger valuta för allt man har gått igenom. Förr eller senare så lättar lidandet och försvinner. Oavsett om det är hjärtesorg, maraton, sjukdom eller stress. Lidandet är inte alltid av ondo, det ger en kanske möjligheten att växa, utmana en själv och se vad som sker på andra sidan?
Mitt lidande liv eller mitt liv som jag är glad över att ha fått och fortfarande får uppleva.
Så ja, jag har väl lidit då i 40 år men troligen inte så som den personen ansåg att jag gjort. Jag lever inte för att lida, jag lever för livets alla olika sidor och vad de resulterar i. Jag är rätt stolt över att ha kommit igenom allvarliga ätstörningar, ett par krossade hjärtan och allt som jag gör för att min lilla familj ska klara vardagen efter bästa förmåga med utmattning, funktionshinder, byråkrati och en massa fördomar och åsikter om oss.
