Jag har varit hemma den här veckan. Min kropp strejkar. Har haft många symptom på att jag borde lyssna mer på mig själv men har som vanligt inte riktigt haft tid och ork till det. Låter kanske konstigt men det blir på något sätt ändå ytterligare en sak som jag behöver ta med och anpassa. Naturligtvis är kroppen det viktigaste. Slutar den fungera så blir jag varken bra som mamma, partner, arbetskamrat eller vän. Jag har varit sjukskriven tidigare och borde ha lyssnat mer på mig själv. Några symptom som jag har är en enorm trötthet som aldrig går över, stickningar i ansiktet, värk i leder och muskler, enorm huvudvärk, svårt att hitta ord, utslag, säger fel ord, svåra magsmärtor och värk i bröstet, ljud och ljuskänslig, lättirriterad, har haft svårigheter att svälja för musklerna krampar orkar knappt klä på mig eller göra mig i ordning, slutar följa mina rutiner som gör att jag faktiskt mår bra.

Efter några dagar hemma med hunden som enda sällskap så har en del av de här besvären lättat. Märker dock att jag är otroligt känslig för minsta lilla stresspåslag. Jag inser att jag behöver andas och glädjande ger jag mig själv lite andningsövningar mellan varven. Jag försöker att vara lugn och ta varje stund för sig själv, att vara närvarande. Det hjälper. Jag struntar i vissa saker vilket gör att stressen minskat.  Ibland önskar jag att jag hade två huvuden som kunde avlasta varandra. Att leva med en konstant upplevd stress sliter och tär på kroppen enormt. Jag är ingen superwoman som kan gå på hur länge som helst. Jag behöver respektera min kropps förutsättningar, lyssna på den och älska mig själv för att mäkta med livet utan att gå itu. Livet är värt att levas och jag vill vara med länge.