Att höra mitt barn förtvivlat säga att han inte har någon framtid slet hjärtat ur kroppen på mig. Hans djupa sorg och ångest över sin situation var äkta och han var helt ärlig när han gråtande skrek att han inte hade någon framtid, att han aldrig skulle få ett arbete utan han skulle tvingas bo på gatan. Han var 8 år och hade redan gett upp hoppet om livet. Han hade ingen tro på sig själv eller att det skulle kunna bli bra. Den gastkramande skräcken när han sa att han inte ville leva längre, att det inte fanns någon mening med att leva för honom och att han skulle ta en kniv och ta livet av sig var något av det mest fruktansvärda som jag har upplevt. Jag fick panik, hade svårt att andas och blev så fruktansvärt ledsen och oerhört rädd men insåg att jag inte kunde låta mig släppa ut allt det som jag kände utan jag behövde vara lugn och trygg för min sons skull.
Lillebror blev ledsen och rädd och bröt ihop. Det här var på kvällen vid nattningen och alla var väldigt upprörda så jag och R delade upp oss. Han lade sig bredvid lillebror i hans säng och jag lyckades få med mig A in till min stora säng. Det var overkligt, jag ville inte att det skulle vara sant. Jag kunde inte stå ut med att min son led så här mycket och bara inte orkade längre. Han var 8 år och hade mörka tankar som tyngde honom, tankar som ett barn aldrig borde tänka eller ens komma i kontakt med. Jag är ofta handlingskraftig när det sker någonting och mitt totala fokus var att få A till att lugna ner sig och kanske få lite ro så att han kunde sova. Jag fick lov att hålla om honom, pussa på hans panna, stryka hans hår och ha honom nära mig. Jag ville aldrig släppa taget. Sakta men säkert blev A lugnare och vi kunde prata om vad det var han kände.
A skulle börja i årskurs 3 och hade haft det väldigt jobbigt med skolan och dess personal under större delen av tiden. Det eskalerade för varje termin. Han kände sig dum och dålig – sämst i klassen. Han fick ta så mycket skit från okunnig personal och från en ovillig ledning. Flera av pedagogerna hade bytts ut under de här åren, personalomsättningen var hög och det var svårt för honom med alla nya personer stup i kvarten. De två som han hade fäst sig vid och som fungerade med honom fanns inte längre kvar. Den ene slutade och den andra blev sorgligt nog allvarligt sjuk och gick bort. A fick inte det stöd som han behövde så väl i klassrummet eller ute på rasterna. Skolan var jobbig och påfrestande varje dag för honom. Han kände sig annorlunda och var medveten om sin autism. Allt blev för mycket för honom, det var en stor och tung börda som han inte såg skulle kunna lättas. Den drog ner honom och han sjönk.
Han hade haft självskadetendenser tidigare och nu hade han dunkat huvudet i väggen och gjort sig illa. Hotet om att ta en kniv och sticka sig själv i magen blev allt för verkligt. Tidigare hade han stigit rakt ut framför en bil för att han var arg och inte ville mer. Skolan var sedan länge informerad om bilincidenten eftersom jag var livrädd att han skulle göra om det när han avvek från skolan när han hamnat i affekt. Till svar fick jag att trafiken inte var så farlig runt skolan, inte som nere i byn. Så kallt och elakt att säga en sådan sak. Alla vet att det räcker med en bil, en endaste…
Dagen efter ringde jag till BUP och fick vänta i kö. Väl framme fick jag tala med en vänlig och förstående sköterska som informerade mig vidare om att det här fick HAB ta. Alltså ringde jag till HAB och blev uppringd av deras psykolog som hade hand om oss. Hon säger i sin tur att det inte alls är deras sak utan att jag får kontakta BUP igen. Så då ringer jag för andra gången till dem och berättar vilket svar jag fick varpå sköterskan suckar och säger att så här är det nästan alltid. Föräldrarna skickas mellan HAB och BUP fram och tillbaka. Då tappade jag tålamodet, jag var upprörd, ledsen och så rädd för den här situationen att jag till slut fick henne att kontakta HAB. “Ni får reda ut det här på egen hand och sedan får ni kontakta mig när ni har bestämt vem som äger ärendet”. Det är inte klokt att jag som förälder till ett barn som inte vill leva ska behöva ta det här! Jädra tur rent ut sagt att jag har skinn på näsan och inte ger mig utan kör på rakt fram.
Vi fick komma till HAB och det bestämdes att vi skulle ha tätare kontakter för att hålla koll. Vi pratade med dem och A fick också tid hos psykologen. Inte för att han uppskattade det, han var inte alls mottaglig.
Jag hade redan skickat mejl till rektorerna, pedagogerna, specialpedagogen och skolpsykologen samt skolsköterskan gällande A:s situation före terminsstarten. Ingen hörde av sig. Under terminen som kom blev det värre för honom i skolan och personalen behandlade honom dåligt. Han fick sitta ensam i ett rum med en padda mer eller mindre hela dagarna och ville inte längre gå ut på rasterna. Vi hade flertalet möten med alla involverade men ingen ville svara eller prata om A:s mående och hur de skulle kunna hjälpa honom. Jag var så upprörd på personalen och hur det behandlade mitt barn och oss. Ingen frågade oss hur det var med honom! Ingen enda! Avsaknaden av empati och respekt för min son var hemsk och gjorde så ont i hela mig. Min kropp värkte av ilska och frustration över deras kyliga behandling. Rektorn skrev till svar i vår anmälan till Skolinspektionen att de hade tagit upp A i skolhälsoteamet. Må så vara men om ingen gör en insats eller en ansats för att förbättra hans situation då spelar det ingen som helst roll i mina ögon. De kan ha alla möten de vill men levererar de ingenting och bryr de sig inte alls då har jag ingen respekt för dem längre. Situationen för A förbättrades inte så mötena kan endast ha varit till för dem själva och protokollet. Skolpsykologen var tyst, han pratade inte med vår son eller med oss. Inte heller skolsköterskan. Fy fan rent ut sagt.
Under hösten hände samma sak igen. A ramlade ner i djupet ännu en gång och jag blev lika vettskrämd för att han skulle göra någonting när jag inte var hemma eller tillsammans med honom. Åter igen ringde jag BUP som hänvisade till HAB som hänvisade till BUP. Den här gången ringde jag inte BUP igen utan de fick visa på att de kunde kommunicera med varandra sinsemellan även denna gång. Justeringar i medicineringen gjordes och jag talade med A allt som oftast. Bekräftade honom, stöttade honom och visade att jag fanns där och att jag älskade honom mer än något annat. Lyssnade på hans tankar och på hans oro och ångest.
Samtidigt kämpade R och jag med en skola som vägrade lyssna och inte ville samarbeta utan bara köra över oss totalt. Det brast för R och mig ordentligt till slut vid ett möte. Vi fick via telefon höra av rektorn dagen därpå att vi inte hade rätt att bete oss så, att vi inte fick lov att höja rösten eller reagera så som vi gjorde och att de fick tänka på sin personals hälsa och sedan lade hon luren i örat på mig. Jag hade skrivit till alla och gjorde det igen. Förklarade hur vi uppfattade situationen, hur vi mådde som föräldrar efter alla år av kamp och hur A hade det. Jag sa att man inte fick kalla folk för dumma saker men det är inte mänskligt att inte få reagera när ens barn mår så dåligt, ingen vill lyssna på oss och ingen av dem visar någon form av empati eller vilja att förstå hans situation. Inget svar – helt dött. Senare skar de av oss från pedagogerna. Enbart rektorerna fick svara vilket de inte informerade oss om utan bara gjorde – för andra gången under två år. Svaren vi fick angående händelser eller möten var helt opersonliga, avskalade och formella. Kändes tagna ur någon handbok för rektorer och förde inte situationen framåt. Inte heller på vårterminen hörde skolpsykologen av sig eller någon annan för att höra hur det var med A. De var helt och hållet ointresserade av om han ville leva eller inte.
Rädslan för att någonting ska hända finns där fortfarande hos mig trots att A mår bättre nu. Han har bytt skola och hamnat hos jättebra pedagoger och en rektor med förnuft och medkänsla. Vi pratar fortfarande hemma och det är så viktigt att bekräfta A för den underbare pojke och individ som han är. Tankarna kommer ibland, speciellt när han är upprörd. Det gör lika ont varje gång att höra mitt barn säga att han inte är värd någonting. Att han är misslyckad och dum. Att han inte duger som han är. Att det är lika bra att inte längre leva för då blir det lugnt och han slipper ifrån. Tunga och jobbiga tankar och känslor som jag tar på största allvar. Han är nu 10 år och byter till ungdomsgruppen på HAB vilket innebär ny personal som vi snart ska träffa. Jag tror att de är lika bra som de andra har varit som vi har mött. Jag önskar att det finns någon bland den nya personalen som A kan känna att han litar på, som kan visa honom hur fin han är och hjälpa honom må bättre och finna de lättare och ljusare tankarna.
Många vill inte prata om sådant här men det är så viktigt att få ut det. Jag förstår inte varför det skulle vara värre att ha ont i själen än i någon fysisk kroppsdel? Allt hör ihop och hänger samman för mig. Att uppleva att mitt barn inte längre ville leva var som en iskall dusch av mörker som jag fortfarande hämtar mig ifrån.
Var rädda om varandra <3
