Mat och hälsa går ju hand i hand, i alla fall som jag ser det. “Man blir det man äter” låter ju logiskt och rätt. Det är så mycket mer bara för mig. Vad jag äter hänger ihop med hur jag mår och var jag befinner mig i livet. För att börja komma tillbaka och få mer kraft behöver jag ge kroppen energi och näring på ett sätt som fungerar för mig.

När A föddes visade det sig att han var väldigt allergisk så för att han bäst skulle få i sig allt som han behövde skulle jag amma honom i minst ett år och gå på kontrollerad diet. Det var en pärs minst sagt. Nästan allting försvann i matväg och jag fick äta vitamintillskott för att vi skulle må bra båda två. Ingen mjölk, ingen soja, inga baljväxter, inga stenfrukter, inga ägg, inte tomat, banan, morot, citrus, kål, lök eller paprika. Inte heller nötter och frön. Det fick inte förekomma minsta spår i någon produkt heller eller lax uppfödd på sojamjöl. Det som fanns var några få produkter med havremjölk vilket jag än idag har fortsatt med att dricka. Begränsningarna var stora och det var i princip omöjligt att äta ute eller hemma hos någon annan. Innehållsförteckningarna luslästes. Att äta blev ganska tråkigt, det fanns två barnmatsburkar som vi kunde köpa i affären och en vällingsort. Jag längtade hysteriskt efter olivolja, nötter, choklad, ost och att kunna få äta mer färggrant på min tallrik. Tack och lov försvann allergierna och vi kunde återgå till en mer normal kost efter ett år av hård diet.

A ville så småningom helst äta vit eller beige mat och så är det mer eller mindre fortfarande. Allt eftersom har han utvecklat en större känslighet vad gäller smak, lukt, textur, färg och form på maten. Han är rak och uttrycker sig tydligt om han tycker om det eller om det är oätligt. Det kan kännas hyfsat otacksamt många gånger när jag har stått och lagat mat och det inte faller A i smaken. Det är även roligt och en lättnad alla de gånger som han faktiskt uppskattar och äter det som serveras. Hans uttryck ska inte tas personligt, han lägger ingen som helst värdering i det utan det är helt enkelt gott eller inte. Andra som inte känner honom så väl kan säkert uppfatta A som oförskämd när han uttrycker sin åsikt om maten men grejen är att han verkligen inte får ner någonting som inte fungerar för honom. Däremot äter han gladeligen hemma hos kompisar och verkar kunna kontrollera sig ganska bra i de situationerna vilket glädjer mig. Det finns många npf-föräldrar som tar bort gluten, laktos eller mjölkprotein, socker och även soja. Jag har haft de funderingarna men insåg att sonen inte skulle få den kosten i skolan vilket gjorde att allt falerade. Vi har provat smått med gluten eftersom jag själv märker av när jag äter det. Vi har E som är laktosintolerant och A kan äta laktosfritt i maten, han äter gärna tofuglass men vägrar dricka laktosfri mjölk. Socker är dåligt hur man än vrider och vänder på det så det går att minska ner genom att tänka på vad vi köper hem. Jag har inte heller or att fokusera helt på maten då det är så många andra saker som också ska prioriteras och sättas fokus på. Maten är inte prio ett just nu eftersom E äter mycket bättre och A har bättre koll liksom vi föräldrar.

Vi har varit i den situationen att ett barn behöver äta upp sig och ett barn behöver kontrollera matintaget. Det visade sig att E hade halsmandlar som var något av de största läkaren sett som opererade dem för ett år sedan. Vi hade varit på några läkarbesök för just maten, vikten och halsen men ingen hade reagerat förutom på att han vägde lite. Jag fick stå på mig och förra året när han var 5 1/2 år fick han äntligen möjlighet att kunna äta som oss andra. Lille E hade nämligen inte kunnat svälja all mat tidigare! Vi trodde han var kräsen som spottade ut vissa saker men han hade helt enkelt inte kunnat få ner det vilket inte läkarna insett. Efter operationen har han fått lära sig att han faktiskt kan tugga och svälja allting numera. Att se sitt barn bli mindre och smalare för var dag var fruktansvärt. Urinstinkten att skydda och ge mat tog över. Jag fick ett starkt behov av att se att E åt, växte och mådde bra. Samtidigt försökte jag att inte göra en för stor grej av det men det var mer eller mindre döfött då jag var smått hysterisk mellan varven och rädd. A däremot såg vi blev större, skolsköterskan larmade och sa att vi måste se över vikten och kontrollera maten. Jag ringde till HAB som pratade med mig och med A och skickade med oss en broschyr om kostcirkeln. Efter att ha studerat min son ett tag insåg jag att han inte kan skilja på hunger och törst och att mättnadssignalerna inte riktigt fungerar. Vi pratade med HAB igen som sa att vi fick ha koll på matintag och vätska och lära A hur mycket och vad han ska äta. Åter igen ville jag inte göra en stor grej utav det här. A hade redan blivit retad i skolan för att han var lite rund och för att han inte hade ett sexpack på magen. Jag känner en rädsla för att mina barn ska utveckla ett matmissbruk eller få en sned bild av hur man ska se ut eller äta. De är medvetna om samhällets bild av hur det bör se ut trots sin ringa ålder vilket skrämmer mig. Vi har en som alltså behöver äta mer och en som inte ska äta så mycket och detta ska ske utan att vi lägger allt för stor vikt vid det. Knepig sits minst sagt. Jag tycker att vi faktiskt lyckas ok under de här omständigheterna. Jag pratar om att kroppen behöver bränsle och inte om utseendet. Vi har tittat och läst i böcker för att lära oss mer om hur kroppen fungerar och att det är näring, rörelse och vila som den behöver. Dessutom berättade jag för A att alla har sexpack annars hade vi inte kunnat stå upp men att de inte alltid syns på alla människor.

Som så många andra har jag haft en förvrängd, infekterad och negativ inställning till mat och till min kropp. Länge handlade det om utseende. Utseende och om att ha kontroll eller att tappa den. I många år ville jag bli smalare, gladare, snyggare, lyckligare, duktigare ……fast i grund och botten ville jag bara må bra. Älska mig själv inifrån och ut. Så många år som jag har fokuserat på fel saker. Jag köpte någon annans idéer om vad som är vackert och snyggt, rätt och fel. Mer eller mindre rakt av köpte jag det utan att ens reflektera över var det kom ifrån och om det var “sant” bara för att det flashades i media och det faktum att så många andra också köpte samma ideal som jag. De åren har ändå gett mig viktiga insikter i vem jag är men jag är innerligt trött på hela mat-kropp-utseendegrejen.

Det som är viktigt för mig numera är min hälsa. Fokus ligger där istället för att tappa kilon. Så har det varit ett bra tag och den insikten fanns där en dag då den hade mognat fram. Periodvis finner jag det svårt att följa min egen tanke och motivationen tryter när jag lägger mycket tid och kraft på annat runt omkring mig som suger energi. När jag inte mår bra, är trött, ledsen och stressad försvinner förnuftet och logiken vad gäller mat hos mig och jag gör många val som inte gynnar mig eller mitt välmående. Kroppen går på sparlåga och behöver bränsle fort och suget efter snabb energi tar över. Min hjärna orkar inte argumentera med sig själv, kroppen orkar inte fixa och laga mat utan det är quick-fix som gäller. Jo jag vet att det är en ond spiral, att jag mår sämre av det rent fysiskt, jag kan bara inte tänka på det utan behöver prioritera annat för att hålla näsan över vattenytan. Det kan vara viktigare att få på barnen kläder, att jag kommer utanför huset och att jag orkar jobba mina timmar än att jag äter vita mackor till lunch och en bit choklad i bilen hem. Jag ursäktar inte det utan säger bara att ibland orkar inte hjärnan tänka på annat än det mest väsentliga.

För runt ett år sedan började jag göra smoothiebowls och göra juicer. Inte för att jag hyste någon önskan om att vara hipp, slank eller pretto utan för att det var ett sätt för mig att minimera tid samt stress och samtidigt få i mig näringstäta livsmedel. De här veckorna hemma har jag frångått detta för orken har inte varit där och mitt huvud har inte orkat tänka på allt som ska i. Så illa är det. Igår gjorde jag dock min första på länge! Den smakade lite annorlunda och jag tänkte att det nog är för att jag kommit ifrån det lite men senare under dagen insåg jag att jag hade glömt flera ingredienser. Huvudet höll på att explodera ändå när jag höll på som bäst med att mixa ihop allting. Idag blev det mycket bättre men jag var så trött i huvudet efteråt och hyfsat snurrig. God blev den och det känns bra att vara på G igen. Mat och hälsa är jätteintressant och jag läser gärna om det vilket ger mig inspiration till att våga pröva nya saker. Det är läskigt att bryta mönster, det är svårt och tar tid fast det är värt det tror jag i slutänden. Familjen är skeptisk många gånger till mina hopkok och val av andra råvaror. Att smyga ner linser och bönor i köttfärssås eller grytor är lönlöst. Fast de har å andra sidan köpt quinoa, falafel, flera grönsaker, olika oljor, lite grövre bröd och några saker till så jag hyser hopp om en hälsosammare framtid. Dock vill ingen närma sig mina röda eller gröna smoothiebowls så än så länge får jag njuta av dem helt själv.