Otroligt, jag kan knappt förstå det. Hemkommen efter ett bra möte på skolan. Bra! Skakar på huvudet för att det ska kännas mer verkligt.

Sonen har gått i sin nya klass nu i två månader och han har reagerat på omställningen rejält. Mycket utbrott, både verbalt och fysiskt. Gap och skrik och jag tror att vi är de dummaste jävla föräldrarna som bara går att uppbringa. Samtidigt har vi stått på oss och känt att det här beslutet är det rätta. Faktum är att det enligt oss inte finns något alternativ. Vi hade förväntat oss en reaktion, kanske inte så stor men nu är det så och det försöker vi handskas med efter bästa förmåga.

Jag mejlade sonens pedagoger och rektorn häromdagen då A uttryckt en längtat tillbaka till den gamla skolan ett flertal gånger och det hade hänt en del saker som jag kände behövdes redas ut. Instinktivt kände jag att magen knöt sig och andningen åkte upp och jag blev spänd och småstressad. Skulle vi behöva fightas med den här skolan också? Skulle det rent ut sagt skita sig nu med? Personalen svarade väldigt fort på mitt mejl och redan två dagar senare (idag) så hade vi ett möte på morgonen. Magen var lite orolig och jag var lite spänd inför mötet där de även ville att A skulle vara med i början. Jag har träffat dem allihop tidigare men alla minnen av de otaliga mötena med den gamla skolan sitter i. På ren automatik rustar jag för kamp, hårda ord och en ovillighet från deras sida att lyssna på mig och på A.

Vi gick där från parkeringen till skolan i regnet och småpratade. A var lugn och glad över att jag var där tillsammans med honom på hans skola. Han var förberedd på mötet. A berättade att rektorn redan hade träffat honom dagen innan och pratat med honom om hur han upplevde sin situation vilket jag uppskattade. När vi kommer in i klassrummet väntar alla 5 och hälsar glatt. Det doftar nybryggt kaffe och stämningen är lugn och trevlig. Jag blev erbjuden en kopp som jag gärna tog emot. Rektorn tar ordet och det som verkligen glädjer mig är att han vänder sig till A och talar lugnt och rakt till honom och han har verkligen lyssnat på A! De pratar igen om det som de hade talat om dagen innan och det känns att A har förtroende för honom och att rektorn förstår och ser min son. Pedagogerna tar upp olika punkter från mitt mejl och det vänder sig främst till A. De vill verkligen att han ska må bra. De vill förstå honom och de förklarar för honom vad som skett och vad som sker när man säger någonting på ett visst sätt. A och pedagogerna kommer överens om några punkter som jag tror blir jättebra.

A vågar tala, han vågar berätta och uttrycka sig och han blir bemött med respekt, tålamod (t.o.m. när han trycker på rektorns dator för att “hjälpa” honom) och kunskap. Jag upplever för första gången att jag blir hörd och att de tar till sig vad jag kan och har att erbjuda dem i deras relation och interaktion med mitt barn. Det är en fantastisk känsla!

Pedagogerna och A skrattar och busar med varandra, stämningen är kärvänlig och jag ser att min son mår bra där han är. Han trivs och jag ska stötta honom genom den här omställningen som sker för honom. Han har vuxit på så kort tid och mitt hjärta fylls av glädje. Det är värt det, min son är värd det bästa.

Det var så fint att få höra pedagogerna berätta för A att de trivs väldigt bra med honom, att de tycker att han är duktig och fin och en väldigt bra kompis. A fick beröm från hjärtat och det var nog mer eller mindre första gången sedan förskolestarten fram tills idag som han fått höra så mycket bra och fina ord som lyfte honom. Skolan stärker honom, det hade jag aldrig trott var möjligt. A hjälper till med de andra 3 barnen, speciellt med två pojkar, då han har ett sätt att kunna lugna ner dem på som inte pedagogerna alltid förmår. Pojkarna lyssnar på honom och han är poppis och uppskattad. Så roligt att få uppleva det här!

På bara två månader har min son börjat få självförtroende, han skrattar och tycker om skolan och sin lilla LIG-grupp. Läsningen har tagit full fart. Det var just läsningen som var svår och ett stort problem och som vållade så mycket gråt och ångest. Nu läser han och skriver en hel del! Jag kan känna en sorg och ledsamhet över att han inte fick den här chansen tidigare men nu är vi här, vi lyckades komma hit och det är tusen gånger bättre än den gamla skolan. Tänk att det finns sådana här duktiga och motiverade pedagoger som trivs och som är duktiga både med barnen och i sin undervisning. Dessutom en rektor som verkar få alla att växa, bli sedda och må bra. Underbart! Jag blir så otroligt glad och enormt lättad. Hoppet växer och nu kan jag börja släppa på det som var så tungt och jobbigt med skolan. Jag trodde inte det var möjligt med en bra skola för min son men jag är så tacksam för att jag hade fel.