Inser att det även finns fördelar med att vara npf-förälder. Många gånger ser jag inte det för mitt uppe i allt som kretsar kring skola, hem, sjukvård, logistik och annat försvinner lätt ljusglimtarna och det positiva som finns. De är däremot ack så viktiga för att livet inte ska kännas som en ensam vandring i uppförsbacke i en snårskog.

Som förälder har jag utvecklat ett fokus på hur jag är i min roll, hur min relation ser ut till båda mina barn och att jag behöver arbeta aktivt för att den ska vara bra. Att förvänta mig att det kommer att lösa sig eller ta min relation till barnen för givet är en omöjlighet. Den här resan har gett mig en möjlighet att se på min uppväxt och min relation till mina föräldrar på ett nytt sätt. Jag har vuxit enormt med min uppgift som npf-förälder och ser idag på saker i ett nytt ljus, med en djupare insikt och ett annat prioriteringstänk.

Min kreativitet och flexibilitet har verkligen fått en chansen att växa då nya lösningar hela tiden behövs för att få dagen att fungera. Att konstant försöka tänka utifrån A:s perspektiv, så gott jag kan. Vad kan tänkas fungera för att han ska ta till sig det här? Vilka hjälpmedel behövs? Hur kan jag göra det här på ett annat sätt? Eftersom det inte finns givna regler eller lösningar utan allt behövs hittas på utifrån varje barns behov så är ett kreativt och flexibelt förhållningssätt det som fungerar bäst. Det gör att jag kan tänka på samma sätt vid andra situationer i livet. Istället för att bara se det som ett problem kan jag fokusera på en lösning.

Jag dömer inte andra föräldrar lika snabbt längre när jag ser ett barn som ät utåtagerande eller beter sig utanför ramarna på ett eller annat sätt. Inser att jag varken vet vad som rör sig bakom eller hur svårt eller lätt någonting är. Det är bättre att räcka ut en hand än att stå och glo. Kanske är det en förälder som inte kan sätta gränser, kanske är det en förälder som kämpar precis som jag. Allt för många gånger har jag och sonen blivit uttittade utan att folk har erbjudit sin hjälp eller låtit bli att stirra och det vill jag inte att andra ska behöva uppleva.

Min inre styrka kan försätta berg vilket jag har bevisat för mig själv. Genom att aldrig sluta kämpa för en rättvis och bra skola för sonen har jag utvecklat mitt jävlar anamma, min målmedvetenhet, min stridskapacitet och min medvetenhet om att det är värt att kämpa för sitt barn. Jag tar inte skit längre från någon men väljer också mina strider noga. Att ödsla energi på meningslösa saker eller personer som inte ger någonting är inte mödan värt. Jag är mer medveten om mig själv och vad jag accepterar idag, vad som ger energi och vad som tar. Jag är starkare än vad jag trodde. Stolt över min kamp och all den energi och tid som jag lägger ner på att få det att fungera och för att finna en positiv riktning. Jag är envis och slåss som en grizzlybjörn om min familj hotas. Styrkan som nog alltid har funnits där gör att jag vågar och tror på mig själv mer och mer. Jag kan!

Andra saker har blivit viktiga. Solen som skiner, vem som behandlar mig väl, andas ute i naturen, att ge positiv uppmärksamhet till de runt omkring mig, mysa och vara närvarande med barnen, ge mig själv lite egentid, att acceptera att jag inte kan ändra på någon annan. Att gå vidare i livet med fokus på det som ger energi och stänga ute eller ta bort energitjuvar. Det är inte hållbart för mig att bara famla i mörkret, att känna mig orättvist behandlad eller ge min energi till någon annan att bestämma över. Prioriteringar som jag tidigare hade lägger jag numera åt sidan. Jag utvecklas och omfamnar det. Även om det är jobbigt eller skrämmande ibland så är det vad jag behöver se på och ta mig igenom. Det är viktigt för mig nu att prioritera det som jag och familjen mår bra av, det som ger ett lugn eller många skratt.

Jag har fått kontakt med flera fantastiska föräldrar som lever i liknande situationer. Att dela de här erfarenheterna är så viktigt och har berikat mitt liv och öppnat upp det som var stängt och ensamt. Tillsammans kan vi skratta och gråta, leta efter lösningar, jämföra situationer och tipsa varandra om allt mellan himmel och jord. Att få prata med någon som förstår är en sådan lättnad. Jag behöver inte förklara eller skämmas eller känna mig utanför. Vi ser och vi ger varandra stöd, omtanke, humor och en viss trygghet. Jag vågar dela med mig och vara sårbar även i andra situationer eller i andra forum. Jag har lärt mig att det behövs spridas ljus och kunskap om de här diagnoserna men framför allt hur det är att leva med dem.

Att andas, att pausa och försöka bibehålla ett lugn och ett fokus har jag blivit duktigare på. Inte gå i taket utan se om jag kan lugna ner situationen och att inte ta allting personligt. Det är någonting som jag övar på och som verkligen är avhängt dagsformen. Som utmattad npf-förälder är det väldigt svårt att vara lugn och hitta orken att ta allting utan att känna blodet pumpa men det är desto mer viktigt för att vi ska klara oss utan att gå under eller i sönder. Mitt fokus behöver bli tydligare på den här biten och det gäller att se utanför den glaskupa som jag befinner mig i för att finna nya möjligheter till lugn och ro, god hälsa och välmående. De dagar då utbrotten följer på varandra och grova ord haglar över mig så är det tungt. Svårt att ta det och att orka med den våg av energi som sköljer över mig. Jag har insett att en liten andningspaus kan få mig att landa när det stormar hur motvilligt det än kan kännas. Jag kan i alla fall ta andras utbrott utanför familjen mer med ro idag. Kan jag ta allting som sker hemma så kan jag lugnt ta andras utbrott som inte berör mig lika djupt. Jag ser mig själv och andra i ett annat perspektiv. Min vy har vidgats rejält.

Mina söner ger mig båda två så otroligt mycket! Det är en gåva att få ta del av deras liv. A:s annorlunda sätt att se och tolka världen öppnar mina ögon för nya dimensioner. Jag kan ifrågasätta hur viktigt vissa saker är, varför gör vi på ett visst sätt, hur pratar vi med varandra eller hur fungerar jag själv? Inser att världen är fylld av saker och sätt och upplevelser som jag tidigare inte har varit medveten om. Helt fascinerande! Många saker blir bara jobbiga för personer med npf-diagnos på grund av alla andras förhållningssätt eller behov av normer och regler. Egentligen så är det kanske inte så svårt eller jobbigt eller märkligt om man tillåter sig själv att öppna sitt sinne. Det är som en jättestor och kraftfull kulturchock. Ingenting är fel, bara annorlunda.

Acceptans är också någonting som jag utvecklar mer och mer. Allting börjar med att acceptera, först efter det kan jag gå vidare och växa eller befria mig och släppa taget. Det har stundtals varit riktigt riktigt svårt på vissa plan och kändes som en avlägsen planet och en omöjlighet vad gäller vissa specifika situationer i mitt liv men så en dag så föll polletten ned. Eller snarare så infann sig ett lugn inom mig när jag verkligen förstod innebörden. Jag inser att jag inte kan släppa taget om det och tro att jag alltid accepterar allting utan jag behöver vara medveten om acceptans för varje situation eller person eller relation och nå dit. Allt för att inte lägga onödig energi på sådant som suger livskraften ur mig.

Min humor har blivit en vän i nöden och ett förhållningssätt till livet och till min livssituation. Så viktigt att kunna avdramatisera och skämta om svåra saker eller löjliga händelser eller om mig själv. Det blir mycket roligare och lättare att ta tag i saker och ting för min del. Min humor kan vara ganska svart, sarkastisk och hårdsmält men alltid med kärlek bakom. Ett gott skratt förlänger livet säger man ju och lite lättsamhet kan vara absolut nödvändigt för att jag överhuvudtaget ska orka med vissa stunder eller situationer. Jag insåg att jag sällan log och det behövde jag förändra. Lätta på bördan och bara vara lite barnslig eller busig, få fnissa eller bara le ger mig lite energi till resten av dagen och är en sådan kontrast till allt det tunga, svåra och komplicerade.

Autism har förändrat mitt liv på så många sätt och fortsätter att göra det. Det är en resa som många inte gör men jag är tacksam för att få vara med på den. Livet är större.