Mitt hjärta är trött och min hjärna brister. Oräkneliga gånger har mitt hjärta slitits sönder och lagat sig igen. Det har kämpat för att lugna ner sig när jag har blivit arg på situationer eller personer, det har gråtit tillsammans med mig när det har varit det enda jag kan göra och det har älskat enormt och innerligt. Mitt hjärta behöver kärlek och lugn för att orka med. Min hjärna kämpar med allt som ska redas ut, tas hand om, sorteras och minnas. Nya saker, gamla långbänkar, oförutsedda händelser – allt i ett enda virrvarr. Jag har ingen tid över till att låta allting falla på plats eller sorteras ut. Allting byggs på lager efter lager tills det känns som att huvudet ska sprängas och inte en enda tanke fungerar som den ska. Jag har varit konstant beredd på strid, har varit uppmärksam på minsta lilla och beredd till attack. Det är oerhört påfrestande och det märks att jag gör och säger saker som jag inte gör i vanliga fall. Hade jag blivit attackerad av en sabeltandad tiger idag hade jag nog bara lagt mig ner och gett upp. Ät upp mig snabbt! Inte för att jag vill dö, jag är inte deprimerad men jag hade inte orkat springa en meter.

En dag var den där, den hade smugit sig fram obemärkt och täckt hela mig. Ett yttre skikt för att hålla ihop det som höll på att falla sönder. En tunn sköld som försvar. Min hud är inte hård men den är tålig efter alla år av kamp på slagfältet och av att leva med en konstant stress och oro. Min gråt försvann. Den stängdes in tillsammans med alla starka känslor som hotade att svämma över. Till och med andningen tunnades ut och energin gick på sparlåga. Jag vet inte varför jag inte gråter, det är som att jag behöver vara så stark att jag automatiskt stänger inne allt utan att reflektera över vad jag gör. Min sköld är inte speciellt motstångskraftig. När någon säger rätt saker eller ställer bra frågor så kommer tårarna direkt. Under en yogaklass i våras strömmade plötsligt tårarna i tysta  strilar medans jag satt och förundrades och lät det ske. Ingen hulkande gråt utan ett lugnt flöde som inte gick att stoppa. Det var så befriande och så vackert och så välbehövligt.

Jag tycker inte synd om mig själv. Det hjälper inte och känns helt meningslöst. Däremot kan jag känna att nu får det räcka ett tag. Nu vill jag inte ta fler beslut, överleva utbrott, gå på fler möten eller planera och ligga steget före hela tiden. Nu behöver jag få vila och återhämta mig. Tyvärr sker ju aldrig det. Jag känner att jag behöver vara stark jämt. För min mina barns skull, för mig själv, för min man. Vi har lite avlastning, inte på när tillräckligt, så det finns få tillfällen för återhämtning eller för att pausa. Ofta känner jag det som att vi bara försöker överleva en dag i taget. Hålla näsan ovanför vattenytan. Nog för att jag kan simma riktigt bra vid det här laget men det är alldeles för tröttsamt. Vi behöver livbojar och flytvästar som låter oss få pusta ut och bara flyta fram på vattnet.

Jag har börjat meditera igen. Det gör under för kropp och själ. Min hjärna får vila och mitt hjärta fylls med positiv energi. Jag andas med en medvetenhet som flyttar ner andningen till magen. Jag lyssnade på meditationsmusik som är 20 år gammal men som för mig är tidlös. Musik som påverkar mig på djupet fortfarande och som gör gott. Musik som fyller mitt hjärta och får min själ att virvla runt och frigöra sig. Jag låter mig öppnas upp lite i taget. Det är dags att gråta floder, skrika ut det som gör ont, dansa loss mina spänningar och skratta tills magen gör ont. Så länge hjärtat slår finns det hopp.