Den här veckan är det min sista semestervecka och samtidigt är det den första skolveckan på det nya läsåret. KUL! Ja jag vet inte… Jo det är det för min yngste, E, ska börja i 1:an. Det är alltid lite speciellt och det kittlar till i magen när jag tänker på det. Söta barn med stora ryggsäckar och sprall i benen. Smånervösa och förväntansfulla på att få börja “på riktigt” i skolan. Så otroligt gulliga och naiva för de inser inte att de ska gå till skolan i 9 år – minst.

Jag önskar dem allt gott.

Jag önskar av hela mitt hjärta att de får en fin skoltid under alla de där åren. Att de är trygga, har vänner och förtrogna och att de inte känner för stor press. De som behöver stöd får allt vad de behöver och de som behöver mer stimulans får extra eller annorlunda uppgifter. Jag önskar att de får leka och pausa på rasterna, att maten i matsalen är god och att stämningen och ljudnivån är behaglig. Jag önskar dem en förstående, flexibel, kompetent och konsekvent lärare med mycket humor, en äkta glädje till yrket och en stor kärlek till barnen. Jag hoppas att de får utvecklas till de unika individer de är utan att skämmas, mobbas, diskrimineras eller brännas ut. Att de kommer att gå med lätta steg till skolan de allra flesta dagarna och känna en mening med vad de upplever där.

Det okända spökar i det inre.

Det är nervöst och spänt hemma inför skolstarten. Det har varit utbrott och läget är instabilt. Oro och en önskan om att få vara ledig och ha sommarlov lite till, bara ett tag till. Jag förstår A, jag skulle också vilja ha fler soltimmar då vi mest har haft regn. Njuta av lugnet tillsammans och göra sakerna som tillhör semestern till vardag. En ny start är alltid lite oroligt, framförallt upplevs det som abstrakt. A kan inte tänka sig in i vad som kommer att ske eller hur det kan vara vilket skapar en stress inom honom. Lillebror som börjar 1:an har inte heller någon aning och kan inte stötta utan behöver just nu en egen liten puff och varma kramar som lovar att det kommer att gå bra.

Det kan bli jättebra för båda pojkarna i skolan.

Själv vill jag vara positiv. Förutsättningarna är äntligen bättre än på så många år men ändå så gnager det till i magtrakten. Jag försöker att ta en dag i taget och på så sätt inte leva mig in i allt som kanske kan hända. Det är slöseri med energi att sitta och oroa mig för OM. Jag vet att A äntligen är på rätt skola med rätt personal och rätt rektor. Det finns några saker som oroar A, som de andras utbrott i klassen. Jag har redan pratat med HAB om det som ville komma och se vad de kan bistå med. Rektorn har svarat på mejlet att det går bara bra att de kommer för att stötta situationen. Dessutom ringde en av pedagogerna häromdagen för att höra med mig hur jag tänkte kring det nya schematiderna som de precis hade fått. Bara det! Att de vill höra med mig! Det var svårt, jag fick utgå från vad jag tror och sedan skulle de ta ett beslut. Det blev att A får kortare dagar än de andra i samma årskurs. Jättebra! Eftermiddagar är tuffa.

För E finns det goda förutsättningar för att han ska trivas i skolan. Lite orolig är jag eftersom jag vet att den pojke som E verkligen inte ville ha i sin grupp har placerats där ändå. Trots att den pojken har varit på både E och hans kompisar under förra terminen. Till E, som ännu inte vet om det här, har jag sagt att han ska fokusera på de som han trivs med och tycker om. Hans bästis är i samma klass och de tillsammans får stötta varandra när någonting händer. Jag tänker även att den där lille pojken som slåss, jagas och förstör kanske blir lugnare i den mindre klassen? Att han kanske kommer att må bättre? Låt oss hoppas på det.

Rektorn ska sluta.

Rektorn som vi har haft så många hemska möten med har fått en ny tjänst i grannbyn! Jag vågar knappt tro det men det verkar faktiskt vara sant. Kvar är den andra rektorn och även där kan man ju hoppas på att hon inte förblir en kvinnlig variant av sin förre chef (som slutar nu) utan blir mer human och inriktad på barnens väl. Det återstår att se. Hur som haver kommer jag att kämpa för E precis som jag gjorde för A om det skulle behövas.

Obehaget finns där som tjuvnyp.

Samtidigt är det just det som oroar mig. Behöver jag fightas igen? Kommer det att flyta på eller kommer jag att behöva dra med mig min vapenarsenal igen? Stressen ligger även i att A fortfarande har en viss motsträvighet till sin nya placering. Han ser inte fördelarna med skolan alls eller ens poängen med att gå dit varje dag. Han trivs ändå bra med både kompisarna i LIG och med pedagogerna – till och med rektorn får tummen upp! Det är vissheten (eller min inbillade visshet) om alla kontroverser, utbrott och förhandlingar som kommer i och med skolstarten som får min stressnivå att skjuta lite lätt i höjden.

Lyssna på dig själv.

Lev som du lär Sara! En dag i taget. Andas och se vad som sker just nu. Just nu är A uppe i soffan och tittar på tv i sällskap med hunden. Ett glas med Varma Koppen står bredvid för att svalna. E ligger fortfarande under täcket, sur som ättika med ögon som vägrar öppna sig. Sin vana trogen sur som ett bi på morgonen. Man kan nästan tro att det är olika barn, ett på morgonen och ett på resten av dagen. Själv har jag hinkat i mig flera stora koppar kaffe med havremjölk, ryggen smärtar inte så farligt just nu och jag har lite tid över till att kunna skriva här. Det är ändå rätt Bra!

Välkommen framtiden!

Jag vet att jag är lite orolig för att gå tillbaka till jobbet, eller för hur jag ska orka gå upp i arbetstid snarare. Jag vill må bra och ha ork och energi till allt. För mig känns det också lite som en skolstart efter alla semesterveckorna. Ett nytt läsår tar sin början. Mannen är redan igång sedan två veckor på jobbet. Han är inte lika positiv som jag. Förvånansvärt hur snabbt man kan glömma av den där avslappnade semesterkänslan när man går tillbaka till arbetet. Det vill inte jag. Jag vill att vi ska fortsätta må bra och vara lugna. Hela familjen. Oavsett skola, arbete eller ledighet.

Så jag tänker fortsätta att vara positiv eftersom det är trevligare än motsatsen. Jag hoppas att morgondagen är början på det bästa läsåret för alla!

Namaste, Sara