I veckan fyllde min älskade A 11 år. Allt jag ville var att ge honom en dag som han tyckte om. Få se honom le och skratta och vara nöjd med allting.

Suck, så svårt det är. Ibland känns det som att hur jag än gör så blir det fel. Så jäkla lätt. Det finns alltid någonting som jag inte tänkte på, inte förutsåg eller tänkte mig skulle ske. Visst har vi haft fina och bra födelsedagar så jag vet att det kan ske. Ju äldre han blir desto större är risken för att det blir knas någonstans. Eller så är jag mer medveten om vad som sker och vad som behövs för att det ska bli bra.

xbox one

Numera önskar han sig bara dyra saker.

Inför den stora dagen hade han inte många önskemål men de var knappast billiga. För honom är det “bara” pengar eller “bara några tusen”. Inte för att vi i vår familj strör pengar omkring oss utan för att A inte har något begrepp om pengar och sakers värde rent ekonomiskt. Efter en del småpanik och grunnande kom så vi föräldrar överens om att ge honom hans hett önskade Xbox One. Vi hade redan pratat om att äta på RoseGarden som är en asiatisk restaurang som A tycker mycket om vilket passade även oss andra fint.

Så häromdagen körde jag förbi varuhuset efter jobbet och inhandlade Xboxet. En extra kontroll så att lillebror kan vara med på ett hörn var givet för att det skulle fungera. Fifa 18 som ingick är ingenting som mina pojkar är speciellt intresserade av men det gick inte att byta så jag tog snällt emot det. Ett bilspel skulle också finnas i förpackningen men jag köpte ändå ett spel som de sålde ut. Insåg att det säkerligen inte passade A, på sin höjd kunde nog E tycka att det ändå kunde vara lite charmigt och roligt. Ville ändå ha ett alternativ till A när han skulle öppna paketet.

Förberedelser inför den stora dagen.

Dagen efter var jag på biblioteket och lånade böcker och såg att de även hade spel. Inte mycket att välja mellan men jag tog ändå ett till deras Xbox 360 och ett till det nya som skulle packas upp nästkommande dag. Kändes lite roligt och skönt att veta att A faktiskt skulle uppskatta sin present den här gången fullt ut. När jag kom hem från biblioteket var det spänt hemma. A var ute i trädgården med avlastaren och E surade i soffan. Jag försökte muntra upp honom lite och när han frågade var storebror skulle få i present så undrade jag om han kunde behålla en hemlighet? Visst insåg jag att det skulle bli svårt för E att vara tyst men jag tänkte ändå att det vore lite spännande för E att veta någonting som inte hans bror visste. Så jag berättade för E om Xboxet och han blev själaglad! Oh ja, han skulle inte yppa ett ord om det här till sin bror. Han kunde hålla tyst och ha hemligheter. E blev glad och jag lättad.

Efter middagen när avlastaren hade gått hem, R var i garaget och meckade med sin bil som ska lackeras om lade jag mig för att vila tillsammans med hunden. Vägg i vägg satt brorsorna och spelade tillsammans i A:s rum. Stämningen var god och de hade roligt. Så hör jag A säga att “Vi kan köpa en till kontroll senare” varpå E svarar “Ja det gör vi men säg ingenting till mamma”. “Nej då” svarar A, “det är vår hemlis”. Jag log för mig själv. Självklart hade han berättat om presenten för A. Båda var jätteglada och såg verkligen fram emot nästa dag. För A:s skull är det egentligen mycket bättre när han vet om vad som finns under omslagspappret. Överraskningar är ingen hit. De är jobbiga, man kan bli grymt besviken och ovissheten är verkligen inte alls spännande och kittlande utan upplevs istället som en pest och pina.

Äntligen födelsedag!

Så kom födelsedagen. Vi föräldrar vaknade tidigt av oss själva, sedan dök A upp och lade sig bredvid oss i soffan. Efter en stund ropade E inifrån sitt rum. Han ville veta om vi redan hade firat A vilket jag upplyste honom om att vi inte hade gjort. Lättad stapplade han ut till de andra. R hade hunnit slå in paketen på morgonen före barnen steg upp. Vi sjöng för A och han blev glad på sitt eget fokuserande sätt. Han var helt fokuserad på att öppna allting och reda ut vad som är vad. Praktisk och ivrig, superfokuserad och kunnig. E är supernöjd med att ha fått en kontroll så att de redan samma dag kan börja spela tillsammans.

Vi föräldrar är lättade. Det gick vägen! Som jag såg det skulle söndagen bli en lugn och trevlig dag för alla i familjen. R skulle få fixa i garaget, barnen skulle ha fullt upp med det nya Xboxet och jag skulle få flera timmar med hunden och för att få slappna av (vilket jag verkligen kände att jag behövde få göra). Tja, nu är det ju som så att det sällan blir som man tänkt eller föreställt sig.

Spelen ratades utan omsvep.

Fifa 18 blev ingen upphetsad för men A sa att han kunde spela det tillsammans med sin kompis som älskar fotboll. Bilspelet skulle laddas ner så det kunde de inte ta sig ann direkt. Extraspelet som jag hade köpt ratades rakt av av A och inte ens E var speciellt imponerad av det. Lånespelet från biblioteket fungerade inte heller, eller lockade inte tillräckligt i alla fall. Fast före någon skulle kunna spela någonting överhuvud taget behövde vi starta upp och installera Xboxet.

Xbox One är mer komplicerat än vi räknat med.

I mitt stilla sinne (eller naiva kanske) så skulle det bara vara att plugga i kontakterna och sätta på konsolerna och sedan skulle allt vara klart att köra. Nej nej nej…. det började med att wifi:n var för dålig i A:s rum. Redan där höll pappa R på att gå i taket. Han må vara bra på att mecka med bilar och att läsa av teknik där men när det kommer till datorer så har han absolut noll tålamod. Både jag och A försökte vara optimistiska och vi kom på idén att flytta tv:n till E:s rum. Sagt och gjort, R fick med nöd och näppe av tv:n från hållaren på väggen och så bar han och A iväg med allting de få stegen in till E:s rum.

Nu tänkte jag, nu kommer det säkert att gå. Nähä, inte det. R blev galen, han blir frustrerad när han inte kan hjälpa och lösa problemet, så jag tog över. Ut o dra i kabeln…vänta…i med den igen…vänta…NU! Yes, nu gick det att starta. Okej, so far so good. Nu borde vi vara mer eller mindre i hamn. Eller? Nix. R insåg sina begränsningar och överlät med mycket irritation över dagens  teknik alltihopa till mig att installera klart. Alltså jag är ingen expert på varken datorer eller på spel, speciellt inte på det senare. Men med lite vana av datorer, insikten om att andas och ta det lugnt och läsa allting för att förstå så borde vi klura ut det här.

Jag gick ut ur huset.

Jag tog ut hunden och gick ner till en vän för lite luftombyte. Det var rätt skönt att komma iväg och ut en stund i det fina vädret. Så plötsligt ser jag A:s ansikte titta in och han säger att pappa inte får rätt på IP-adressen. Bakom A står hans kompis och lillebror E. IP-adress låter inte helt rätt så jag ringer hem och hör med R om vad det är som strular nu. Det är mejladresserna och lösenorden. Ja ja, jag sätter på hunden hennes lilla sele och så tar vi oss hem efter de cyklande grabbarna för att försöka rodda i nästa steg i processen. Jag skapade nya adresser och nya lösenord och kände mig lite uppåt och hoppfull men inte ens nu fungerade det.

A:s stressburk är överfull och svämmar över.

A började tappa tålamodet. Han trycker och flippar fort fort fort mellan allting i en takt som gör att jag känner mig stressad, irriterad och rädd för att det hela ska gå helt åt helvete. Jag får säga till honom att låta mig läsa och byta när jag säger åt honom att göra det. Han går i taket flera gånger om. Jag känner hur magen knyter sig. Jag vill ju bara att han ska vara glad på sin dag! Att han ska känna sig uppspelt, speciell och att det ska kännas glädjefyllt. I den stunden är det precis tvärt om. R är irriterad över att det inte fungerar, ojar sig över belastningen på nätet och säger att A inte är glad över sin present….

Jag blir skitsur på R som lämnar allt till mig, som inte kan komma över sig själv på hans sons dag samtidigt som jag vill ha kontrollen för att kunna styra situationen. Jag blir stressad av A:s utbrott och att han är arg och ledsen och i ständig rörelse. Han ropar på mig hela tiden! Och då menar jag verkligen hela tiden….Han är inte stilla för en sekund utan hela tiden rör han sig än hit än dit. Samtidigt ligger E och vägrar äta sin frukost, han tycker också att det suger att vi inte får igång spelen och han har gett upp mer eller mindre. A:s kompis sitter och fipplar med sin egen mobil och är med oss men tyst. Själv åker mitt humör berg o dalbana. Jag försöker läsa och förstå vad som behövs och vilka jädra knappar och spakar som jag ska trycka på. Olika konton och inloggningar, en massa frågor och en hel del saker som jag inte vet vad det är eller vad man ska ha det till.

Fan att jag inte kan fixa det och göra det bra!

Jag känner mig frustrerad, pressad, ledsen över att A är upprörd. Idiotisk som inte fattade att det behövdes kunskap, tålamod och massor av engagemang för att få det här att fungera och flyta på. VARFÖR??! A blir så ledsen och uppriven att han ger upp och barnen sticker upp till kompisen istället där de vet att spelen fungerar. Jag andas ut lite men hela kroppen är på spänn. Jag är så ledsen för att jag inte kan fixa en bättre dag för A. Sätter mig i soffan med hunden och känner hur förkylningen landar. Näsan sätter igång och en liten feber smyger sig på. Jag får ett par timmar att vila ut lite i ensamhet när barnen är borta och mannen är i garaget.

Stressen sätter sina spår.

Tiden flyger förbi och så är mina pojkar tillbaka och det är dags att köra iväg. Först vill A kolla våra konton och när han slår på spelet så är ett av dem borta! Det tar fyr i huset och han är förtvivlad. Han är så ledsen och gråter, säger att det här är den sämsta födelsedagen någonsin och att hans liv är skit. Jag försöker trösta honom. Säga att vi ska fixa det på ett eller annat sätt. Hur vet jag inte men tänker att det måste finnas någon som vet och en support på nätet eller via telefon.

Det är en familj med hög stress som sätter sig i bilen för att köra in till stan och gå på restaurang. Det är spänt i bilen och A är fortfarande ledsen och upprörd. Lillebror är mest tyst där han sitter i framsätet. Så börjar R må dåligt. Oh nej tänker jag…inte det här också. A blir äcklad och provocerad över pappas alla rapar och hulkningar, rädd att han ska kräkas i bilen.

Vi parkerar bilen och R är vit i ansiktet och jag förstår att även om han går ut i friska luften kommer han inte att följa med oss. Det är inte magsjuka utan IBS och stress som ger honom rätt obehagliga och svåra symptom. Jag tar hans mobil eftersom jag glömde min hemma. Kom på att A:s padda också är hemma och ber en bön om att det ska fungera ändå. Vi går till restaurangen och får ett bord vid fönstret, precis som vi har bett om. Det hjälper A att ha koll på läget. R kör hem och vi andra beställer buffé och dricka.

Pojkarna är superduktiga på restaurangen.

Barnen är jätteduktiga på restaurangen! A sitter ensam när jag hjälper lillebror och de två kan hålla varandra sällskap när jag tar mat till mig själv. De pratar och har roligt och trevligt. Bjuder varandra att smaka på olika rätter och faktiskt blir det en bra stund – äntligen – på födelsedagen. Fast att jag nyser och hostar så känns det så fint att sitta där med mina små prinsar. A känns avspänd och nöjd att få ha kommit till buffén. Tyvärr fanns inte hans favoriträtt (oxfilé) den här gången men det blev inget utbrott för han fann en ny favorit (Tack Gode Gud).

De tre musketörerna vandrar genom stan en söndagskväll.

Så ringde jag hem till R så att han kan hämta oss. Han behövde lite tid och bad oss att börja gå hemåt. Kvällen var höstkall och behaglig. Ingen blåst och rätt lugn. Pojkarna och jag gick på kullerstenarna och fönstershoppade oss längs gatan. Vi tog en kort avstickare in på en kyrkogård och läste på några gravstenar. E klättrade och gjorde parkour överallt och vi var alla på bra humör. Vi skojade och skrattade, busade och pratade med varandra medan vi gick i riktning hemåt. R kom när vi hade gått en bra bit och det faktiskt började bli lite väl kyligt för barnen. Han mådde inte bra nu heller och var nedstämd över det och för att han hade missat restaurangen. Han lovade A att de två skulle hitta på någonting vid ett annat tillfälle som kompensation.

Hemma så sa A igen att det inte var någon bra födelsedag men jag hade lovat honom att få titta på Youtube vilket i alla fall gjorde honom glad och nöjd. Jag sa att “vi kan fira dig igen om du vill eftersom det inte blev så bra”. “När X-boxen är igång” sa han då. “Okej, då bakar vi en tårta också “svarade jag. “Varför baka när vi kan köpa?” svarade han. Älskade Gullunge!

Kram, Sara