Aaahhhh, jag blir smått galen! På riktigt, inte bara sådär som man säger utan faktiskt smått helknasig. Varför? Jo när det äntligen känns som att vi har flyt vad gäller maten och jag upplever det som att jag har koll på 99% av vad A tycker om att äta så gör ungen en helomvändning. Just det! Efter att ha försökt lära mig vilken beige mat som gäller, hur skinkan ska smaka, vilken frukt som duger och vilken grönsak han gärna gnager i sig så är allt det där numera äckligt.

Hur är det möjligt?! Det började så smått i våras och nu är det i full utveckling. Inte går det att strunta i det heller för barnet måste ju ha mat i sig, han behöver äta och det flera gånger om dagen… Shit alltså, nu är vi där igen. Trial and error. Fördelen är att vi har semester och jag är mer utvilad (tack gode Gud för det) och har därmed mer tålamod med det som följer på de här känsliga smaklökarna och deras beslut att rata allting.

Jag skulle gissa på det här…eller inte.

Grejen är den att det går ju inte ens att gissa mig till vad han tycker om eller inte! Själv har han absolut ingen som helst aning, bara att saker som var favoriter numera inte är det. Vi provar olika bröd till frukost för att hitta ett passande. Finner han inte det gott lär vi andra få äta upp det (läs mamman i hushållet). Helst vill han ha marmelad på mackan men det håller inte så vi testar olika sorters skinka och korv. Den kokta skinkan och den prickiga korven går fetbort. Viss salami faller hans gom i smaken men endast i kombination med vissa bröd, inte de flesta och kanske bara i ett par dagar. Det var inte tillräckligt gott för att bli en favorit.

Färdiga köttbullar vägrar han att äta numera. Fiskpinnar duger inte heller men panerad torsk (de lite större bitarna) går att äta under vissa protester. Korven måste vara tjock och helst en lagom kryddad chorizo. Annars är det tveksamt om han äter den. Smal korv ratas rakt av. Korvbröd som är micrat i ett par sekunder går däremot utmärkt. Kyckling som vi har här hemma rätt ofta blir han förbannad om vi har. “Jag vill inte ha någon jävla kyckling!!” Dessutom är den tydligen alltid för torr oavsett hur vi tillagar den.

Kanske detta…?

Pommes går inte heller om han inte tvunget måste men han lärde sig faktiskt att tycka om sötpotatisstrips. YES! Vitt basmatiris fungerar men absolut inte jasminris längre. Lax går bra men ingen annan fisk. Majs på burk älskar han och snabbnudlar i buljong är också en favorit. Inte för att det ger så mycket näring precis…. Yoghurt vill han inte smaka längre men torr musli med några extra russin tycker han om att knapra i sig, bara jag tar bort kokoschipsen (fast han älskar Bountygodis). Jag som var både stolt och lättad över att A åt en hel del frukt och grönsaker får nu tänka om. Broccoli, morötter och paprika går bort i en wok eller köttfärssås men paprika och morötter går att äta i rå form. Gurka och tomat är tydligen giftiga, eller i alla fall helt oätbara. Det är nästan som om barnet fått vitaminfobi!

Hårda nektariner och vattenmelon går tack och lov superbra. Pressad äpplejuice som vi fick från stugägarna ratades först då den är helt osockrad men tro’t om ni vill, efter en timme hade han ändrat sig helt och har nu delat 10 liter tillsammans med sin lillebror! Röda äpplen och körsbär kan han också tänka sig att inmundiga. Ja och så har vi faktiskt (ta i trä) gröna ärtor, nätt och jämt tinade med Herbamare örtsalt som han föredrar att äta med en stor sked direkt från kastrullen. Vad han helst av allt vill äta till middag är oxfilé. Jodå så att…. han är knappast billig i drift den unge mannen. Vi har aldrig köpt oxfilé. Jag som är en en gammal vegetarian/ flexiterian har tyckt det är alldeles för dyrt och dessutom är det stor risk att vi inte kan hantera köttet som sig bör. A åt oxfilé i våras på restaurangbuffén och blev begeistrad i detta kött. Jag kan absolut tänka mig att åka tillbaka till restaurangen men det är knappast någonting som vi gör en vanlig tisdag efter jobb och skola.

Grabben älskar mat med socker, vetemjöl, fett och tillsatser.

Vad jag vet just nu att han äter är inget att hänga i julgranen för en växande kille. Får han välja själv blir det glass med chokladsås och strössel, godis, kex och kakor. Popcorn, chips och ostbågar till det. Musli, nektarin och melon med oxfilé. Snabbnudlar med buljong, vitt ris eller makaroner med ketchup. Pannkakor med jordgubbssylt och till det dricker han gärna läsk, Loka Crush, mjölk eller juice. Vatten om han tvunget måste. Pizza med kebabkött och vitlöksdressing, Billys piroger och panpizza eller hamburgerkedjornas meny fungerar också. Ni ser själva, det går ju inte att servera som frukost, lunch och middag. Näringsmässigt är det en katastrof på alla sätt.

Som förälder är det så svårt.

Att plötsligt ha vänt ryggen till mat som han annars gärna åt kanske är en fas som han går igenom. I vilket fall så behöver vi finna bra saker som han kan tänka sig att äta utan att protestera, skrika, svära eller helt sonika lämna bordet. I stugan köpte jag soppa på påse vilket inte är det bästa alternativet men där åt han i alla fall lite tillsammans med kokt ägg utan gulan  och med örtsalt. Som mamma och förälder blir jag smått frustrerad, orolig, irriterad och lite stressad. Så mycket mat, så mycket tid, energi och pengar som man lägger ner och ut på att hitta mat som accepteras. Det är inte roligt. Oftast inte. Däremot så blir jag själaglad och lättad när någonting uppskattas!

Lillebror ändrar sig han med.

E har alltid varit lite knepig med maten av olika anledningar. Han kunde inte svälja och det tog tid innan de var villiga att operera hans halsmandlar. Även E har ändrat sina preferenser men han uttrycker sig på ett annat sätt och är mer tydlig. Dessutom äter han mer än gärna olika saker även om han kan protestera eller säga att han inte tycker om det. Jag har varken ork eller lust att laga olika rätter till var och en vid varje måltid. Det är en kompromiss med mig själv varje gång. Att laga mat som ingen vill äta är ingen rolig upplevelse och jag kan känna att det bara fungerar eftersom vi bor i ett land utan svält och med överflöd. Samtidigt både förstår jag och accepterar att A fungerar på sitt sätt och det är jag som förälder som får ta mina egna krockar med vad jag är van vid och hur verkligheten ser ut.

Senaste rönen gällande mat är intressant.

Jag har ett stort intresse för mat men det är mat som är lite speciell som Rawfood och liknande. Personligen tror jag på att äta så rent som möjligt med bra näringstäthet och det har blivit mycket viktigt för mig nu när min egen kropp verkligen sagt ordentligt stopp. Den behöver byggas upp genom mat, vila, rörelse och ett annat sätt att tänka och leva. Det vill jag förmedla till de andra tre personerna i min lilla familj. Det går sådär kan jag säga helt ärligt.

Helgongloria har jag ingen.

Renlevnadsmänniska är jag långt ifrån, jag försöker hejda mitt sockermonster som vuxit till sig av stressen och den evinnerliga och enorma tröttheten. Att sippa på ett glas vin är både gott och trevligt men ska helst inte göras varje kväll även om det kan kännas som att jag vill ha det direkt intravenöst i armen vissa dagar. Jag har tidigare satt höga krav och förväntningar på kropp och leverne så jag tränar på att vara snällare mot mig själv. A är medveten om att han är lite rund och jag försöker verkligen att inte fokusera på det. Maten är jätteviktig här i kombination med fysisk aktivitet.

Vad ska han äta?!

Så vad ska han äta? Jag vet inte. Om jag ändå vore kock eller bara mer uppfinningsrik… Vi är mitt uppe i att försöka rodda i det och reda ut vad som är ätbart och inte. Lite uppgiven men jag ger aldrig upp. Jag vill att mina barn ska äta sig mätta och helst ha mat som de mår bra av. Dessutom mat som inte gör dem till blodsockeroffer som åker berg och dalbana hela dagen.

Vi klarade det tidigare år och vi ska fixa det igen. Jajamensan! Med min lite galnare sida kan jag säkert finna en lösning även den här gången på mat som ska fungera framöver.

Kram Sara