Jag hade inte glömt bort det men ändå stoppat undan det lite grand. Vi har inte haft så stora utbrott offentligt på ett tag utan de har varit i hemmets trygga vrå. A har förvisso sagt lite märkliga saker och fällt kommentarer som andra höjer på ögonbrynen eller blir ställda av men ingen har blivit upprörd som jag har noterat. De där kommentarerna är rätt roliga och ställer lite krav på den som får dem till sig.

Sara och A 2007

Vi promenerade.

Nu var jag ute och gick med hunden när avlösaren ringde och sa att de hade kommit hem. Vi möttes upp vid skolan där lillebror fortfarande går. Eftersom de höll på med Pokemón och skulle fixa en grej i spelet före de hämtade E så hängde jag med dem en bit. Nära lekplatsen stod två mammor med barnvagnar och sina något större barn och pratade med varandra medans de små lekte. A och avlösaren gick för att hämta en kompis och jag stannade kvar med hunden under tiden. Den ena mamman gick med sin tunga barnvagn och stora hund för att följa efter sin äldste knatte som stuckit iväg. Kvar blev den andra mamman med ett litet barn under 1 år i barnvagnen och två äldre pojkar i förskoleåldern, inte äldre än 4 år.

Svordomen kom som ett brev på posten.

Så kom då A, avlösaren och kompisen nedför backen och stannade för att spana in mobilen. Jag hörde inte vad de sa men såg att alla verkade nöjda och lugna. Så tar avlösaren mobilen ifrån A som säger att han vill visa sin kompis någonting vilket avlösaren ifrågasätter. Fuck You! säger A. Han är inte förbannad men han håller på att triggas upp. Han får mobilen och visar vännen och alla skrattar åt det som han visade. Sedan går de ner åt mitt håll.

Mamman iakttar oss.

Mamman står och tittar på dem först lite slött och sedan mer intensivt och hon följer dem med blicken när de passerar henne. Jag står med ansiktet vänt mot henne och den lilla gruppen och ser hur hon tittar argt på dem, mest på A. Så möter hon min blick, jag är lugn och ler. Hon ger mig onda ögat. Hon blänger tillbaka på mig när hon insett att det är min son med följe. Min son som sagt Fuck You högt.

Hennes små pojkar leker i diket med grus och vatten. Den ene lille pojken håller en tillknycklad petflaska med vatten som är nästan svart. A vänder sig om och frågar den lille pojken “Ska du dricka det där?”. Jag svarar A att barnet leker och inte ska dricka vattnet från flaskan. “Om han dricker kan han bli sjuk” säger A. Så går vi iväg och den lille pojken har inte ens noterat att A har pratat med honom och den tillsynes irriterade mamman blänger vidare. Hon sa ingenting men hon visade på alla sätt att det inte var välkommet att tilltala hennes barn.

Tillbaka till att bli uttittad.

Den här situationen gjorde mig inte ledsen men jag blev inkastad i verkligheten, i min – vår – verklighet. För min del blev jag mest fokuserad och brydd på varför A inte fick ha kvar mobilen och att han höll på att gå igång på det. När det inte skedde så släppte jag min spänning och var bara nöjd med att ingenting (i mina ögon) hade skett. Visst, jag förstår att för en mamma med tre barn under 4 år så ter sig säkert min stora och långa 11-åring som en bjässe. Hon verkade inte alls greppa vad de gjorde eller vad som skett och det är kanske inte så underligt om hon inte har varit i den här situationen tidigare.

Jag vet att orden inte är trevliga.

Fuck you är inte speciellt trevligt att höra eller säga. Jag vet det och tänker inte ursäkta någonting men inte heller få råångest över hans ordval. Det går inte för det håller inte i längden. Mitt barn är som han är och det är ingenting som jag skäms över. Om jag hade mått dåligt över varenda sak som inte passar var och varannan person som vi möter så hade det varit ett heltidsjobb. Inget givande sådant heller för den delen. Visst förklarar jag eller berättar när tillfälle ges. Kanske kan vissa förstå i teorin men sedan i praktiken sätta i halsen eller bli upprörda ändå. Så är det. Även för oss föräldrar.

Jag blir jätteledsen när jag blir kallad för fula ord trots att jag försöker att skaka dem av mig och inte ta dem personligt. Det går till en viss gräns och sedan sitter de där som klisterlappar överallt. Det är svårt att värja sig och bryta igenom en strid ström av svordomar, gester och andra fysiska uttryck. När mitt barn håller på som värst kan jag bara andas….andas….andas….och vänta ut stormen. Nu är det inte så att alla fula ord bara kommer när A är arg eller upprörd. Nehej, de kommer farande och flaxande även när grabben är jätteglad och på bushumör. När han är munter och sjunger en trudelutt eller allmänt nöjd med tillvaron. Det är olika fula ord beroende på hans humör men dock inga som någon annan kanske skulle slänga iväg sådär hur som helst eller välja att dela med andra när man vill vara positiv och glad.

Jag har blivit härdad med åren.

För mig är det lättare idag att hantera andra föräldrar eller vuxna som glor eller lägger sig i på ett inte så hjälpsamt sätt. Mitt fokus ligger på mitt barn. Punkt. Om sedan andra tycker det ser märkligt ut eller tror att det är en allmän cirkusföreställning så har jag inte tid eller ork att vända mig till dem. Ibland gör jag det när jag inte kan hålla mig eller det blir för obehagligt att ha folk stirrande på oss. Vi är ingen freakshow! Jag kan informera personer kort vad det är som sker, mer har jag inte tid eller lust till. Mitt barn behöver mig och jag jobbar järnet för att få kontroll på situationen.

De som vill hjälpa är fantastiska.

De få gånger som jag har fått hjälp har jag blivit så glad och nästan chockad. När min son försvann i en stor blomsteraffär med en jättestor parkering utanför och jag visste att han var ledsen och arg vilket kan resultera i att han bara springer iväg i blindo. Eller kraschar saker inne i affären. Då var det en äldre dam som såg och hörde mig när jag oroligt och med panik i rösten ropade efter A samtidigt som jag fick dra runt på lillebror i släptåg. Hon erbjöd sig att hjälpa till och då kom även en kassörska fram och sa att hon skulle hålla koll nere vid kassorna. Till slut var det en dam som kom fram och frågade om det kunde vara min son som låg på golvet utom mitt synhåll vilket det också var. Tack o lov för hjälpsamma människor!

Maya Zahira

Ibland hade det hjälpt om någon hade kommit fram och börjat prata med min son, någon som han känner när han får ett utbrott i affären. Jag tror det i alla fall för han hade nog kunnat bryta lättare då. En fråga om jag eller vi behöver hjälp är alltid välkommet. Kanske behöver jag det eller så har jag det under kontroll. Bättre att bli tillfrågad. Så många gånger som jag har hållit på att bryta ihop i en affär när jag inte vet vad jag ska ta mig till och inte orkar längre. Många gånger har jag hållit på att bryta samman ute på gatan när jag desperat försöker förhindra att mitt barn blir överkört, repar bilar eller rymmer och kommer bort. Det ter sig kanske skrämmande eller oförståeligt och främmande men fråga om du kan hjälpa till med någonting. Stå bredvid lillebror så inte han försvinner, håll ett öga på min väska eller hjälp mig plocka upp allt som farit runt och välts ned. Vill du inte hjälpa mig och mitt barn så är det okej men gå då därifrån.

Kvinnan med barnen var nog inte insatt.

Idag tänkte jag att mamman med de tre små barnen nog inte hade erfarenhet av större barn och kanske inte heller av npf-diagnoser. Hon tyckte säkert att A var oförskämd som betedde sig som han gjorde och att jag borde veta bättre som uppfostrar honom. Eller så läste jag av henne fel men det tror jag inte med tanke på hur hon följde oss med blicken och argrynkan i pannan hela vägen. Ack ja, sånt är livet och hade hon kläckt ur sig någonting så hade jag lugnt berättat för henne. Ingen behöver välja att ställa sig och stirra på oss eller fälla taskiga kommentarer. Vad jag och min son behöver är en medmänniska.

River rocks with inspiring words of wisdom

A leker med ord och vet att vissa slår hårdare.

När det kommer till fula ord så har A en helt annan relation till svordomar än vad jag har. Han älskar att mixa ihop dem till möjliga och omöjliga kombinationer. Han leker med dem och testar sig fram och finner ett nöje i det. Jag som förälder får välja mina strider noga och tar därför inte upp varenda svärord som kommer från A. Förhoppningsvis blir det bättre med åren men det är inte säkert. Många gånger känns det som om A inte har en relation till ord utan de är bara abstrakta saker som andra använder sig av. Bla bla bla bla. Därför lägger han heller ingen stor vikt vid dem, inte så som vi andra kan göra.

Information på en lapp.

Jepp det är bara att inse att vi är och förblir en familj som stundtals väcker uppmärksamhet. Jag tror att jag ska skaffa sådana där kort med information om autism och adhd. De kanske jag har sinnesnärvaro att dela ut nästa gång som någon ger mig onda ögat, stirrar på mitt barn eller känner ett trängande behov av att upplysa mig om mina brister som mamma. Förhoppningsvis är det istället en hjälpande hand som kommer till min räddning.

Kram Sara