Efter middagen igår satt jag och sambon kvar vid middagsbordet och pratade medans barnen spelade på sina plattor. Det var en avslappnad stämning, i alla fall för att vara i vårt hem. Man får räkna med att bli avbruten rätt ofta, ha barn som pratar i munnen på en, A som inte sitter still men de var mesta tiden i vardagsrummet så det var ändå relativt lugnt och vi fick lite tid för att prata om jobb och annat vuxenprat.
Efter maten fick jag gå in och lägga mig en stund i sängen för tröttheten tog över och maten hade gett mig magknip (pyttipanna är döden för mig). Jag hörde hur pojkarna pratade med varandra om spelen som de spelade och sambon började sortera cd-skivor som saknade fodral. Hunden sprang omkring med sin pipleksak. Jag gick in till dem och lekte med lilla Sötis på golvet medan R satte i cd-skivor som vi lyssnade på.
Vilken rolig flashback! Jag sjöng med i gamla låtar som jag hade dansat tryckare till på discona i skolan eller stått och hoppat till på dansgolven. Först ut var Europe med The final countdown och Carrie. Efter en stund bytte vi till Aerosmith och skivan Get the grip. Plötsligt så var jag runt 18 år och mindes både bra och dåliga stunder, alla där jag lyssnat på de här låtarna som jag fortfarande tycker om.
Vi bytte till Simon & Garfunkel och deras hits som fortfarande är så bra! Jag tänker på filmen Mandomsprovet och tiden på högstadiet då jag lyssnade på de här låtarna väldigt ofta. De gör mig både glad och lugn. Sedan blev det Santana och hans gamla superhit Black Magic Woman och nyare produktioner med bl.a. Wyclef Jean. Jag såg Santana live i USA på Woodstock 2 år 1994. Helt fantastisk!
Här någonstans hade pojkarna gett upp och gått in i vår säng där de låg och myste tillsammans med sina plattor och såg på tv samtidigt. R och jag fann oss plötsligt helt ensamma i soffan en fredagskväll, till och med hunden låg och gosade inne med A och E. Rödvin i glasen och levande ljus, härlig stämning och det var så lugnt. Jag sa till R att det här har vi inte gjort på flera år varpå han påpekade att det har vi inte haft möjlighet till. Två barn som är sams och lugna och vi som kan prata gamla minnen och musikupplevelser. R har själv spelat i band och har ett stort musikintresse precis som jag. Vi har lite olika smak och erfarenheter men även mycket som vi lyssnat på gemensamt under åren.
Ett av ljusen har en rosendoft och den doften kastar tillbaka mig många år. Det är bitter sweet som man säger på engelska. Tänk att en låt eller en doft kan ta tillbaka mig till olika platser och situationer med sådan precision! Både underbart och lite läskigt på samma gång. För det mesta är jag fascinerad och tacksam över det eftersom det ger mig möjlighet att bearbeta svårare saker eller minnas bra stunder. Att se hur långt jag har kommit, hur annorlunda livet ter sig nu, vad var bättre eller kämpigare, olika erfarenheter som alla betytt någonting för den person som jag är idag.
Vi valde att lyssna på The Doors, låtar som betytt väldigt mycket. Filmen om bandet med Val Kilmer i huvudrollen har jag sett flera gånger men det är musiken som är hela grejen. Så bra! Jag avslutade vår nostalgitripp med att spela Pink Floyd, Pulse. Deras turné missade jag i USA då jag var den enda som inte fick ledigt när alla mina vänner och dåvarande pojkvännen åkte till den konserten. Pink Floyd har en speciell plats i mitt hjärta, jag kan inte helt förklara vad den musiken gör med mig men det är underbart. Så många minnen allt sedan tonåren och the Wall som följdes av de andra låtarna och albumen. Filmen som jag sett så många gånger. En av de absolut bästa tillfällena som gjorde starkt intryck på mig var en utomhus bio i Tel Aviv, Israel. Wow vad häftigt det var att se filmen och höra musiken på det sättet!
Mot slutet av kvällen/ natten satt jag ensam uppe i mörkret med mina ljus och mitt halvfulla glas och bara njöt av stillheten och den vackra och stora musiken. Att få ha haft en nostalgitripp på det här sättet gav mig både ett inre lugn och energi. Vilken lisa för själen…..
Kram, Sara
