Jag har känt mig helt översvämmad av saker som jag inte orkar med. Det är negativitet eller tunga energier som jag försöker få bort från mig på olika sätt. Ja jag vill bearbeta dem om det är nödvändigt eller bara släppa dem.

Den senaste tiden har jag börjat att omvärdera en hel del. Jag har gjort det till viss del under de senaste åren. Som mamma till två underbara pojkar varav en med autism och adhd så hamnar man i olika situationer där man möter sig själv och sin omgivning. Sakta men säkert började jag att se på mig själv med nya ögon, på familj och samhälle. Saker blev värdelösa som tidigare kanske varit eftersträvansvärda. Andra saker blev livsviktiga eller fick en ny betydelse.

Livets skola.

Jag dömer ingen för deras prioriteringar, det är upptill var och en vad man känner att man lägger tid och fokus på och vad som ger en energi, trygghet eller bekräftelse. Eller vad det nu kan vara som man mår bra av. Utbildning är viktigt för mig fast idag ser jag flera olika saker som utbildande. Livets skola är inte att förringa, den går vi alla i men värdesätter den mycket olika. För mig är den mycket viktigare idag eftersom jag inser att jag själv har samlat på mig en massa kunskap och erfarenheter som jag kan använda mig av och som för mig närmare det inre av en person eller får en annan förståelse av det större där ute.

Karriär och status är inte fel men inget för mig.

Om man värdesätter status eller karriär är det inget fel på det. Visserligen har jag inte varit en person som stävat efter just det men självklart inser jag att vi alla har olika värderingar och det är helt okej. Alla människor behövs. Jag talar helt utifrån hur mina egna perspektiv har förändrats.

Mina nygamla värderingar.

Personers själ och innersta väsen värderar jag så mycket högre än status. En vänlig, kärleksfull, ärlig, omtänksam person utan baktankar är en gåva att få umgås med. Det spelar i mina ögon ingen roll hur mycket du tjänar eller vilken position i företaget som du har. Det är vem du verkligen är där inne som är av vikt för mig. Jag vill möta personen och inte de yttre attributen. De kan förändras med en blinkning och allt som vi har är oss själva. Jag har sett personer som vuxit och blivit mer ödmjuka inför livet med ett annat jobb, sjukdom eller s.k. lägre status. Jag har också upplevt personer som klättrat på karriärstegen och tappat fotfästet och blivit arroganta, hårda och oempatiska. Allt ytligt kan tas ifrån oss. Vi är dem vi är utan allt det.

För mig har det blivit extremt viktigt med ärlighet, lojalitet, empati, öppenhet, närhet, respekt, kärlek, humor, förståelse och att våga visa och stå för vem man är men inte på bekostnad av någon annan. När jag och min familj lever i en sådan utsatt situation som vi gör blir bemötandet från andra och hur en människa verkligen är helt avgörande. Det finns inte intresse eller ork eller tid för en massa ytligheter utan det är genuina saker som är värdefulla för oss. Inte så att vi aldrig kan skratta, skratt är otroligt förlösande och välkomnas med öppna armar. För mig är det viktigare att få skratta från hjärtat än att vara korrekt eller passa in.

Tid är viktigt.

När man får slita på jobbet för att få ihop tiderna med alla möten, skolan som ringer eller bara försöka vara något sånär stressfri så är faktiskt tiden det som är det viktigaste. Tid för återhämtning, för att släppa stressen, få saker att flyta är så mycket viktigare för mig än att göra karriär i livet. Den biten känns hyfsat svår när man lever i en familj med funktionshinder som vi gör och ger kanske inte heller någon förbättring i livet för oss utan kanske till och med försvårar. Flexibilitet är A och O för en funkisfamilj eftersom varje dag är unik och vad som helst kan hända.

De små underbara sakerna.

Jag värdesätter stillhet, tystnad, naturen, de glada stunderna, de små positiva utvecklingarna. Stillheten ger mig tid att lugna ner mig, att landa i nuet. Tystnaden ger mig tid för återhämtning. Naturen ger mig kraft och energi. De glada stunderna är de som ger hopp och styrka att fortsätta. De små sakerna som går bättre eller som A lyckats med är stora i mina ögon. Han vågade möta några av sina klasskompisar när de hade matte i hans sal. Han satte på sig sina strumpor utan att få ett bryt. Han landar i LIG. Han berättar om saker som hänt, både roliga och tråkiga. Han kan säga att han älskar sin hund, pussa på henne och skratta innerligt åt henne när de två busar. Han kan ge mig en hastig kram eller luta huvudet mot min axel. E som kommer och vill gosa med mig. E som säger kluriga saker. E som busar med oss alla. E som redan läser och skriver och som älskar sin nya upptäckt. E som vågar hävda sin rätt. E som skrattar så fritt och underbart åt det mesta eftersom det är så roligt att skratta. Inga medaljer eller stora saker utan de där små vardagliga händelserna som är av stor betydelse för oss i familjen.

Jag blir bättre på att värdera upp mig själv.

Själv är jag mer rakt på sak eller hävdar min egen åsikt när det behövs numera. Alla andra är inte bättre eller klokare utan jag är värdefull med det som jag har att erbjuda. Med ett barn som har funktionshinder blir det andra saker som man fokuserar på. Man ser helt enkelt livet från en annan sida. Jag tror att det är svårt att se den om man inte själv är i samma eller i en liknande livsomvälvande situation. Det går inte att föreställa sig, det behöver upplevas och komma inifrån en själv. Sedan blir det ett val man gör om man vill ta till sig det eller inte. Jag har valt en annan grund att stå på.

Ibland blir det ensamt.

Min uppfattning av saker och ting krockar ofta med andras eftersom jag lägger större vikt vid mer jordnära och enkla saker. Jag vet att jag inte är ensam om det här men ibland kan jag uppleva det så, i alla fall för stunden. Jag tror att vad jag gör är att förenkla tillvaron eftersom så mycket annat inte är det i livet. Varför krångla till det ännu mer? Jag släpper krav och förväntningar men inte drömmar. Även drömmarna har ändrat form och utseende allt eftersom. Jag längtar efter lugn och ro, gärna ett hus på landet med djur runtomkring. När kraften och lusten finns att bjuda hem andra så gör jag gärna det. Idag umgås jag hellre över det vi har hemma i mat och dryckesväg än fixar mig trött och lagar och planerar snitsiga middagar. Jag behöver prioritera för att orka med, omvärdera vad det är jag vill.

Allting förändras.

Förändring är okej, till och med bra. Det gäller att flyta med så gott man kan och inse att livet har sina årstider. Ibland är det sommar och sol och man känner sig lätt till sinnes och ibland är det blåsigt höstväder och man känner sig tung och allt man vill är att kura inomhus. För mig är ingenting hugget i sten. Vad jag tycker idag tycker jag kanske inte imorgon. Vem vet vad som sker härnäst?

Erfarenheter.

Allt jag vet är att jag försöker anpassa mig till mitt liv och sluta jaga det som kanske inte är det bästa för mig och min familj. Jag vet också att jag omfamnar alla de nya erfarenheter som jag har, jobbiga som roliga, då de är viktiga för mig. Jag är rätt stolt över att ha mina erfarenheter och det tycker jag att alla ska vara över sina! Jag är glad över att jag har omvärderat olika saker och personer även om det har inneburit sorg och smärta. Mitt liv blir tydligare, djupare och sannare vilket jag behöver som mamma till mina två pojkar. Inget onödigt krafs eller energisugande personer. Livet behöver levas med fötterna på jorden, med sinnet fritt och öppet och ett välkomnande och kärleksfullt hjärta.

Kramar, Sara