Dagarna som jag var på jobbet före jul fick mig att tvivla på mig själv. Att känna mig misslyckad och obrukbar. Ledsen och tung i sinnet blev resultatet när hela min kropp strejkade och jag inte ens klarade av att köra bilen till jobbet och jobba i 2 timmar. Hopplösheten infann sig och slog omkull mig. En allt större press som växer som giftigt ogräs över att jag måste prestera en förbättring i läkarnas och i Försäkringskassans ögon. Jag står på ostadig mark och den håller mig inte. Jag hade tagit mig upp rätt bra ur diket under min tid hemma och trodde att jag var starkare än vad jag är. Uppenbarligen är min kropp skör, mycket bräckligare och känsligare än jag trodde och minsta stress reagerar den direkt på.

Jag tror fortfarande att det är bättre att se glaset som halvfullt istället för halvtomt. En positiv inställning har hjälpt mig många gånger i livet. Det kan verkligen kännas långt borta ibland, som en om omöjlig tanke eller dröm att få till när jag sitter fast djupt nere i dikets mörker. Men det är just då som jag behöver finna den där ljusglimten och speciellt ha en tro på mig själv. Att jag kan om jag vill. För orken finns många gånger inte där utan det är viljan som drar  upp mig ur det grepp jag sitter i.

Vägen upp är aldrig rak, den kantas av både krökar och böjar. Den är brant ibland och raksträckorna kommer oftast mot slutet. Det viktiga är att gå framåt och inte stanna. Det bästa är om jag får ta den tid jag behöver på mig. Jag tror även att det är av största vikt att jag verkligen tar en ordentlig titt på hur saker och ting förhåller sig. Vad behöver jag justera och hur vill jag ha det?

Det är en utmaning att behöva vara stark i sinnet hela tiden. Egentligen behöver jag gråta floder för att släppa all spänning som sitter stenhårt i varje muskel och i varje fiber. Jag skäms inte för att gråta eller för att visa mig svag, jag har bara svårt att få ut gråten. Den är instoppad så långt in att jag har tappat bort den. Sedan kan jag å andra sidan börja gråta för de mest märkliga saker så behovet är stort hos mig att få ut det.

Jag är en stark person har jag insett men vem är jag när jag inte behöver kämpa lika hårt längre? Fokuset behöver flyttas eftersom situationen har förbättrats och inte kräver samma krigföring från min sida längre. Olika kamper har jag fört genom livet, det är en sådan person som jag är. Eller har varit. Att släppa mycket hade nog varit rätt bra, faktiskt helt ok. Jag blir inte mindre stark för det utan snarare tvärtom.

Att kämpa för mitt barn, för min relation, för mitt jobb, mitt hem, mitt liv har gjort att jag ändå tappat bort mig själv. Allting berör mig personligen men var finns egentligen jag? Det är så lätt att identifiera mig med yttre saker men är det verkligen Jag? Synen på mig själv är jag knappt i kontakt med. Jag är ganska så flytande och mer eller mindre osynlig. Splittrad i olika delar som behöver sammanfogas på nytt. Till en ny Sara.