Alltså just nu har jag svårt att må dåligt. Jag är trött på det och redo att må superbra! Så var är framspolningsknappen? Inser att knappen som är intryckt är Paus, ja kanske snigelspolning framåt. Det är segt och frustrationen ligger där. Behöver troligen inse att så här är det och bara acceptera läget och ha överseende med läkare och F-kassan som tycker att jag är klar för jobbstart. Det hade varit bra med en utrensningshelg eller en helg då jag skalar av alla lager och sedan vore jag redo att möta morgondagen. Fräsch som en nyponros. Naturligtvis är det helt ologiskt. Kroppen och livet är ingen dvd-spelare eller film, det är på riktigt även om det mellan varven kan te sig hyfsat abstrakt för mig. Att vara i nuet gör det mer verkligt och där behöver jag vara. En sak i taget och andas mellan varven.

Varken mitt huvud eller övriga kroppen fungerar som tidigare eller som jag är van vid. Det är en skrämmande och märklig upplevelse att jag numera har andra begränsningar än tidigare och behov som ser annorlunda ut. Jag har inte lärt känna mig själv som den jag är nu. Jag tror att jag ska orka med någonting eller hänga på eller förstå men det håller inte. Det går inte som jag har sett framför mig utan helt andra saker sker. Det är som en annan person ibland tar över, en som finns där för att jag ska överleva och kör på med minsta möjliga fart och ansträngning.

Många bollar i luften som är så populärt är jag totalt usel på just nu. Har jag tur fixar jag en boll men även den kan falla till marken. Jag tror och hoppas på att det här är någonting som jag återhämtar mig från. Inte bara vad gäller bollar i luften utan hur jag fungerar. Troligen kommer vissa saker att vara förändrade för det har det blivit tidigare. Ärligt talat så har jag lite svårt att acceptera det, speciellt som jag inte har en lista på vilka förändringarna är. Ja det låter knäppt men det är lite olustigt att plötsligt inse att “Jaha, där var ännu en”.

Självklart har jag förändrats under alla mina levnadsår på jorden flera gånger om men ofta har det varit en långsam process som jag har hunnit vänja mig vid. Ibland har det varit ett aktivt och medvetet val. Nu upplever jag det som att det har ramlat ner på mig och slagit mig i skallen och jag är fortfarande alldeles yr och vimmelkantig. Staplar omkring som en gammal dam, hänger inte med, hör otroligt dåligt, ser inte och säger fel ord och stavar som en kratta. Så vill jag inte vara! Jag vill verkligen ha energi och en hjärna som orkar med, en kropp som gör som jag vill och jag vill kunna prata normalt igen.

Det är skrämmande att inte ha kontroll över sig själv. Det är svårt för mig att veta vad jag behöver när jag inte riktigt vet hur det står till. Vila behöver jag, det inser jag. Lugn och ro är verkligen nödvändigt och promenader med lilla hunden i ur och skur ger mig frisk luft och sätter igång kroppen. Meditation gör jag igen och det är fantastiskt

Utseendet har också förändrats. Jo det är sant. Låter galet ytligt men jag känner inte igen mig där heller. Efter att ha levt i en ständig kamp under 10 år så har även utseendet påverkats. Visst gör 10 år mycket på sig för alla, det är jag fullt medveten om. Jag går inte omkring och tror att jag fortfarande skulle se ut som om jag vore runt 30. Dels är det mörka ringar och stora påsar under ögonen som kommit efter alla sömnlösa och sömnstörda år. Dels så fungerar inte kroppen vilket gör att jag går både upp och ner (mest upp) i vikt utan att jag vet varför. Jag tippar på för lite motion, fel mat och STRESS. Allt sätter sig som om kroppen inte har tid eller ork att ta hand om det. Hela kroppen är trött. Huden är trött och tappar spänst. Musklerna värker och alla mina leder knakar eftersom kroppen är så spänd och inte slappnar av. Av hela min kroppshållning kan man läsa ut hur det är fatt nuförtiden. Jag accepterar faktum för jag har inte energi att lägga ner på mitt utseende. Den dagen kommer kanske för även jag mår bra av att trivas med mig själva, även med det yttre utan för stora krav.

Jag har ingen framspolningsknapp och livet går fort nog ändå. Livet ska upplevas och jag vill faktiskt inte spola framåt och missa allting eller rusa runt. Jag får nya perspektiv på allting runt omkring och på mig själv. Det är tufft och spännande och värt blod, svett och tårar men framför allt värt all värme, kärlek, ljus och hopp.