Sitter och funderar på vad som behöver ändras för att jag inte ska bli uppäten av stress. Läkaren sa till mig att det bara är jag som kan ändra på mitt liv och visst, det har han ju rätt i. Jag behöver kanske inte ändra livet, det låter så drastiskt men min inställning till situationer och personer och troligen till mig själv kan ses över. Jag är öppen för vad som behövs.

Var gör man lättast en positiv förändring? Jag har insett att det handlar om val. Vi gör alla flera val dagligen och det är där som jag kan göra en förändring. Nej det är inte lätt men vem har å andra sidan bestämt att det ska vara det? Som jag ser det går det inte ut på att glida runt på en räkmacka utan hur man tar sig ann det som sker och hur man vårdar sina erfarenheter.

Hur anpassar jag mig till anpassningarna? Om det ändå vore så väl att det räckte med att anpassa och sedan skulle allt vara klappat och klart för resten av tiden. Då hade jag varit i hamn för länge sedan. Förändringar kan vara svårt eller inspirerande. Jag personligen kan tycka om förändringar och bli nyfiken på dem. I den situationen som jag befinner mig i idag tror jag att jag har dränkts av förändringar, förväntningar, krav och dilemman. Allt kommer över mig i en aldrig sinande ström och jag hittar inte balansen, jag förstår inte hur jag ska flyta ovanpå.

Jag är en sådan person som så gärna vill klara av allt, inte nödvändigtvis ensam på egen hand men jag vill känna att jag fixar det. Att jag får det att fungera och att jag gör rätt val vid rätt tillfälle. Har insett att det inte alltid blir “rätt” men att det kanske fungerar ändå eller att det går att lösa, eller så blev det fel. Det går hur man än gör, kanske tog livet en annan väg eller så var det inte mer dramatiskt än att jag har lärt mig en läxa.

För mig är det svårt att se var jag ska välja annorlunda nu för att må bättre och gå vidare framåt. Att känna mig begränsad har inte varit speciellt lyckosamt. Det håller mig tillbaka och ibland känns det som att det inte spelar någon roll, men det gör det för jag spelar roll. Det handlar om att orka behålla lugnet när det händer tusen saker hela tiden varje dag. Att leva på ett snabbtåg som kör på i racerfart gör att jag desperat vill hoppa av mellan varven. Bara få stå på perrongen en stund och landa, se mig omkring och hinna uppfatta vad som sker bredvid. Det är inte alltid jag som rusar utan de runt omkring mig. Själv kan jag känna att jag blir förvirrad av farten och jag vet inte hur jag ska orka hänga med hela vägen.

Den här ångestlika känslan av att hela tiden jagas och aldrig koppla av är så tröttande och deprimerande. Att hela tiden göra någonting eller svara, förbereda eller avstyra, aktivera eller kontrollera är ibland för mycket. Jag är aldrig fri att bara välja mig själv eller sitta ner i lugn och ro. Det finns inga lugna måltider, nattningar utan diskussioner, morgnar utan tjat, skola utan situationer, kläder som passar, besök hos andra, verbala hagelskurar, ständig beredskap…. det finns ingen dag utan stress. Det finns inga lediga dagar, inga helger eller semestrar för mig. Inte som ger lugn, vila och energi som det förhoppningsvis gör för andra. Jag saknar en stor positiv del i livet eftersom alla lediga dagar inte blir avslappnade utan oftast tvärt om. Jag söker efter orkanens öga, lugnet mitt i där jag kan återhämta mig. Återhämtning som är så viktigt men som inte funnits och som gjort att min kropp sa stopp och Nej!

Vissa bitar som har varit närvarande i flera år kan jag lägga bakom mig men de sitter i kroppen fortfarande. Den minns och jag har lagt lager på lager som en tjock rustning för att jag ska hålla borta pilar som skjuts, minor jag kanske trampar på, bomber som fälls eller för att jag ska orka med att vara lämnad ensam åt mitt öde. De lagren behöver peelas bort ett efter ett och kanske behöver jag ömsa skinn för att jag ska bli fri.

Jag har gått igenom mycket redan i livet och har klarat det bra, jag är dessutom väldigt tacksam för alla mina erfarenheter. De ger mig en bra plattform att stå på. Jag är stark och förlitar mig på mig själv och det faktum att jag är öppen och mottaglig för andras erfarenheter och visdom.

Nu lever jag med så många saker som ska pareras dagligen, det går inte så bra att ta en sak i taget eftersom konsekvenserna av det valet skulle innebära en stor portion kaos. Hur utövar man mindfullness när saker sker med sekundsnabb fart? Min hjärna hinner inte med, inte kroppen heller. Hade det bara varit jag hade jag saktat ner för länge sedan , rensat bort och kanske börjat om men nu är det fler involverade. Kontrollen har jag tappat för länge sedan men jag försöker äga det jag säger eller gör i olika situationer. Jag behöver stå för vad jag sänder ut i min kommunikation till andra och främst till min äldste son. Han är rak och kräver det tillbaka, inget lull-lull, sarkasm eller svepande och omständliga formuleringar. Dessutom går det fort, humöret svänger blixtsnabbt och det gäller att försöka hänga med. Totalt utmattande för någon utan autism eller adhd.

Kanske är det så att om jag omfamnar allt det som jag faktiskt lever med så blir det lättare? Jag har börjat göra det en liten bit i taget. Jag tror inte att all stress försvinner på det sättet men det blir lättare att arbeta med den. Stressen på jobbet är en sak och den får jag ta allt eftersom och välja hur jag hanterar den i olika lägen. Stressen av att vi inte har en respekterande och hjälpande familj runt omkring oss är inte så närvarande längre, jag har accepterat faktum. Stressen över att inte hinna med jobb, möten, hemmet, barn, mig själv och mannen finns där fortfarande. Om bara dygnet hade haft fler timmar….om jag hade kunnat dela mig….om jag hade haft raketbränsle i ådrorna….om jag hade varit en superwoman…

Jag har inte listat ut det ännu, det är en process som säkerligen kommer att ta tid. Kanske det i grund och botten hamnar i vem är jag nuförtiden och vilka mina behov är idag? Jag känner att jag behöver tystnad och tid för mig själv och det väljer jag. En resa inåt för att Lyssna på vad jag har att säga till mig själv.