Barn ska inte tappa håret. Det var väldigt djupt rotat i mig insåg jag när vi fick uppleva just det. E var en glad liten kille som helst ville ha långt hår i page. Varmt om öronen och precis vad han kände sig bekväm med. En vårdag för några år sedan fick jag dock honom att gå med på att jag skulle få klippa honom. När jag som bäst höll på såg jag plötsligt en helt kal fläck ungefär mitt på huvudet. Stor som en 5-krona! Jag blev helt förskräckt men sa ingenting till E utan fortsatte att klippa. Fläcken hade varit helt dold av håret, inte ens när vi hade tvättat det hade vi upptäckt den. Jag berättade för min man om min upptäckt och han tittade också. Dagen efter ringde jag ner till BVC och vi fick en tid. Systern var lite bekymrad och vi fick en remiss till hudläkarna vid sjukhuset. Det var läskigt. Sonen verkade inte sjuk på något sätt, han var sitt vanliga jag. Inne i mig var det oroligt. Vad var det? Eksem? Hade han snurrat håret och dragit av det?

Hudläkaren var en trevlig man från Danmark som tittade på E:s huvud, kände på fläcken med en tops och med händerna. Det gick relativt snabbt och sedan fick vi reda på vad det var. Alopecia areata. Som jag hade misstänkt men inte velat att det skulle vara. Varför? Ja det vet man inte riktigt. Det är en autoimmun sjukdom precis som astma. Hårsäckarna bestämmer sig helt enkelt för att vila och då faller håret till marken. Alopecia är inte farligt på något sätt men väldigt påtagligt och märkbart. E hade den lättaste varianten. Så vad hade vi då för alternativ? Fanns det någon behandling? Det finns egentligen inga direkta behandlingar. Man kan spruta in någonting i huvudet för att förhindra eller lindra men det är både ovisst och smärtsamt. Alltså avfärdade vi det direkt. Jag låter inte E genomlida någonting sådant när inte hans hälsa eller liv är i fara. Vi fick världens minsta lapp med information om Alopecia med hem. Den var så pyttig att den rymdes i min handflata och kändes helt onödig. Vi kunde bara vänta och se om E skulle tappa mer hår, allt hår och om det skulle växa ut igen.

E:s hår växte ut men han tappade på ett nytt ställe. Det vandrade runt på huvudet, varje gång ett område fick tillbaka håret tappade han det på ett annat ställe. Bara på huvudet, aldrig någon annan stans som ögonbrynen eller ögonfransarna. Han var hyfsat obekymrad själv över det hela, han var bara 4 år. Han såg sig ju inte och vi försökte tona ner det. Vi pratade med honom om det, han var medveten om att han hade kala fläckar på huvudet. Vi pratade med storebror och hans vänner men de flesta barnen reagerade faktiskt inte. Vuxna däremot kunde ställa sig och titta besvärat eller fascinerat på honom. Många vuxna associerar håravfall med cancer vilket jag tror spelade en stor roll i deras beteende. På förskolan berättade vi så att fröknarna kunde informera om något barn eller annan förälder hade frågor.

E återfick allt hår efter ca 1 år och vi hoppades innerligt att han skulle slippa tappa det igen. Tyvärr hände samma sak igen, den här gången var han mer medveten om det. Jag var mån om att han skulle bli behandlad som vanligt av oss i familjen och vi skojade och pratade om hans hår för att avdramatisera det hela. Hans kala fläckar var otroligt mjuka, precis som sammet. De var så fina att pussa på. Han var vår älskade lille munk som fick extra solskydd för att inte bränna sig och de kala fläckarna var mindre markanta när han klippte sig kort.

Hos mig var det någonting djup sedan urminnes tider som kom upp till ytan. Både att beskydda honom men också vad de här kala fläckarna betydde för mig. Det gjorde ont i hjärtat att se honom, det skulle inte vara så. Jag blev påmind om att mina barn kan bli allvarligt sjuka och det var en fruktansvärd tanke och känsla. Även om det inte var fallet nu så blev det på riktigt, påtagligt och sorgligt och skrämmande. Det var utom min kontroll, jag kunde inte göra någonting för att få håret tillbaka eller få det att stanna kvar. Så jag älskade honom och önskade att han skulle få behålla allt.

Vi kom på att E tappade håret en eller två veckor efter hög feber. Nästa gång han blev sjuk med feber gav vi honom medicin direkt och det hjälpte. Han har inte tappat håret igen och vi hoppas att han slipper. Det är en nyckfull sjukdom så man vet aldrig när det bestämmer sig för att dyka upp igen. Så länge gör vi vad vi kan för att han ska få behålla sin fina kalufs. Även om han var söt som munk så kan jag ärligt säga att jag föredrar att han har sitt hår. Han trivs bäst med det och slipper alla blickar. Han är en blyg men väldigt bestämd kille på 6 år som vill ha det på sitt sätt.