Att dela högt och lågt eller inställningen till Livet.

0

Det är så lätt att falla in i allt som är jobbigt. Det går som på en räls. För mig är det kanske ändå svårast numera att våga ventilera de där situationerna som skaver, sårar och gör att det känns som att jag förblöder. Problemet är ändå att  alla de andra fantastiska stunderna kanske inte syns lika tydligt och bilden av vårt liv och A blir snedvriden.

Jag har haft ångest och nästan panik vid vissa tillfällen när jag har delat med mig, ändå känner jag så otroligt starkt att det gör nytta. Genom att dela med mig kan jag öppna upp och visa delar av hur livet med autism och adhd ser ut, i alla fall för oss. Variationerna är oändliga. Viktigast av allt är nog ändå att jag kan visa någon att hen inte är ensam. Vi är fler och vi är många och vi behöver veta att andra går igenom liknande saker som vi själva.

I grunden är jag en optimistisk person. En problemlösare som vill finna en väg. Fast även jag blir trött, ledsen, arg och förtvivlad ibland. Jag kan känna att det inte är lika okej att visa det för jag behöver vara mitt positiva jag. Det är det positiva som driver framåt och som ger bra förändringar. Men alla har vi mörker och ljus inom oss. Yin och Yang. Bara för att jag blir uppgiven eller upprörd innebär det inte att jag ger upp eller förändras som person. Tvärtom så finner jag en väg ut och det är väl det som är grejen. Att inte fastna men ändå acceptera livets alla sidor. Även hos mig själv.

Visst är det en  balans av vad jag väljer att dela med mig och vad jag behåller för mig själv. Samtidigt tror jag personligen att många gånger har jag hållit inne med allt för mycket vilket lett till att jag inte har mått bra. Integritet i alla ära, det är absolut bra men jag själv behöver dela med mig för att göra vissa saker synliga och tydliga. För när jag går omkring med dem instoppade i fack inom mig så finns de ändå kvar och påverkar mig, det går inte att springa inifrån sig själv eller att låtsas. Förr eller senare börjar det märkas på ett eller annat sätt.

Kanske är det en svensk grej att hålla inne med så mycket? Inte synas eller märkas för mycket. Inte störa och för allt i världen inte tro att jag är någonting! I och med att jag gör valet att dela med mig så får jag naturligtvis olika reaktion på det jag har skrivit om.  Jag väljer medvetet att lyssna på alla de som vågar ge positiv kritik och beröm. På alla de andra fantastiska föräldrarna runtom som känner igen sig i mina upplevelser och i mina texter. Eller alla dem som inte alls lever med npf-dianoser men ändå uppskattar vad jag berättar. Vissa inlägg handlar om mig och har inget alls med autism att göra. Även här tror och hoppas jag att någon där ute kan få en idé eller en känsla av att man inte är ensam i mörkret, att det finns en väg ut, en hand att greppa tag i.

Jag skriver om saker som är jobbiga för att jag behöver göra det. Vad som kanske inte alltid framkommer här i texter men som syns mer i andra forum som min personliga sida på FB eller på mitt Instagramkonto (dansairegnetblog) är att jag faktiskt allt som oftast trivs med livet och jag älskar mina barn över allting annat i denna världen. Jag ser rätt ofta humor i tillvaron och uppskattar de små tingen i livet. Jag arbetar intensivt med mig själv för att utvecklas till det bättre och för att stärka mitt positiva mindset. Varför? För att jag mår väldigt bra av det. För att det tar mig på nya vägar i livet vilket är fantastiskt!

Min positiva inställning gör att jag orkar med allt som sker. Mitt perspektiv kan jag skifta genom olika verktyg som jag har snappat upp under vägen. Många missuppfattar en positiv attityd som att det skulle vara detsamma som att ignorera eller inte vilja se problem. Det är det inte alls, inte för mig i alla fall. Det handlar om hur jag väljer att ta mig ann det som sker. Enkelt förklarat är det glaset som är halvfyllt eller halvtomt. Jag tror även på att man styr själv och har eget ansvar över vad man gör och tänker. Provocerande? Jag tänker att det är en frihet att vi äger vår egen kraft!

Jag kan absolut bli arg, ledsen, förtvivlad och rädd. Att känna är bara bra, hur jag sedan reagerar är någonting som jag övar på. Det är det som är grejen, hur jag reagerar och vad jag sedan gör efter det. Vilka val som jag gör. Ja jag anser att det handlar om val. Det fungerar för mig. Jag vill inte gå omkring och skylla på allt och alla och inte ta ansvar för mig själv. Jag vill utveckla mig själv och förstå vem jag är. Förändras. Vi gör ju det egentligen alla, jag menar, du reagerar väl inte som när du var liten? Eller som för några år sedan? Du kan ju ha fått nya perspektiv? Sedan har vi förstås alla de där olösta knutarna inom oss som gör att vi faktiskt i vissa situationer bli 3 år gamla eller en trotsig 14-åring i våra reaktioner vilket jag är fullt medveten om men genom att ta fram dem i ljuset kan vi välja vad vi vill göra med dem.

Livet blir roligare om man vågar släppa vissa saker och om man inte ser hinder överallt. När man inte är rädd för andras åsikter eller handlingar  hela tiden utan faktiskt litar på sig själva. Älskar sig själv. Visst är det kanske inte en självklarhet för många men varför inte våga tänka tanken? Jag tänker så när jag skriver. Ibland tänker jag inte alls utan det kommer till mig och jag skriver ner det. Jag läser igenom texten flera gånger innan jag publicerar det på nätet. Så ja, jag är medveten om vad jag lägger ut. Det händer att jag testar mig själv med mina inlägg. Vågar hoppa över stupet och vågar möta mina känslor, tankar eller minnen som dyker upp.  Det är en tuff process men jag älskar den från botten av mitt hjärta (om det nu har någon botten – varför skulle kärlek vara begränsat?)

Min tanke är att dela med mig av saker som sker och hur jag mår och utvecklingen i familjen. Ibland är det jädrigt tufft, jag tänker inte skönmåla livet med autism och adhd. Å andra sidan kan det även vara otroligt fascinerande och roligt! Även om NPF-diagnoserna påverkar alla delar av vår tillvaro så är ju livet så mycket mer. Framförallt har jag tankar på att dela med mig av min positiva utveckling som person, hur den tar form genom olika sätt som meditation, mindfullness, naturen och en hel del annat. Jag tänker att jag fortsätter att utgå från vad jag själv känner och vill dela med mig av så blir det bra.

Kram och Namaste, Sara              

 

 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke