Ätstörningar och andra missbruk i dagens samhälle.

0

Jag har nog bara nämnt vissa delar i andra blogginlägg men jag har aldrig djupdykt i det eller berättat min historia. Av olika anledningar har jag inte orkat eller kunnat skriva på lång tid men när den här idén poppade upp i huvudet kände jag att det var dags. Att skriva om missbruk och psykisk ohälsa är väldigt laddat och alla har sina tankar och erfarenheter kring ämnet. Kanske är det just det som gör att jag känner att jag ändå vill skriva om det och en stor del är för min egen del.

It takes one to know one säger man och ja, jag tror det stämmer. En fin person sa till mig en gång att vi som har levt med missbruk i livet ser direkt när vi möter en annan med samma erfarenhet eller som är mitt uppe i sitt eget missbruk. Hon har rätt, det är som att det lyser en liten lampa ovanför huvudet eller det står skrivet i pannan. Det är så tydligt, även de där små diffusa sakerna som man tror att ingen annan märker eller som man själv kanske inte ens är medveten om, de syns och märks.

För mig är det ingenting som jag går och letar efter utan snarare något som bara är där när jag ser eller träffar en annan med den här problematiken. Och det finns många av oss därute. Därför borde det inte vara pinsamt att prata om det heller eller berätta om min upplevelse och mina egna erfarenheter.

Jag dömer ingen, jag förstår hur lätt det är att hamna i någon forma av missbruk och hur otroligt mycket styrka och mod det tar att ta sig ut ur någonting. Man är fast i ett fängelse som är fruktansvärt men att ta sig ur kan te sig minst lika skrämmande och otäckt. Man vet vad man har i sitt fängelse men man vet inte hur livet blir utan. Att ta sig ur kräver dessutom att man släpper allt som man lever för och allt som är känt och konfronterar sig själv på alla plan.

Min ätstörning blommade ut i full skala på slutet av 80-talet och i början på 90-talet. Sedan dess har jag kämpat med den på olika sätt genom livet och fått arbeta med mig själv. Jag blir beklämd när jag ser mig runt idag och ser hur man normaliserar undervikt och överdriven motion. Alla otaliga dieter som blir som religioner för människor och hetsen på att prestera på olika områden i livet.

Visst har det alltid funnits men idag borde vi vara så mycket mer insatta och uppmärksamma på osunda ideal och hur vi vill leva och vad vi värderar i livet, om det är negativt eller positivt för oss. 80-talets ytlighet har bara mindre neonfärger idag. Vi pratar mat och kroppar som aldrig förr. Jag ser inte bara osäkra tonåringar med undervikt eller övervikt utan även små barn i lågstadiet som retas för att låren är för tjocka och jag ser många vuxna med ätstörningar eller andra former av missbruk av olika grad.

Det är så sorgligt och känns så onödigt att leva i ett samhälle där vi fortfarande inte kan uppskatta de inre kvaliteterna utan fortfarande är så massivt ytliga. Vad hände med själen? Många med missbruksproblem har just ont i själen. Den blöder och skriker och vill bli älskad och uppmärksammad. Inga dyra saker i världen kan laga en sårad själ. Ingen diet är tillräcklig för att fylla hålrummet inom dig. Du kan inte springa ifatt ditt plågade och värkande inre. Oavsett storleken på huset så är själen den samma. Inga pengar plåstrar om dig. Prestationerna kommer inte att krama om dig eller berätta för dig att du är älskad, inte på riktigt.

Jag tror att vi skapar oss en personlig bild av vad missbruk eller en störning är och matchar inte den bilden med det som vi själva anser oss syssla med så är allting okej. Vi kanske anser att man måste väga 30kg eller 130kg för att ha ett matmissbruk. Eller att sprit, tabletter eller narkotika är det som räknas som missbruk.

Vi tänker inte på alla de här störningarna som ligger i gråzonen eftersom de inte är lika tydliga för oss själva eller för andra. När man inte är anorektiker eller bulimiker men ändå har ett stört förhållande till sig själv, sitt utseende, sitt värde, andra människors betydelse och till mat eller vad det nu är som man missbrukar i det tysta och i det fördolda.

Som frisk matmissbrukare kan jag bara säga att det samhälle som vi lever i idag matar oss med idéer som triggar märkliga och stundtals sjuka ideal och normer och flödar över av saker att missbruka -och någonstans har vi normaliserat det. Våra gränser är flyttade. Samtidigt känner jag att det är så många som inte alls mår bra, det sättet att leva är inte anpassat för människan. Att leva med ytligheten som ska till för att fylla alla tomrum, vilket i sig är en omöjlighet, fungerar inte. Missbruk är väl egentligen enbart ett uttryck för att man mår dåligt, skitdåligt av en eller annan anledning och man tror sig ha funnit ett sätt att döva smärtan på eller ljusa upp mörkret.

Vad får oss att alla vilja se lika dana ut? Vad gör att vi tycker det är helt normalt att svälta sig eller kontrollera sig själv till det yttersta istället för att omfamna den vi är? Det svenska normala eller lagom är borta och kvar finns olika saker dragna till sin spets. Vi ska alla vara unika men inom vissa ramar.

Vi påverkar våra barn. Många säger att de aldrig nämner eller talar med sina barn om utseende, mat eller ideal. Inte med dem. Men hur många talar runt dem? Hur många agerar själva utifrån behovet av att förändra sig själv eller bli smalare, mer älskad och indirekt visar att man inte duger? Som barn sög jag i alla fall i mig allt det där. Alla dubbla budskap som fanns. Hur missnöjet fanns överallt och att man skulle förändra det yttre på något sätt. Förbättra sig till ett smalare jag, snabbare, starkare, duktigare, dugligare, snyggare och därmed också en mer accepterad, älskad och uppskattad version av en själv. Om du ideligen bantar och talar om dig själv på ett visst sätt eller på andra sätt visar att du inte duger, ja då är det det som dina barn också uppfattar och tar till sig. Precis som vi lär dem så mycket annat så lär vi dem även det här.

Att ta hand om sig själv är suveränt, det är inte det jag talar om. Jag talar om när det inte längre handlar om att må bra utan om ett annat behov som vi försöker tillfredsställa. När vi lever med ett dagligt självförakt och kanske hat för den vi är. När vi känner oss misslyckade, oälskade, osedda, odugliga. När vi känner en press på att vara eller se ut på ett visst sätt och vi dömer oss själva och andra utifrån det istället för att se till varje individ och till varje själ. När vi har värk inombords som vi försöker stilla, dämpa eller bli av med genom att missbruka mat, träning, substanser eller vad det nu kan vara som gäller för just dig. Jag talar om när det är ett uttryck för smärta och är raka motsatsen till att ta hand om sig själv.

Man blir aldrig lycklig och harmonisk av att missbruka eller försöka kontrollera sig själv på olika självutplånande sätt. Jag vet av egen erfarenhet och av att ha umgåtts och träffat många i liknande situationer som min egen. Vi behöver lära våra barn och kommande generationer om kärlek, acceptans och respekt. Att det inte är konstigare att ha ont i själen än det är att ha ont i benet eller i huvudet. Barnen behöver förstå att deras värde inte ligger i utseendet eller i sakerna runt omkring dem eller hur duktiga de är på olika saker utan att allt ligger inom dem. Att alla är en unik och vacker själ.

Jag önskar att vi idag hade kommit så otroligt mycket längre vad gäller respekt och acceptans. Att vi inte länge fokuserade på vad vi stoppar i oss eller hur vi ser ut. Att vi hade uppskattat varandras inre kvaliteter och inte längre sökte efter ytliga lösningar på våra problem. Jag önskar att tidningarna inte svämmade över av lösningar på kilon och valkar samtidigt  som de ger dubbla budskap om att du duger. Jag önskar att det inte var viktigt alls hur vi ser ut och att vi inte längre skulle döma oss själva och andra utifrån det. Jag önskaratt vi inte längre accepterade fejkade bilder av verkligheten. Jag önskar att Leva skulle innebära glädje utan prestationskrav och att det inte skulle behöva vara en ständig jämförelse och tävling mellan allt och alla.

Jag hoppas att du söker hjälp om du har ett problem. Jag hoppas att du inte blundar om ditt barn inte mår bra. Jag hoppas att du hjälper din kollega, din partner eller din vän att ta emot hjälp. Jag hoppas och önskar att du mår bra, att du älskar dig själv och att du vet om att du duger precis som du är.

Kram och Namaste, Sara

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke