Ditt ex är mycket bättre än du! Vi tycker inte om dig. Eller hur jag har tagit mig ann direkta påhopp.

2

Jo jag förstår ju att inte alla tycker om mig. Alla behöver inte heller tycka om mig eller vad jag gör eller säger. Det i sig är en väldigt stor lättnad, att verkligen känna och uppleva att det är helt okej. Att jag fortfarande är jag och är precis lika mycket värd oavsett om någon gillar mig eller ej. Jag behöver inte heller ha alla människor som bästa vän eller ha samma uppfattning, tycka om samma saker eller ha samma livsmål. Däremot känner jag att grundläggande och mänsklig respekt för varandra är en självklarhet.

Monkey see monkey do.

Vi pratar om hur hemskt det är med mobbning och att allas lika värde är någonting som vi vill uppnå. I alla fall en hel del av oss. När jag får uppleva vuxna som vänder ryggen mot mig när jag kommer med mitt barn efter att de fått reda på att han har autism så blir jag inte heller förvånad över att barn gör samma sak. När vuxna uttrycker sig om att annorlunda inte är bra eller ens okej. Eller när vuxna fryser ut varandra på arbetsplatsen eller är elaka och baktalar andra vänner, andra föräldrar eller vem det nu är som vi vuxna vill utse som kass, mindre värd, ful, misslyckad och inte duglig eller värd någonting.

Vad är det som gör att vi rättfärdigar oss själva när vi uppför oss på det sättet? Varför anser vi oss ha rätt att såga en annan person längs med fotknölarna? Tror vi verkligen att våra barn kommer att växa upp som små solstrålar som älskar allt och alla när vi själva inte kan hantera hur vi uttrycker eller uppför oss?

Det är ditt fel att jag blir ledsen!

Naturligtvis har även jag sagt saker om andra som inte har varit positiva eller snälla. Idag är jag mycket mer medveten om hur jag uttrycker mig inför andra om andra. Hur mina egna tankar går och känslorna som finns i just den stunden. Varför gör jag såhär? Vad är det som har triggats inom mig? Hur ser min situation ut i Nuet? För jag anser att det enbart har med mig själv att göra. Jag vet att det sättet provocerar många, att man själva skulle ha ansvar för sina egna reaktioner. “Men han gjorde mig arg!”. “Hennes sätt är så jäkla irriterande!” är så vanliga uttryck. Fast om man tänker såhär: oavsett vad den andre personen gör eller säger så är det inom mig själv som någonting sker. Vi kan vara 10 personer som alla upplever samma situation och vi kommer alla att ha varsin reaktion baserat på vad vi bär med oss, var vi står i livet och hur vi ser på oss själva och på andra. 10 reaktioner som alla är rätt eftersom de är individuella. Situationen i sig Är men vi upplever den olika. Alltså är det en ytterst personlig reaktion och upplevelse inom oss själva.

Är det en illusion att det är lättare att skylla på någon annan?

Det är oerhört mycket enklare att skylla ifrån sig eller skylla på någon annan. Så upplever många av oss det tror jag. Fast om vi inte kan respektera oss själva och våra tankar och känslor tillräckligt för att acceptera dem och äga dem, hur ska vi då få respekt från någon annan? Det är upp till var och en att äga sin egen reaktion. Att säga att “det här är jag” och att stå för det. Att faktiskt stå upp för sig själv och våga vara den man är utan att vara taskig eller aggressiv. Så länge som vi skyller ifrån oss på någon annan eller på en situation så äger vi inte vår egen kraft. Den har vi gett bort till den andre personen att förfoga över. Vi tycker kanske att det är vi som styr och ställer när vi säger att den eller den är så jädra irriterande eller dum i huvudet, fast egentligen har vi gjort oss själva maktlösa. I den situationen är hela utgången beroende av vad den andre vill och gör, vi själva har ingen kraft alls, ingen makt att förfoga över vad gäller vårt eget liv.

Att våga vara sann mot sig själv och omfamna sina erfarenheter.

Det är skrämmande och nytt att återta sin egen makt och framförallt sin egen Kraft. Samtidigt är det en oerhört befriande upplevelse att gå igenom. Att inse att det är upp till Mig. Fantastiskt! För mig har det varit en väldigt lång resa som inneburit mycket skärskådning, timmar av samtal och oändliga tankar och funderingar samt situationer som avlöst varandra för att jag ska se och förstå. Saker upprepas tills vi förstått, tills vi själva har förändrat oss och kan ta oss ann uppgiften på ett nytt sätt. Att kunna se att vissa saker är viktiga att se hela bilden av medan andra bara är att släppa taget om och att det är Bra! Det för oss framåt och ger en positiv utveckling.

Bagage eller viktiga erfarenheter?

Hur vi reagerar på saker har med vårt bagage att göra som jag ser det. Eller bagage, varför inte säga våra erfarenheter och hur vi har tolkat dem helt enkelt. För det är ju vad de är. De är där för att vi ska hedra dem och ta oss vidare. Inget att släpa på men kanske vårda ömt så småningom. Att reagera är mänskligt. Hur vi sedan gör med reaktionen är vad som gör skillnad för oss själva. Går vi lös direkt? Stänger vi in den? Tar vi ett steg bakåt och funderar på vad som sker inom oss? Får en bredare bild? Personligen jobbar jag med mig själva för att välja de sista alternativen. Allt för att må så bra som möjligt. För att inte kvävas i stress och negativitet. För att känna att jag Lever Mitt Liv. Det är så himla intressant dessutom! Vi människor är ju galet komplexa och häftiga!

Sanningen om oss själva som vi tror på.

En situation är kanske lättare att ta sig ann än när man har att göra med en specifik människa. När det handlar om relationer av något slag. Jag tänker när det blir så uppenbart att det här är personligt för båda två. En partner, en vän, en släkting, en arbetskamrat eller någon som man känner påverkar någon del av ens liv på ett eller annat sätt. Man är sårbar på ett helt annat sätt och det blir svårare att se sin egen del klart och tydligt. För hur som haver står vi där med allt som vi tror om oss själva. Bilden som vi har gjort av vem vi är som kanske inte ens är vår…. “Sanningen” som vi lever med mer eller mindre medvetet.

Är jag värd det här. Är jag van att få min vilja igenom no matter what. Hur älskad upplever jag mig vara. Lyssnar någon på mig. Det kan bara vara jag som har rätt. Får jag lov att säga ifrån. Kan man ha olika uppfattningar. Känslan av att livet inte är mitt att förfoga över eller att någonting förfärligt kan ske om jag reagerar eller ens gör mig hörd. Kanske är man en som till varje pris kör över andra och inte accepterar andras åsikter, handlingar eller sätt.  Eller en som bara tycker att man är så mycket bättre än alla andra eller som vill visa upp en sådan fasad. Det lär finnas hur många andra upplevelser av vem man är och det spelar ingen som helst roll. För det som är viktigt är hur sann man är mot sig själv.

En paus från reaktionen.

Om jag tar ett steg tillbaka, andas några gånger kommer jag att kunna ge ett annat svar. Med lite distans kan jag se vad det är hos mig själv som triggas. Kanske kan jag även se vad som sker med den andre, varför hen gör som hen gör. Oavsett så är det bara mitt ansvar att ta hand om mig själv. Jag vet att det är svårt. Jag har själv tampats med det på flera olika håll genom livet och ja, jag utmanas fortfarande. Det finns verkligen olika lager av saker och ting.

Personliga påhopp på Midsommarmorgonen.

Midsommarafton började mer eller mindre med några sms från en person som jag inte står nära men som är förälder till en kompis till ett av mina barn. Låter ju trevligt och rart men så upplevde jag det verkligen inte alls. Det var precis tvärtom och jag är helt övertygad om att syftet med de sms:en var att få mig att må dåligt. Jag blev upprörd och reagerade först väldigt starkt. Ledsen och förbannad så det osade om det. Innan jag blev lugn ringde jag pojkarnas pappa vilket knappast förbättrade mitt mående. För att orka med Midsommarafton fick jag göra ett val. Att se vad det vad som jag reagerade på så mycket eller må uselt hela den dagen och troligen längre än så.

Mina fötter stod inte stadigt och hjärtat värkte.

Emotionellt var jag redan lite ur balans. Jag saknade mina barn och skulle fått träffa dem efter konstens alla regler just den dagen men på själva Midsommarafton blev det plötsligt nya förutsättningar. Det gjorde mig ledsen och jag försökte även där hantera det utifrån mig själv och situationen. Att inte träffa mina barn varje dag är tufft och att som nu i sommar vara utan dem i mer eller mindre 5 veckor var en outhärdlig känsla. Jag stod inte stadigt på fötterna den morgonen.

Nu fick det vara nog.

Min personliga gräns nådde jag i den här situationen med personen som skrev sms:en. Jag har ofta mycket tålamod med andra, barn som vuxna men här satte jag ner min fot. Det var första gången som jag gjorde det inför den här personen trots andra situationer genom flera år. Mitt tålamod har haft en tendens till att jag låtit andra trampa på mig. Det som jag ibland har sett som tålamod har ibland handlat om att jag inte respekterar mig själv tillräckligt. Andra med andra komplex har glatt stampat omkring och gått över mina gränser. För att jag tillåtit dem att göra det. Så är fallet i den här situationen men nu sa jag stop!

Ett bus blev till en infekterad situation.

Det här var kulmen på någonting som skett någon vecka tidigare. Två små barn som var uttråkade på fritids och skrev böcker med lite mindre rumsrena titlar. Vi föräldrar som valde att hantera det på olika sätt. Till saken hör att jag blev uppringd av den andre föräldern som ville få det till att alltihopa var enbart min sons påhitt. Att E skulle ha skrivit 3 böcker själv och lurat hens son att uttrycka sig på det viset. Att det var en omöjlighet att det var hens X för X sa aldrig eller gjorde sådana saker. X själv hade dessutom sagt att hen var oskyldig. Inte med ett enda ord sa föräldern att det fanns en möjlighet att det var X utan allt låg på min son. Kontentan var att E skulle ta på sig skulden och jag ta på mig ansvaret för vad som skett och hantera det.

Jag behöll lugnet och svarade utifrån mitt perspektiv.

Kortfattat svarade jag med lugn röst ( jag och barnen befann oss på Mediamarkt) att jag inte köpte det hen sa överhuvudtaget. Att det var högst osannolikt att min son ensam skulle ha gjort det här och att skolan sa samma sak som jag efter att de hade sett vad pojkarna hade haft för sig när de var kreativa på fritids. När vi kom hem kände jag att Nu får det räcka! Jag ville förmedla till den andre föräldern att jag inte alls uppskattade hens sätt gentemot mitt barn och mot mig i just den här situationen. Så jag satte mig ner och knåpade ihop ett litet meddelande i lugn och ro. Utan att mina barn kunde höra eller se för jag ansåg det inte passande att ha konversationen via telefon. Jag var klar och tydlig (som jag såg det) och uttryckte mina känslor och beskrev min upplevelse utan att anklaga, beskylla eller kasta smuts. Jag berättade att jag kände mig besviken över att hen hade velat få det till att det hela var E:s fel och jag hade inte förväntat mig detta av hen. Jag upplevde det vara orättvist och inte okej när vi föräldrar och våra barn vet hur saker brukar vara och att det säkerligen var båda barnens påhitt.

När man återtar sin kontroll blir det påtagligt jobbigt för den som inte kan acceptera det.

Efter ett par dagar fick jag ett svar som jag tolkade som väldigt nedvärderande. Hur kunde jag understå mig att skriva?!? En vettig person ringer alltid och det var vad de krävde av mig. Jag var elak och hade anklagat dem för att vara dåliga föräldrar och att jag påstod att de inte tog sitt föräldraansvar. De var djupt besvikna på mig och den människa jag var. “Skillnaden mellan dig och oss….” skrev de.

Min respons var att jag tappade hakan men satte mig ner och förklarade i ett kort meddelande att jag helt enkelt uttrycker mig bäst i skrift och att jag känner att det är ett bra sätt att kunna gå tillbaka och läsa igen istället för att man säger en massa saker som ingen riktigt kommer ihåg. Att jag har all rätt att uttrycka mig i skrift om jag finner det lämpligt och att de inte kan bestämma huruvida jag ska uttrycka mig i skrift eller tal till dem. Jag förtydligade att jag inte alls anklagade dem för att vara dåliga föräldrar utan hade enbart visat på hur jag själv hade hanterat situationen och inte uppskattade att de ville få E till att vara den som hade varit ensam om allting  och dessutom skulle ha lurat deras X att göra 2 böcker. Att de var deras egen tolkning av min text precis som jag har mina personliga tolkningar.

Vad triggades inom mig?

Vad var det som jag vid det laget hade reagerat på? Jo orättvisan, att ännu en gång ha ett barn som anklagas eller pekas ut orättfärdigt av andra. Upplevelsen av att jag blir intryckt i ett hörn och inte blir tagen på allvar eller ens respekterad…. varken jag eller min son. Det skavde och det gjorde ont. Att någon anser sig ha rätten att behandla oss som mindre värda och inte ha rätten att uttrycka oss eller säga ifrån. Att jag tillåter det. Att jag tidigare inte ansett mig värd att höja rösten eller sätta gränser som är bra för oss. Kampglöden började pyra igen efter att ha legat lite stilla sedan allt lugnat ner sig betydligt kring min andre son A. Jag skulle kämpa för mitt barn oavsett vad som skedde och jag kände att jag var tillbaka i situationer där jag behövde stå upp för mig själv och för ett av mina barn ännu en gång. Mina sår som jag har arbetat med sedan jag var liten och som jag har kommit långt med triggades av den här situationen. Fast jag valde att reagera annorlunda nu.

Insåg att jag kunde vara nöjd och må bra över min hantering.

Jag var nöjd och stolt över mig själv att jag reagerat och väntat att skriva i lugn och ro. Att jag sagt min åsikt och att jag även kunde uttrycka den igen i en hövlig ton trots svar som var raka motsatsen. Att jag inte var ett dugg anklagande, jag hade varken skrivit att de var dåliga eller varit nedvärderande på något sätt utan vinklade allt utifrån mig själv i mina meddelanden. Jag vågade och med det kom även ett lugn. Jag ägde min reaktion, mina tankar, mina känslor och min hantering rakt av.

SMS:en var ämnade att sparka omkull mig och få mig att må dåligt.

På midsommarmorgonen hade jag ett par sms där kontentan var att jag var en usel person och att mitt ex, barnens pappa som jag är separerad från, var mycket bättre än jag. Han var så bra på allt det som jag inte var och de hade bestämt sig för att de inte längre ville ha någonting med mig att göra. Deras son hade velat be om ursäkt till min son för att han hade skyllt allting på E men han ville absolut inte göra det till mig eller inför mig eftersom jag är den jag är. Enligt dem är jag inte en bra person och deras X får inte längre vara hemma hos mig de veckorna när jag har mina barn. Barnen kunde inte heller leka hemma hos dem så länge min son är hos mig utan enbart de veckor som barnen är hos mitt ex.  Föräldrarna deklarerade att de härmed kommunicerade enbart med barnens pappa som var en förnuftig och bra person som vet hur man kommunicerar till skillnad från mig.

Hur reagerar man på rena elakheter och personangrepp?

Ja det var en kort version av allt som stod skrivet i det där smsen. Vad svarar man på det? Jag svarade så rakt och ärligt som jag mäktade med utan att vara elak eller aggressiv och jag önskade dem en Fin Midsommar. Jag vägrade att sänka mig till deras nivå för min egen skull. Helt ärligt blev jag väldigt ledsen. Jag och barnens pappa var helt överens om situationen och hanteringen av den när den uppstod i skolan. Jag kände att det inte längre spelade någon roll. De behövde en syndabock och det blev jag. Alla elaka uttryck, alla personliga påhopp, alla slag under bältet var ämnade att få mig att tappa fotfästet. Jag skulle känna hur usel och ovärdig jag var. Det fanns inga spärrar utan man gav sig på mig genom mitt ex, att få honom att framstå som så mycket bättre bara för att underminera mig. De ville visa mig hur usel jag är, så usel att jag är ens var värd att få ha pojkarna lekandes hos mig trots alla år som de har lekt tillsammans utan minsta knyst eller protest.

Anklaga mig själv eller….?

Det hade varit lätt att börja anklaga mig själv. Att jag inte duger och att de har rätt. Att det är jag som gjort fel från början till slut och att alla andra vet bättre och beter sig som vuxna människor – som bättre och bra människor. Fast vad de här personerna inte räknat med är hur jag fungerar. Jag har kommit så långt idag att jag aldrig hamnade i något anklagande av mig själv. Istället började jag bland osande ilska och strömmande tårar direkt bearbeta och bena ur situationen och mina egna reaktioner.

Faktiskt anklagade jag inte ens de andra föräldrarna. Nej jag är ingen Moder Theresa utan vad jag ser är någon som slår underifrån för att skydda sig själv. För att det är lättare att slå än att se in i sitt eget inre. När jag försöker se de andra och tänka mig in i varifrån de handlar och reagerar så blir det enklare även när det känns svårt. Jag vet inte varför de valt att tolka mig eller behandla mig som de gör men uppenbarligen finns det saker hos dem som gör att de väljer det här.

När man säger eller gör någonting till eller mot någon annan är det en direkt reflektion av vem man själv är inombords och det har ingenting att göra med den andre personen överhuvudtaget. Om de själva är medvetna kan jag inte avgöra. Jag tänker ändå att en person som mår bra och är i balans fungerar helt annorlunda och vi hade aldrig haft den här situationen om så var fallet.

Vad var jag ledsen över?

Föräldrarna i sig har jag inget personligt behov av att umgås med i det här fallet och att inte ha kontakt med dem sårar inte mig. Det som jag blev ledsen över var att man utan omsvep tog beslut som påverkade mitt barn negativt enbart för att klämma till mig. Den känslan var också min att hantera och ta hand om vilket innebar total acceptans. Acceptera att det inte är upp till mig utan att deras beslut är deras. Jag har inte kontroll över allt och alla och jag kan genom att acceptera situationen gå vidare och göra det bästa utav den med de förutsättningar som finns. När de väljer att försöka såga mig genom att jämföra mig med mitt ex står jag bredvid utan att ta det personligt. Jag har ändå levt tillsammans med barnens pappa i nästan 14 år och jag vet hur saker verkligen är mellan oss. För att jag skulle ta till mig allt vad de andra föräldrarna sa om mig och om mitt ex så skulle det krävas att det var någonting som jag bearbetade –  vilket det inte är. Alls. Därmed går deras påhopp och jämförelser mig helt förbi.

När någon kastar smuts på mig.

Att bli överöst med taskigheter och attackerad på personnivå är märkligt. Samtidigt blir det ett sätt för mig att se över hur jag själv tycker och tänker och var jag befinner mig i min personliga utveckling. Kan jag relatera till allt eller ens känna att det berör mig? I det här fallet kände jag inte alls att det berörde mig. Jag insåg att jag inte upplever mig själv som en så dålig person som de ville få mig till och att allt som de kastade mot mig inte har med mig att göra. Det är helt och hållet deras eget som kommer inifrån dem själva. Relatera till starka reaktioner kan jag däremot. Jag vet hur det är att reagera känslomässigt starkt, stort som en vulkan, över saker som inte alls är relaterade till personen eller upplevelsen.

Min egen utveckling blir tydligare och den gör mig glad!

Det som är bra med det här är att jag inser att jag har utvecklats som person väldigt mycket de senaste åren. Mitt fokus handlar om att jag ska bibehålla det fina och positiva som jag har lyckats bygga upp. Jag väljer att inte hålla fast vid personer, situationer, känslor och tankar som är nedbrytande. Så även i det här fallet. Det handlar inte om att kräva eller vara otrevlig utan jag tror att ju tydligare man ser och känner sig själv desto lugnare blir man i sin förmedling och i sin reaktion. Man behöver varken slåss eller kämpa utan det finns där utan någon gömd agenda.

Jag tränar på att inte ta ansvar för andras beslut eller reaktioner, jag väljer att inte ta på mig dem eller gör dem till mina. Det som är jag, det som är mitt – det äger jag däremot till fullo och står helt och fullt för. Livet är faktiskt enklare när man vågar visa sig som den man är och man slutar skylla på allt och alla. När man istället ger sig själv kärlek och respekt att vara den man är inifrån och ut och därmed blir sann mot sig själv.

(Jag är fullt medveten om att det här är min tolkning av vad som skedde. Jag ville ge ett exempel på hur jag personligen tar mig ann det som jag vill förmedla)

Love & Light, Namaste Sara

 

 

 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

2 kommentarer

  1. Härligt att du kommit så långt och all heder till dig som klarar att bemöta dåligt beteende på ett så vuxet sätt! Visst är det skönt när man äntligen står stadigt!! 😊

    • Hej Anna,
      tack snälla för din fina feedback!
      Det är verkligen en härlig känsla och upplevelse när man inser att man inte behöver ta på sig vad andra går igenom.
      Kram
      Sara

Lämna en tanke