Förvisso älskar jag värme och sol och jag hade gärna flyttat utomlands igen. Nu har vi ju en temperatur som heter duga i hela Svea rike och inte var man förberedd på den inte. Jag har ingen AC men jag har en fläkt som står på golvet. Jag har ingen pool men jag kan i alla fall gå ut i trädgården som skänker lite svalka vid vissa tider på dygnet.

Inför att det var dags för mig att ha min sena semester och få ha pojkarna hos mig hade jag fullt med planer om hur jag skulle planera och förbereda för bästa möjliga upplevelse. Det vill säga för lugn och ro och kunna ge bra förutsättningar för skratt och mysiga stunder. Jag hade ett HAB-möte inplanerat, inte inför semester utan det var där ändå. En kartläggning av A som var väldigt bra. Jag kunde utgå från det resultatet och från hur jag ville ha det och naturligtvis även hur min E fungerar. Många faktorer som ska till och som ska klaffa för att den där härliga och avslappnade sommarfeelingen ska infinna sig.

Jag arbetade i alltför högt tempo och i en väldigt rörig situation månaden innan min semester. Det var inte alls bra. Jag kom helt av banan och blev trött, sliten och delvis utmattad. Jag orkade inte ta tag i några scheman eller planeringar. Det i sig blev en stressfaktor som jag hade svårt att hantera men som jag ändå försökte göra det bästa av. Det är väl så att har man väl gått in i väggen så är man så mycket mer känsligare för stress och upplevt kaos. Energin sugs ut som om situationen var en vampyr som tömmer en på allt liv. När väl semestern stod för dörren häromdagen var jag inte i balans eller i närheten av att vara i fas.

Tack och lov för alla de metoder som jag ändå har samlat på mig på vägen för de har trots allt hjälpt mig och jag kan ta mig upp och byta fokus. Det tar ju energi och fokus att gå igenom det, fast jag har accepterat att mitt liv ser ut så just nu. Det är bättre att arbeta tillsammans med mig själv och lyssna än att motarbeta och sträva emot. Jag planerade in i detalj på det stora schemat, på vår stora whiteboard där veckan står uppradad. Det blir en hel del med de nya sakerna som jag ska ha i åtanke. Det schemat fungerar när man är fokuserad och utvilad. När E också vill samarbeta….. Han kan ju få hoppa över vissa saker eftersom han inte har samma behov. Grejen med ett schema som det här där allt blir uppspaltat i stort sett varje timme av dygnets vakna tid är att någon behöver ha koll på det. Följa det.

Den personen är jag. Barnen hjälper till men det är ändå jag som ska hålla koll på att det följs och som ska komma upp med förslag om det behövs. Och det gör det. Det är tröttsamt för jag är inte sådan som person. Jag är flexibel och impulsiv. Jag följer planering utan problem men jag behöver verkligen LUFT i schemat och i livet för att må BRA. Det är inte alls avslappnat för mig att ha allting inrutat utan det är precis tvärt om. Samtidigt vet jag ju hur viktigt det är att vi följer en klart utstakad väg och ett tydligt schema.

Sedan har vi det här med den otroliga värmeböljan som är här. Som slår ut allt och alla. Vi är helt av banan. Alla tre plus hunden! Mitt schema sprack rätt fort på grund av att barnen skulle landa här hos mig och på grund av värmen. Barnen sover länge, kan inte somna på kvällarna (A har svårt t.o.m. med Melatonin) och de vill inte äta eller ens vara utomhus. Irritationen ligger som en darrande hinna över dem och även över mig. Ingen av oss har speciellt mycket tålamod med någonting. Barnen ligger i luven på varandra med jämna mellanrum och jag har oerhört svårt för ljudnivån och allt tjafs. Helt ärligt har jag svårt för att tänka och fungera när det är såhär varmt och klibbigt.

När barnen inte spelar on-line så går det bättre för dem att umgås. Så är det, det är ett faktum. Men ingen vill hitta på någonting. De döööööör om de ska följa med och rasta hunden. Utflykter är svåra att få till även om de schemaläggs. Att spela är roligt och någonting som de kan göra tillsammans, som inte gör dem tokvarma och obekväma. Å andra sidan har de svårt att samarbeta….. för det är ju det där med att lyssna, berätta, kommunicera… Ja ni vet. Det som även vi andra utan NPF-diagnoser har en del problem med lite till mans. Ljudnivån är hemsk för även med headset måste man tydligen prata som om den andre satt utanför huset och man behöver ropa. Det ropas trevliga saker men skriks också rätt mycket otrevligheter och då känner jag hur pulsen stiger på mig själv. Jag går in och medlar och förmedlar, förklarar och sätter gränser. Till slut har jag inget tålamod kvar.

Med gap och skrik, syskon som gråter och som skyller på varandra, kvävande värme och barn som varken lyssnar eller är trevliga går även jag i taket. Jag vill inte men jag väljer ändå att bli arg för jag orkar bara inte. Mina lågaffektiva metoder smälter bort i värmen. De rinner av mig som smält mjukglass. Går inte att skopa ihop till något vettigt. Det är inte roligt. Ingenting som jag är stolt över eller som någon av oss mår bra av. Jag når fram till barnen mellan varven. De får förklarat för sig varför jag blev arg eller ledsen eller hur man ska uppföra sig.

Bad på kvällarna har fungerat alldeles utmärkt! Det kör vi stenhårt på. Dopp i en närbelägen sjö är toppen för alla. Till och med hunden som inte tycker om vatten har gått i och svalkat sig! Barnen är sams, kyls av och när det inte är så många andra på badplasten blir A lugnare. Han blir lätt distraherad och stressad av nya och många människor. Även jag trivs hur bra som helst vid den lilla sjön. Det är vackert och fridfullt på kvällskvisten. Vid vattnet hittar jag tillbaka till mina metoder och till mig själv. De kommer smygande med den ljumma luften, med andetagen och med vattnet som sköljer av dagens spår av värmeböljan. Jag kan sitta och bara vara eller busa med pojkarna. Vi hittar tillbaka till varandra, till skratt och till en härlig semesterkänsla.

Jag bryr mig inte om att vi åker till samma ställe gång på gång. Allt jag bryr mig om är att vi får landa och må bra. Vi kommer kanske inte iväg på någonting alls den här semestern. Eller så gör vi det. Oavsett hur det blir så jobbar jag på att behålla mitt humör, att ha ett ton tålamod och att behålla mina bra lågaffektiva metoder.

Kram och namaste, Sara