Vissa saker har blivit mer tydliga nu eller så är det så att A blivit bättre på att kommunicera kring dem. Häromdagen gav han uttryck för att det var jobbigt att han inte visste vad vi skulle ha till middag. Ofta har det gått bra ändå men nu inser jag att han faktiskt finner det påfrestande och att veta det i förväg skulle ta bort lite av den dagliga stressen. Så med andra ord har jag planerat bättre och tänker ta det steget längre och skriva upp veckomenyn. Någonting som jag ändå trodde gick rätt lätt visade sig vara jobbigt för A.

I detta nu, då sitter båda mina fina pojkar och spelar X-box tillsammans. De är sams och de har jätteroligt! De tränar på att samarbeta, på att kommunicera, turas om och umgås. Fantastiskt! För mig är det underbart att de oftast kan samsas hyfsat när de spelar med de förutsättningar som ändå finns.

Idag ringde A till 2 kompisar. De som finns, eller eg är det bara den förste som räknas som en riktig vän. Han var upptagen och den andre kunde inte heller. Vädret var vårvamt och soligt och jag kände att situationen lätt kunde bli jobbig här hemma. Kom på idén att ringa en vän och fråga om de ville ses och kanske åka in till stadsparken? Yes! Det gick hur bra som helst. Det bästa är ändå att A klarade av att ändra sig. Han lyckades vara flexibel OCH spontan! Dagen blev lyckad med flera glada barn som rastades utomhus, mestadels på spark.

Min son åker taxi till skolan. Han vill egentligen inte men han gör det. Jag är oerhört stolt över honom som faktiskt klarar av det. Det har till och med hänt att vi sagt att jag ska köra honom om taxin är sen – och så står den runt hörnet. Trots denna nedslående fakta så sätter han sig ändå i taxin. Varje gång står jag där och bara gapar, fullt beredd på att han ska få ett gigantiskt utbrott. Ofta får jag lova honom att köra en annan dag eller att vi ska höra något speciellt hemma på kvällen. Ändå så är egentligen risken för ett bakslag enorm men han lyckas på något sätt trots allt hantera situationen jättebra!

Det kniper fortfarande till i hjärtat när jag ser honom gå mot klassrummet alldeles ensam. Han går där på skolan som vi satte honom på efter att den första skolan misslyckades på precis alla punkter som man bara kan. Jag vet ju det, hans pappa vet också det men A har inte vetat eller förstått hela situationen. Vi har berättat tillräckligt mycket för honom för att han ska sluta anklaga sig själv. Det hör han ändå lite grand men vi har pratat om vad som skedde och varför vi bestämde att han skulle byta skola. Varje dag som han går dit är jag lättad. Han trivs överlag väldigt bra på sin nya skola men det är en svår balansgång varje morgon att få honom dit. Det gäller att tippa på tå men ändå vara fast och bestämd. Att han accepterar att åka dit är modigt av honom. Jättemodigt!

Oj så gick tiden i 190 knyck och här sitter jag i slutet av juli. Min semester har precis börjat och mina 2 älskade pojkar sitter även nu och spelar tillsammans. Det är sent så deras humör är lite svajigt men det fungerar. De är ändå rätt snälla och trevliga mot varandra och jag sitter här och lyssnar på musik och försöker få ihop mig själv för att sätta några ord på pränt.

Min stolthet har jag kvar. Den är nästan större för mina båda prinsar än vad den var när jag påbörjade det här inlägget. Varför? Jo för vissa saker har blivit än mer tydliga och jag har fått en djupare inblick i saker och ting. Ännu några nivåer har uppnåtts av medvetenhet och förståelse där jag inser hur mycket som krävs av oss alla för att en vanlig dag ska fungera. För att livet ska flyta på och bli någorlunda förståeligt. Jag ser även vilken resa jag själva gör.

Kanske skulle vissa saker skrämma några personer om de ställdes inför dem. Vetskapen om hur stora svårigheter ens barn har i sin vardag. Något som en förälder kanske inte önskar sitt barn men som vissa av oss behöver hantera varje dag. Några har tuffare tillvaro än vad jag och min familj har och jag har den djupaste respekt och beundran för dessa vardagshjältar.

Jag inser att vi utvecklas hela tiden. Inte för att jag trodde något annat egentligen men att se det formas framför ögonen och att kunna ta på vissa saker är ändå rätt häftigt. Det finns delar av utvecklingen som sliter mitt mammahjärta i bitar. Fullständigt. Som att A inte har några vänner kvar…. ingen som ringer eller vill umgås. Kanske att någon kommer över om A hör av sig vilket han alltid gör. Det är bara han som gör det. Det faktum att ens barn är ensam utan vänner är fruktansvärd! Det är en mardröm som man inte vill ställas inför men som vi är flera som gör. Jag är stolt över A som kämpar på varje dag. Som försöker förstå och göra det bästa han kan av en sådan jobbig och sorglig situation.

Vi gjorde en kartläggning på HAB som tydliggjorde flera saker. Den kan te sig hyfsat nedslående om man väljer att se på det med en negativ attityd. Eller så gör man som jag själv valt att göra, att se det som ett ypperligt hjälpmedel för att underlätta livet för oss alla i familjen.

Kontentan av den här våren när jag har inte har skrivit är egentligen att jag blivit starkare och klokare. Jag är en stolt mamma till båda mina prinsar som möter livet med olika förutsättningar men inget är varken lättare eller svårare. Det är olika. Att ha autism är en stor utmaning. Att vara syskon till någon med autism är en stor utmaning. Autism är inte heller hela livet eller hela personen. Autism är en del av personligheten. Dock påverkar autism hela familjen och livet in i minsta detalj. Jag är faktiskt både glad och stolt över att vi har det här i vår familj. Jo faktiskt! Varför? Därför att vi går igenom saker och utvecklas på sätt som man annars inte hade gjort i samma takt – om ens någonsin! Livet är så. Jag ser det, jag har andra glasögon på mig. Så jag är stolt över oss och det är häftigt! Dessutom är det mer än okej att ge uttryck för det. Vi gör ett jädra bra jobb och har all rätt i världen att dunka oss själva i ryggen och ge oss stora bamsekramar!

Till alla familjer som kämpar, som älskar, som sliter, som brister, som överlever, som stärks… NI ÄR FANTASTISKA!