Jag har inga problem med att vara själv eller på egen hand. Däremot så är det inte roligt att känna ensamhet. Den känslan är vad jag jobbar med. För mig kan känslan av ensamhet komma i olika situationer. Oavsett om den kommit när jag bott själv utomlands eller känt mig annorlunda av olika anledningar, kämpat med att förstå mitt barn eller inte ha stöd från min närmaste familj, jobbat med mörka stunder i livet, utelämnad eller ensam i tvåsamheten så är det en känsla som sliter och drar. Det bottnar i ett behov av att bli förstådd och bekräftad och kanske även älskad. Vem ser mig? Vem vill vara med mig? Duger jag? Kan jag älskas? Finns det andra som ser och känner som jag själv gör?
När jag är själv är jag tillfreds med nuet, med mig och med att göra vad jag nu än gör. Strosa runt på gatorna, upptäcka världen, njuta av tystnaden eller lyssna på musik, se en bra film eller bara vara. Då lyser andra och livet, jag är lugn och glad, positiv och energifylld. Att vara själv är för mig att vara i Nuet och omfamna det. Där finns inga tvivel och inga tankar som mal runt. Ensamheten är precis tvärt om. Den är kvävande och dränerande. Tvivel finner ibland sin väg genom de små sprickorna som ensamheten orsakar. Gammalt damm som egentligen är bortsopat visar sig ändå ligga i nå’t hörn. Andra syns mer i sin tvåsamhet eller med sina familjer när jag är instängd i upplevelsen av ensamhet. De ser mer lyckliga ut fast att jag är medveten om att det är mina egna projiceringar. De ser nämligen ut att tillhöra.
Just att tillhöra är nog en av de där sakerna som är så viktiga. Den som skiljer Själv och Ensam åt för min egen del. Behovet att känna tillhörighet och när det saknas på ett eller annat sätt blir det uppenbart att det är någonting som jag fortfarande inte har löst eller släppt inom mig. Att vara själv är ett val som känns inifrån, ett där jag medvetet har gjort detta valet. Det är vad jag vill och vad jag mår bra av. Ensamheten bär med sig en illusion av att bli utsatt eller vara ett offer för omständigheter eller för andras val. För ja, jag inser att det är upp till mig hur jag mår och tolkar situationer.
Även med den insikten gör det ont när den där ensamheten kommer på besök. Visst vill jag helst mota den i dörren så att den inte ens kommer innanför men samtidigt vill den visa mig nästa lager av någonting. Så jag släpper in den med intentionen att inte få den att känna sig bekväm utan att den bara är på en kort visit.
Jag tror att de allra flesta av oss vill tillhöra någonting eller någon. Vi strävar efter att ha en roll i flocken på ett eller annat sätt. Samma musiksmak, träningen som vi gör i grupp, intresset som får oss att prata med varandra, jobbet, familjen, religion eller nationalitet, dåliga erfarenheter, sjukdomar, barn, skolan, samma kläder……. eller att vara i en relation med någon som vi älskar och som älskar oss. Vi är i en trygg tro av att inte vara ensamma utan en del av någonting som ger trygghet och som bekräftar oss.
Så den här helgen har varit en ensam helg…… men imorgon kommer mina två hjärtan och stannar i en vecka. De kom redan idag en sväng vilket gladde mig. Är det någonstans som jag känner tillhörighet så är det med mina underbara pojkar. En fantastisk känsla och en kärlek som är större än livet självt. Så självklar på alla håll och kanter, på djupet och i själen.
Vad jag insett är att jag fortfarande behöver bli bättre på att sätta mig själv först. Att prioritera mig själv för att inte känna ensamhetens kalla kårar. När jag saknar och längtar efter kärlek från en man i en relation och efter att bli prioriterad då behöver jag ge mig själv det för att kunna ta emot det fullt ut. Att prioritera mig själv är en del i att älska mig själv. Jag är mycket bättre på det idag fast jag är inte i mål ännu vad gäller alla aspekter av livet i relation till mig själv. Hade jag varit det hade jag väl varit på väg mot Nirvana vid det här laget.
Kram och Namaste, Sara
