De fina sidorna.

0

Det går lättare att skriva om hur jobbigt allt kan vara. Inte för att glömma de bra sidorna men de kommer många gånger i skymundan. Alla utbrott och vad de innebär skymmer sikten för de där ljusglimtarna som faktiskt finns. Autism och adhd är inte bara pest och pina eller en enda lång vandring i träskmarker.

Igår höll det på att gå riktigt fel när A vägrade åka och köpa nya skor vilket vi alla behöver ha. Jag testade hans gränser, jag vet det men jag ville ha en lite lättare stämning. Insåg ändå rätt snabbt att det inte var lönt att varken få dem att åka iväg i bilen och köpa skor, inte få dem utomhus i det härliga vädret eller trycka på. Så kom A själv på att han kunde ringa sin vän. Det har liksom kommit lite i skymundan i och med att jag flyttade. Som om de bara kan leka när de är hos sin pappa på andra sidan byn. Självklart! svarade jag. Klart att ni får lov att leka med X om det fungerar. Tack Gode Gud för att det gick! Även om vi var sent ute så fungerade det.

Jag sa att de skulle äta lunch först, det var villkoret för att jag skulle köra dem. A blir annars stressad av att vänta och rusar på eller irrar omkring som en osalig ande hemma. Nu blev lunchen inte direkt en hit men de fick något i sig. A dissade mina nudlar men han gick med på att äta kall pizza från gårdagen. (helt otroligt när jag sa att hans pappa hade micron) E fnissade sig igenom hela lunchen. Han och jag hade en go stund tillsammans. A vandrade omkring i hela lägenheten med sin pizza i högsta hugg.

Fast före han åt överhuvudtaget så erbjöd han sin hjälp självmant med hunden! Hon behövde fixas till där bak och eftersom hon tidigare inte alls hade gillat min hantering så tyckte A att han kunde hjälpa till för att det inte skulle fortsätta vara lite päckligt. Toppen! Med A:s hjälp gick det riktigt bra. Efter att lunch ätits upp så gick det fort att klä på sig för alla utom E som fortfarande var på bushumör. Väl utomhus upptäckte de att vädret var riktigt härligt och de hade roligt i snöhögarna som fortfarande fanns. Vi körde upp till kompisen utan problem. När jag hämtade dem några timmar senare hade X:s mamma postat en bild av alla grabbarna som åkte pulka och hade hur roligt som helst! Jodå så att… ibland så går det. Speciellt om det är någon annan som i det här fallet en mamma som känt A sedan förskolan. Dessutom var det utomhus som gällde om de skulle spela. Heja henne!

Vi körde till ICA för att handla dricka till lördagskvällen. Båda pojkarna var jätteduktiga. Inga utbrott trotts att A inte fick allt han ville ha. Han packade ner alla varorna i kassen under tiden som jag betalade. Han lät bli att äta ur sin godispåse eftersom jag sagt att det var middag först. Hemma hängde jag upp tvätten och när det var klart så hade A packat ur kassen och ställt in varor i kylen!! Snacka om att jag tappade hakan…! Underbart!

De här sidorna finns ju också. När vi kan skämta med varandra, gosa och kramas. När vi har förtroliga samtal vilka jag uppskattar enormt och är så tacksam för. Vilken ynnest att få ta del av hans tankar, upplevelser och känslor. Även när E väljer att dela med sig vilket är lika fantastiskt eftersom han är en introvert liten grubblare. A visar mig sin värld, släpper in mig i mysterierna. Jag kan uppleva att de både blir tydligare och samtidigt mer svåra att tyda så varje gång som jag får ta del av dem eller får tillfälle att reflektera över hur han upplever sin omvärld och sig själv tar jag emot det och vårdar det.

Autism är otroligt fascinerande! Jag är så imponerad över A som klarar av att leva i vår otydliga värld. Hans smarta reflektioner och hans underfundiga och härliga humor är fantastiska! Ofta får han mig att skratta över hans reflektioner eller så får de mig att stanna upp och granska hur saker som vi tar för givna egentligen ter sig i ögonen på någon som ifrågasätter dem.

Det handlar ju inte om trots eller en illvilja eller en motvilja till att förstå eller falla in i leden. Det handlar ju om perception. Om att antingen ha ett helat annat filter eller i de flesta fall inget filter alls. Jag älskar att få en bredare bild av världen. Ingenting är som vi tycker att det ska vara. För vem har rätt? Det har vi ju båda två.

Alla älskade barn och vuxna med diagnoser. Ni behövs, ni är viktiga och ni är älskade! Vad vore världen utan er? Livet är rikare, multidimensionellt och mer fantastiskt med alla pusselbitar som finns. Jag tror att vi lägger mycket energi på allt som går fel. Som är annorlunda och svårt att hantera.  Kanske är det en mänsklig faktor, att behöva ventilera det som är svårt? Den svenska jantelagen gör att vi ofta klagar men sällan jublar över allt som är bra. Jag behöver definitivt få ur mig allt som skaver och gör ont. Annars går jag bara omkring med det inombords. Vad jag däremot behöver träna på är att visa upp allt det positiva, det kärleksfulla och det fantastiska. Det som får mig att bubbla upp, jubla och älska!

Kram och Namaste, Sara

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke