När stormen river öppet hav och livbojen verkar ha försvunnit.

3

Igår var en rent ut sagt skitjobbig dag. Som av en tsunamivåg dränktes jag totalt av känslor som var oerhört jobbiga och svåra att hantera. Inget var nytt, det var ingenting som plötsligt dök upp utan tvärt om var det allt på en gång som blottades. En sak i taget är naturligtvis enklare att hantera. Att se det från olika håll, att se vad som är tankar och vad som är sant för min egen del. När allt kommer över mig och jag uppfattar det som att jag tappar förmågan att andas blir det övermäktigt och jag vet inte vad som är vad.

Det där med att vi är som lökar gillar jag. Ett lager i taget skalar vi av vartefter vi går vidare i livet och lär oss och växer med erfarenheterna. Sedan är jag intresserad av idén om att det vi ger ut får vi också tillbaka. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Ge kärlek så kommer den åter. Jag tycker om att vara en empatisk och inkännande person. Sådan är jag så för mig är det rätt naturligt att behandla människor därefter. Vad jag arbetar med är att i stunder som är provocerande eller triggande fortfarande behålla lugnet, se att den andre reagerar utifrån sina erfarenheter och att allt inte är riktat mot mig som person därmed. Det som är bland det svåraste är känslan av att bli bortvald, inte duga som jag är eller att inte vara älskad och se och känna att andras val inte har med mig och mitt värde att göra. Så länge jag inte har betett mig som en idiot eller verkligen ställt till det för mig så är det den andres personliga väg och val som avgör vad de väljer oavsett vart jag befinner mig på min egen stig.

Sedan är det den upplevelsen som jag hade igår av att allt trillar runt omkring mig. Att ingenting fungerar eller flyter på framåt. Att det blir fel oavsett vad jag gör, tänker eller känner. Meningslösheten och alla stora tvivel som slingrar sig runt mig som en boaorm som ska krama ihjäl mig. Känslan av att lura mig själv och att alla kraftansträngningar är lönlösa. Samtidigt finns ett litet flammande ljus inom mig som säger att “Du ser inte helheten”. “Det finns alltid en mening och en lärdom”. “There is always light”. Den lågan har hjälpt mig så många gånger i livet när det har varit becksvart.

Att tvivla på mig själv och min egen sanning är något som får mig att växa när det lagret väl är igenom och utvecklat. För mig var det så många olika delar som inte fungerade igår eller den senaste tiden. Var ska jag börja och vad ska jag släppa och vad är sant och vad är värt att titta på och varför sker det här nu och allting samtidigt?!? Även den som är stark är svag ibland. Kanske behöver jag en överdos för att ta ner garden och skärskåda mina egna val och mitt eget sätt att se på världen och livet? En överdos som gör att jag skakas om och tappar fotfästet. Som fick tårarna att trilla ner hela dagen utan hejd. Att stoppa dem gick inte, det trillade nerför kinderna oavsett. De behövde få komma ut och jag behövde lätta på trycket. Stanna upp.

Egentligen hade jag nog behövt vara ensam men jag hade barnen och försökte att inte visa mina tårar hela tiden. Vi pratade om att jag såg trött ut och de såg att jag var ledsen men jag var inte redo att dela med mig fullt ut och det var inte deras att ta del av. Inte på ett vuxensätt. Jag visste inte själv vad som hände utan det var som att kroppen dog och kvar fanns ett enormt känslofält med olika känslor som for fram huller om buller. Idag vill jag bena ut vad som är vad. Om jag ser meningen med allt vet jag inte, det tar kanske tid eller så gör det inte det. Tiden är oväsentlig här, det är att förstå, att känna och att kunna släppa det som inte längre är meningsfullt som är viktigt. För mig att känna att jag inte är allt vad jag tänker eller tror om mig själv.

När jag blir sådär överväldigad av allting så tycker jag inte synd om mig själv. För mig är det en känsla av att ifrågasätta meningen med att fortsätta arbeta med mig själv. “Är det lönt?” Meningen med livet och en stark känsla av att det som jag förmedlar till andra, och som jag verkligen tror på, inte fungerar för min egen del. Vad gör jag för fel? Vad är det som jag inte greppar? Vad ser jag inte? Vad förstår jag inte? Samt en enorm trötthet. Kropp och själ känns så tunga och utmattade. Blir så trött på mig själv och medvetenheten om att det bara är jag själv som kan ändra på allt kan göra mig ännu tröttare. Ibland vill jag bara ha en manual eller ett klart förtydligande eller varför inte pilar som visar riktningen?

Alla har vi varsin väg att vandra i vår egen takt. Var och en bär på erfarenheter som är lätta eller tunga. Ingen går utan någon form av kamp eller strid genom livet. Hur kampen och vägen ser ut varierar lika mycket som det finns människor på jorden. Därmed tror jag inte att min väg är jobbigast, värst eller ovanlig. Jag jämför med mig själv och vad jag har gått igenom i livet. Det ter sig hopplöst ibland men jag ser skillnader. Jag märker själv hur jag har förändrats över åren. Igår var en förfärlig dag rent känslomässigt. Redan igår började jag dock att arbeta med mig själv vilket innebar att när jag vaknade i morse så hade jag lite bättre förutsättningar för att orka med dagen och ge mig själv en chans att reda ut vad som pågår.

Förr hade jag haft oerhört svårt för att släppa, för att se att även när det är som mörkast finns det ljus. Det hade tagit lång tid att bearbeta, för att få insikt och orka se med andra ögon och ta nya tag. Idag har jag den förmågan utan att sopa någonting under mattan. Den är viktig för mig att komma ihåg för egen räkning. Att Jag Kan om Jag Vill. Det är en mental och känslomässig inställning. Ett jädrar anamma mixat med envishet, livslust, hopp, nyfikenhet och en stor portion mod. Även jag får lov att känna mig svag och bräcklig. Jag är ingen övermänniska som tar allt med en axelryckning och ibland går det lite för snabbt. Det är ändå tacksamt att jag har förmåga att använda mig av mina erfarenheter. Jag har verktyg som underlättar för mig. De är de verktygen som jag känner att de borde räcka, att lådan är tung och fylld vid det här laget men uppenbarligen så ska det få plats med mera. Lite modernare varianter eller i alla fall uppdaterade.

Stormen kommer nog att riva öppet hav igen och livbojen kännas som bortblåst. Livet ger en möjligheter att fylla på verktygsförrådet och någonstans är jag ändå oändligt tacksam för det. För jag är glad över att vara där jag är trots dagar som igår. Då tvivel, sorg, misströstan och hårda tankar kring mig själv försöker slå rot. Genom att ta mig igenom det så öppnar sig mig egen lilla värld lite mer och blir lite större.

Namaste, Sara

 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

3 kommentarer

  1. Du låter så oerhört stark och som du har en otrolig insikt och plan hur du tar dig vidare. Jag skulle vilja ha din visdom, jag har går oxå igenom en svår tid. Men jag kan inte lägga det bakom mig, hur jag än försöker så kommer den där bittra svikna känslan tillbaka. Men man får kämpa vidare! Kram

    • Hej Louise,
      tack för dina fina ord och för att di vågar dela med dig.
      Det är svårt och det får lov att ta tid. I livet har jag redan gått igenom en hel del som jag har valt att ta till mig som lärdomar.
      Det är så lätt att hamna i en bitterhet eller att livet är till för alla andra att levas. Jag vet, jag har varit där och ibland trillar jag ner i det hålet igen. Vad som är viktigt för mig vid de tillfällena är hur jag väljer att förhålla mig till allting. Att arbetar medvetet med mig själv, min syn på mig och på andra.
      En tanke är en tanke och inte en sanning. Jag vet inte vad du går igenom men jag tror på Dig! Du klarar mer än vad du tror och är värd det bästa.
      Stor Kram, Sara

Lämna en tanke