Fördomar och vanföreställningar.

0

Okej, FÖRDOMAR. Ja vi går alla omkring och bär på en massa idéer om hur saker och ting är. Som vi tror att de är. Så är det. Vad vi sen väljer att göra med de här fördomarna är rätt intressant. Inser vi att de är fördomar? Vågar vi utmana oss själva och se att de kanske inte alls stämmer? Eller så gör de faktiskt det. Autism, ADHD och alla andra funktionshinder och handikapp är dränkta i fördomar.

Jag vill visa hur det är från insidan och inte bara utifrån någons föreställningar.

Jag skriver för att sprida information. För att mitt och andras barn förhoppningsvis kan få en lättare värld att leva i när allt fler får till sig information från insidan. Vissa perioder känner jag hopp och att vi har kommit en bra bit på vägen. Andra dagar får jag kämpa med att behålla humöret och inte ta skit personligen. För så upplever jag det mellan varven. Att folk kastar skit på oss. Det är dessutom vi som förväntas försvara oss och visa att den andre har fel. Inte att man är felunderrättad eller går omkring med vanföreställningar, nej nej, så kan det ju omöjligen vara!

Vaccinera era barn och de blir autistiska!

Att vaccin skulle vara den stora boven vad gäller autism är någonting som florerar på jorden. Visst, det finns säkert barn som har påverkats på det sättet. Se bara på narkolepsin efter Svininfluensavaccinet. Men att utgå från att ingen får autism om man bara slutar vaccinera alla barn är ju helt absurt! För det första skulle de flesta västerlänningar ha autism med tanke på hur ofta vi vaccinerar våra barn. För det andra kanske det inte är så lätt som att peka ut någonting som den allena grundande orsaken? Måste vi veta varför? Det är varken en synd eller en skam att ha autism eller ADHD, Tourettes, ADD, OCD eller vad man nu har för diagnos. Rent vetenskapligt vill man kanske veta men för gemene man handlar det mer om att acceptera och förstå.

Visst vet jag att läkemedelsindustrin till viss del på jorden är infekterad. Jag tänker inte gå in på det just nu, det är ett annat inlägg. Jag blir bara så jäkla trött när propaganda sprids som en sanning och vi som lever på andra sidan den här ”sanningen” inte ska få reagera, protestera eller tycka det är onödigt och vilseledande. Vem som helst får lägga ut sin åsikt men man får lov att reagera likväl på det som förmedlas. Anser jag i alla fall.

De kan inte kommunicera, är våldsamma och alla är genier.

Fördomar som finns om autism är bland annat att de inte vill delta i sociala aktiviteter. Att alla är lika dana med samma behov. Rainman är en rådande bild av en person med autism. Eller att autism är en sjukdom eller bara tecken på dålig uppfostran. Att de med autism saknar humor och är tystlåtna. Att de inte känner känslor. Många tror att autism syns på utsidan. Att de egentligen kan och vet bättre men att de är lata. Plus många många fler……………..

Så otroligt tröttsamt att möta dessa idéer och föreställningar. Jag är helt okej med att andra varken vet eller förstår – för hur ska de kunna göra det? Vad som är jobbigt är när de inte frågar hur vi har det, hur vi upplever det eller hur vår A fungerar utan bara överöser oss med lösningar, förfäran eller tystnad. När de faktiskt inte är öppna för att förstå utan enbart vill behålla sina egna fördomar och deras felaktiga bild.

Jag arbetar för mer empati och en bredare förståelse i skolan och i samhället i stort.

Kampen fortsätter för ett mer tillåtande och förstående samhälle. För vem är udda och vem är normal? Hade vårt samhälle sett annorlunda ut så hade det inte varit samma problem med att se på sin värld med andra ögon.

Om skolan hade tillåtit personer att vara introverta eller att det är okej att inte vilja stå i rampljuset. I dagens skola ska man tala fritt och dela med sig till alla. Man ska visa upp sig och gilla fokus. Det finns barn utan diagnos som inte tycker om det här. Vår E är en finurlig och smart kille med stort hjärta. Han är känslig och iakttagande, avskyr att vara i fokus och låter ingen pressa honom till det heller. Redan nu i årskurs 1, ja faktiskt redan på förskolan, så var det så bekymmersamt att han inte sjöng med de andra barnen. Eller att han inte alls tycker om att läsa högt för fröken eller sjunga på musiken. Jag förstår att pedagogerna behöver underlag för att se utvecklingen men var finns alla alternativa lösningar? För många barn är introverta och det betyder inte att de är obstinata, lata eller bara envisa och bortskämda. De är bra precis som de är. Different – not less.

Han går sin egen väg vilket inte gillas helt av skolan. E läser väldigt bra, han älskar att sjunga högt hemma och han är med på det som han vill för även hemma står han fast vid sina beslut.

Alla ska följa samma mall annars blir de svåra att hantera.

Vad gör man med de barnen som inte vill inrätta sig i ledet? Det ledet som råder just nu (för det kan ju skifta och ändras). E har integritet. Han får absolut lära sig att kompromissa och att man inte alltid får som man vill. DET å andra sidan är han väldigt duktig på! För har man syskon med npf-diagnoser så blir man drillad hårdare än andra på den fronten. Minst sagt. Hur vore det om skolan kunde ta sig ann de kvaliteterna istället och förstå sig på barnen? Även här råder fördomar. Mycket och många fördomar.

Mina egna fördomar finns naturligtvis.

Jag har själv fördomar. När jag exempelvis åkte som au-pair till USA gjorde jag det som ett test av mina egna fördomar som jag hade om landet och dess invånare. Vissa var tragiskt nog sanna medan andra glädjande nog var fel. Så är det ju. Vi har en bild och det är mänskligt men att vägra låta den förändras är bara synd och sorgligt.

Jag får lära mina barn om hur världen fungerar utifrån min bild och verklighet. Samtidigt får jag lära världen hur barnen fungerar. Som mamma till ett barn med en diagnos blir man en ambassadör. Man får ett ansvar att skydda sitt barn och utbilda omvärlden, vare sig man vill det eller ej. Kunskap är A och O. Riktiga och vettiga exempel kan förändra.

Vi som lever med funktionshinder och handikapp är bergsbestigare och andra får åka linbana.

Vi som lever med npf och handikapp har redan ett stort berg att bestiga. Många gånger utan sele, rep eller rätt utrustning. Kanske när vi kommit halvvägs eller snart når toppen, att vi då har samlat på oss rätt verktyg. Vi är galet modiga, envisa, starka och viga som bergsgetter och med en kärlek större än vi någonsin hade kunnat förstå. Våra fingrar blöder och våra fötter krampar på vår väg upp. Gång på gång vill vi bara skrika rakt ut och släppa taget. Ge upp och falla ner mot avgrunden. Det är en ensam klättring och flera av oss har ingen som håller i säkerhetslinorna åt oss. Det finns inget skyddsnät eller matta som dämpar fallet. Vi vet kanske inte ens varför vi klättrar på det jädra berget men vi fortsätter ändå. För att det inte finns något egentligt val. De som tycker vi är från vettet eller borde göra som alla andra och åka linbana ända upp till toppen inte förstår vårt arbete och vår beslutsamhet och att vi inte får någon biljett till linbanan.

Resan är tuff och svår. Vi behöver inte extra tyngd i ryggsäcken från andras fördomar. Packningen väger tillräckligt ändå, speciellt innan vi har fått träna upp våra muskler och kommit in i en andra andning. Hjälp oss och våra barn att bära väskorna. Visa vänlighet oavsett om du förstår eller inte. Fråga om du kan hjälpa eller underlätta. Och har du inget snällt att säga så går det alldeles utmärkt att vara tyst.

Stor Kram, Sara

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke