När man möter sin rädsla och sin svaga punkt igen och igen och igen och ?

0

Så faller man pladask på ansiktet – igen. Paff! En riktigt fet käftsmäll som visar att jag ännu har en del att bearbeta. Jag trodde att jag hade arbetat mig igenom det eller i alla fall kommit längre än vad jag har gjort. Fast å andra sidan är jag ju medveten om det och kan ta tag i det direkt. Bara det är väl ändå en positiv förändring får jag inse. Att inte sitta fast eller inte förstå vad det är som jag reagerar på. Var jag kommer ifrån med mina känslor.

Vem vill ha mig? Ingen?

Att blir ratad eller bortvald är hårt. Det behövs en stor trygghet, en total kärlek till sig själv, en acceptans av vem man är och att man verkligen har släppt det som finns nerstoppat i väskan på ryggen. Kanske behöver jag inte ens bli bortvald men bara det att riskera att bli det triggar igång mig. Att inte duga och inte vara den som man väljer tydligt och självklart.

Visst inser även jag att det ligger hos den andre personen. Det är hans val och hans erfarenheter som spelar in. Jag får stå för mina reaktioner och hantera dem. För det handlar ju om att jag ska inse och känna att jag är viktig och värd att älskas oavsett om den andre vill och kan det eller ej. Jag är ju jag ändå. Den vuxna Sara får ta hand om den lilla Sara.

Rädslan knackar på och översvämmar.

Att möta min rädsla och min svaga punkt är jag trots allt tacksam för. Hur skulle jag annars kunna se vad det är som jag behöver läka hos mig själv? Jag får helt enkelt rusta mig bättre den här gången när jag ska besegra berget så att jag  kan släppa det när jag nått toppen.

Det är en sådan grundläggande känsla, att bli älskad och att älska. Att få veta att man duger precis som man är. Det behöver komma inifrån – kännas från djupet av ens själ. Man behöver våga dessutom. Våga älska utan krav och våga bli älskad på samma premisser. Man blir sårbar och det är något vackert i det. Att inte förställa sig – att bara vara rak och öppen i kärleken. Det är nog så till syvende o sist att det är kärleken till sig själv som utmanar en. För är det inte den, när den inte är självklar eller grundad, som visar oss svartsjuka, som ställer krav, som gör att vi går med på sådant som vi inte mår bra av, att vi blir kontrollerande eller manipulativa, att vi inte vågar vara i ett förhållande eller tvivlar på om vi ens är värda att älskas?

Många av oss har mött Kärleken.

Jag vågar nästan drista mig till att gissa att de allra flesta som vandrar på joden har upplevt kärlek på något sätt. Vi har varit mitt uppe i den och vi har mist den. Män och kvinnor på denna jord har älskat och blivit älskade. En del av Livets kretslopp – We fall in and out of Love.

Hur många gånger har vi inte trott att Nu, nu ska vi bli ett och nu ska vi äntligen få den bekräftelsen som vi längtat efter? Vi lever i ett samhälle där man på något sätt “ska” vara två. Om man är ensam så har man inte riktigt lyckats. Men är det verkligen så? Behöver vi någon annan för att göra oss hela? Faktiskt så tror jag inte det längre. Jag tror att vi behöver vara hela med oss själva. Bli ett med den vi är för att sedan kunna plussa på kärlek på olika sätt.

Olika erfarenheter och val i relationer.

Som så många andra har jag varit den som avslutat ett förhållande och jag har även blivit lämnad. Som jag ser det behöver jag ta med mig erfarenheten i livet, inte bygga mitt liv eller bilden av mig själv kring det som jag upplevt. Vad jag menar är att har relationen inte fungerat så behöver jag titta på mig själv för att utvecklas och inte fastna i det förflutna, i “Tänk om” eller “Om jag bara” eller “Nu misslyckades jag igen” eller “Vad fan är det för fel på män?”. Vissa relationer har varit lätta att lämna utan större bekymmer, andra avslut har slukat mig som ett hål i marken som plötsligt öppnas framför mina fötter. Oavsett så finns det lärdomar för mig att hämta och med det en tacksamhet så småningom.

Jag kämpar mig blå och förtvinar i jakten på bekräftelse att jag är värd att älskas.

Polletten föll ned den här gången. Varför ska jag kämpa för att bli omtyckt om än så lite? Vill inte den andre ha mig så är det hans beslut utifrån hans erfarenheter och hur han väljer att leva sitt liv. Enkelt men ändå inte. Fast att hålla kvar vid min tidigare rädsla var inte heller lätt. Att varje gång som jag inte “dög” så satte jag ännu ett fulmärke på mig själv, en pil i hjärtat och en dumstrut på huvudet. Egentligen så har jag “bara” insett att det är upp till mig att tycka att jag duger och att det inte är fel på mig även om jag blir ratad av just den personen.

Jag såg någonting nytt.

Till min hjälp har jag haft olika meditationer och funderat, precis som jag brukar göra. Jag antar att nu var jag mogen att se på mig själv med nya ögon. Att livet går inte under och det finns fler därute. För tidigare har det känts som om livet inte skulle ge mig fler chanser till kärlek. Visst är det dramatiskt men faktiskt så var känslan en slags Domedagskänsla. Jorden gick under eller i alla fall mina chanser att finna en man som jag synkar med, som kan älska mig och som jag kan utvecklas tillsammans med.

Jag kände att jag behöver släppa taget om det förflutna för att kunna välkomna Nuet och en annan framtid. Ge mig själv en chans istället för att gräva ner mig.

2017 blev 2018

Allt ovan skrev jag före årsskiftet. Jag trodde att jag hade rensat banan vad gäller min självbild i relation till män men nej då. Det fanns lite kvar att slå näsan i. Fast den här gången har jag både sett och verkligen känt av att jag HAR kommit en lång bit på min väg. Det var en fantastisk insikt samtidigt som jag var ledsen för att det blev som det blev. Naturligtvis fanns det förhoppningar den här gången med. Starka och vettiga sådana dessutom.

Vad jag än sa eller vilka lösningar jag än hade så påverkade de ingenting.

Den här gången upplevde jag en total förlust av kontroll över situationen, det vill säga det var inte upp till mig huruvida vi skulle fortsätta vår resa tillsammans eller ej. Omständigheter gjorde att jag plötsligt fick höra att vi inte kunde fortsätta. Inte på grund av någon annan mer intressant eller att det inte fanns känslor eller mening eller en framtid – tvärtom. Allt det där fanns och mycket mer därtill men andra omständigheter gjorde att hans val blev att avsluta tvärt.

Känslan av maktlöshet, en viss förtvivlan över att se någonting bra och fint försvinna rakt framför mina ögon och att åter igen uppleva det som att jag inte duger att kämpa för var ett väldigt hårt slag. Jag var ledsen, väldigt ledsen. Så insåg jag att mina val hade förändrats. Synen på mig själv var inte längre densamma. Deras bekymmer, deras ryggsäckar som tynger är inte mina att bära eller stämpla mig själv med. Jag har verkligen utvecklats. För min syn på vad som skedde och hur jag skulle reagera och hantera det kom snabbt. Ja det var sorgligt, snopet och otippat men samtidigt så hade jag gjort val som visade att jag inte accepterade vad som helst, att jag ville ha andra egenskaper och förutsättningar i relationer för att må bra. Och det var ju både positivt och glädjande för mig!

Ett uppriktigt Tack med tankar och känslor.

Jag skrev ett brev och tackade från mitt hjärta. Det kändes bra och viktigt för mig att få sätta på print vad jag hade upplevt och att jag faktiskt fått ut någonting väldigt fint och stort från vårt ögonblick i tiden. En bekräftelse på att jag har nya perspektiv, ett nytt djup, en ny positiv förväntan. Allt kan hända, livet tar inte slut för att någon avslutar en relation. Det finns män med vackra och fina själar. Jag ska Tro på Livet och framför allt vill jag tro på mig själv!

Om jag redan har förändrats och fått träffa andra personer som gett mig så fin bekräftelse på olika sätt så kan jag fortsätta med min utveckling. Jag vill inte leva ensam men den person som jag verkligen behöver älska och vårda i alla lägen är ju Jag Själv! På riktigt – inte bara genom en massa ord och meningar. Känslan av att älska mig själv ska vara lätt, befriande, ljus och harmonisk. För så kändes det när det klickade till och insikten kom. “To soar high in the sky you must first learn how to F.L.Y ( First Love Yourself).

Jag är innerligt tacksam över att ha mött och fått ta del av alla som visat mig olika saker som jag behöver stärka hos mig själv. Att inse att Kärleken finns inom mig. Alltid. Det går inte att söka kärleken utanför mig själv, den behöver glöda inifrån och alltid vara närvarande. När jag har landat i det fullt ut ska det bli spännande att se vad som sker härnäst! Vem möter jag då på mitt livs stig?

Namaste och Stora Kramar

Sara

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke