Är du inte det minsta ledsen?

0

Den frågan fick jag ställd till mig en dag. Mer som ett påstående tolkade jag det som men frågan kom ändå i samband med att jag berättade om separationen. Jag svarade på den utan att gå alltför mycket in på det. För egentligen handlar frågan inte om hur jag reagerar utan hur man tycker att man ska reagera när man går isär. Det är ju roligare när jag får höra att jag har blommat upp och verkar må bättre på flera sätt. Den vinkeln är positiv för mig och stämmer mer överens med vad jag själv upplever.

En annan fin person som också har separerat berättade att hon knappt vågade säga att hon faktiskt mådde bra efter beslutet. Att man genom att må bra eller till och med bättre provocerar sin omgivning. Visst är det jobbigt och sorgligt att besluta sig för att gå isär men vad man som utomstående kanske inte vet är hur relationen var före och hur man mådde under tiden. Att då fråga om man inte ens är ledsen innebär att man inte vet men att man förväntar sig att den andra ska vara nedbruten. Jag tror att och hoppas att frågan var väl menad men det var en undran och ett ifrågasättande i den ändå.

Det är klart att det är en sorg att relationen inte fungerar, att mina barn ska behöva uppleva en separation. Det hade jag inte tänkt mig och inte deras pappa heller. Jag tror att det är högst individuellt hur vi reagerar på en separation. Ungefär som vid annan sorg och förlust. Det går inte att säga till någon annan hur man ska reagera, hur länge man får lov att sörja eller att man inte får känna en lättnad.

När vi fick A:s diagnos var det både en sorg och en lättnad. Att leva med funktionshinder är förbaske mig skitjobbigt men också otroligt givande och fantastiskt! Även där hade alla som vi mötte en åsikt av något slag. Så mycket bättre det vore om vi kunde lyssna på vad den andre säger istället för att överösa den personen med våra egna uppfattningar om hur “det borde vara”. Så mycket mer berikande, utvecklande och empatiskt.

Att få höra “Tycker du verkligen att det är det bästa” eller att man inte har kämpat tillräckligt är rätt oförskämt i mina ögon. Vad vet de om vår relation och våra höjder och dalar? Eller när jag fått höra “Jag förstår inte hur du orkar med A och alla utbrott och autismen….”  – som om alternativet skulle vara att jag skulle lägga mig platt ner o dö eller ge upp mitt eget barn?!

Man kan inte hålla på att vara ledsen för allting som man har gjort eller för allting som har skett i ens liv. Att reagera med sorg är en sak men att hålla fast vid det och göra det till ett personlighetsdrag kan inte vara nyttigt eller få en att må bra i längden. Du kan inte förändra dina tidigare val eller det som skett men du kan välja din framtid.

Den här gången valde jag att fortsätta mitt Liv på ett sätt som är en utmaning med positiv inriktning. Att separera är känslosamt och visst är jag berörd och ledsen över att det inte fungerade men jag är samtidigt glad och lättad över att jag orkade ta det här beslutet för att må bättre. För att jag behöver det och för att det kommer få barnen att må bättre. En separation är början på någonting nytt. Jag tar med mig alla erfarenheter från relationen med barnens pappa precis som jag har erfarenheter från andra delar av mitt liv.

Det är inte min först separation i livet men den första där barn är involverade. Naturligtvis får det helt andra dimensioner än när det bara var jag och min dåvarande pojkvän eller sambo. Jag har haft avslut som var lätta, avslut som var svårare av olika anledningar och avslut där jag blev helt och hållet krossad. Idag är jag en annan människa och hanterar saker på ett annorlunda sätt. Jag tror absolut att det är skillnad på om det är man själv eller ens partner som vill separera. Om det kommer ur tomma intet eller om man faktiskt har det på känn båda två.

Med andra ord kan man inte förutsätta att man förstår hur någon annan ska reagera eller hantera en separation eller sorg. Det vet man kanske inte ens själv förrän man står där och ska dela på sig eller behöver bearbeta någonting svårt. För min del hade jag hunnit bearbeta, resonera, släppa taget och acceptera så mycket före själva separationen att jag kunde känna glädje, optimism, få en positiv syn på livet och känna mig fri och lättare.

Döm inte någon annan för att de inte är som du själv tycker att man borde vara. Se din medmänniska istället för den hon eller han är.

Kram och Namaste, Sara

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke