När man rycker bort mattan under barnens fötter.

0

Så här tror jag att det är. Det som är bäst för mig blir också bäst för barnen. Faktiskt. Jag tror inte att man kan låtsas och att barnen ska må bra. Barn är smarta, inkännande och ska inte underestimeras på något sätt. De vet.

Mina föräldrar skilde sig när jag var i de yngre tonåren. Än i dag kommer jag ihåg delar av den stunden när de berättade för oss barn. En iskall sanning som jag både insåg skulle komma men samtidigt inte ville skulle ske. Jag ville inte heller att livet skulle vara som det var. Som barn har man inte den erfarenheten som behövs för att kunna tänka sig hur det skulle kunna vara istället. Det är svårt att sätta sig in i. Visst hade jag önskat att mina föräldrar hade haft en fin, kärleksfull, harmonisk, ärlig och respektfull relation. Så såg det inte ut och det levde jag med. Hur mycket mina bröder förstod eller uppfattade vet jag inte. Jag var äldst och dessutom en inkännande och analyserande person.

Trots att jag bar med mig mycket som mina bröder inte visste någonting om så spelade ändå min egen personlighet och min egen roll i familjedynamiken in när jag skulle hantera mina föräldrars skilsmässa. Jag mådde dåligt. Skitdåligt faktiskt. Jag upplevde inte heller att jag hade stöd från mina föräldrar att hantera situationen och allt som kändes och allt som jag tänkte och grubblade på. Det förblev instängt inom mig och för att hantera världen som rasade samman så behövde jag kontroll. Det fick jag genom maten. Eller snarare bristen på mat. Där hade jag makt att styra över allt och alla. Makten över mitt eget liv.

Båda föräldrarna mådde dåligt, min mamma kollapsade och pappa vete gudarna vad som hände med. Allt och ingenting. De hade fullt fokus på sig själva och kvar stod vi barn. I alla fall upplevde jag det så. Att jag sattes sist och skulle vänta på att de skulle förverkliga sig själva på olika sätt. Min pappa fick jag trots allt ändå bättre kontakt med allt eftersom vilket hjälpte mig i kaoset som rådde överallt.

Flera gånger har jag tänkt och gått igenom vad som skedde, min uppväxt och hur jag valt att hantera vissa situationer och personer i mitt liv. På egen hand eller med hjälp av psykologer har vi tittat, benat ut och släppt taget. Jag kan känna att mina föräldrar skulle ha skilt sig tidigare. Inte väntat på att det ska bli bättre den här gången. Men det är lätt för mig att säga i efterhand. Jag antar att de ändå tog de beslut som de ansåg bäst just där och då. Vad jag lärde mig var att jag aldrig ville försätta mina egna barn i samma emotionella och ostabila situation. Samtidigt som jag inte heller vill ge upp alltför lätt så vill jag heller inte orsaka onödigt lidande bara för att man “ska” leva tillsammans.

Vad som är rätt och fel är naturligtvis upp till var och en att bestämma. Likaså hur mycket man vill och orkar, när det inte längre är hållbart eller när det fortfarande finns en chans att det ska bli bättre.

Det är knepigt och ett stort arbete att hålla liv i en relation och att få den levande år efter år. En relation där båda mår bra, känner sig älskade, uppskattade, sedda och respekterade. Att få barn var ytterligare en aspekt som hjälpte och stjälpte. Man står där med det underbaraste som finns, en lite krabat som man älskar av hela sitt hjärta och så inser man att allt det där som man inte var helt överens om med sin partner eller som man trodde inte skulle bli svårt att överbrygga plötsligt har vuxit sig gigantiskt.

Lägg därtill ett funktionshinder som gör att alla skillnader i tanke, uppfostran, normer – livsfilosofi – blir ställda på sin spets och tydliggjorda varje dag. Hela tiden behöver ni ta situationer som dels involverar ett barn och samtidigt hur ni båda två väljer att förhålla er till det inträffade. Flera gånger om dagen ska ni ta beslut, kompromissa och göra stora val. Ni är trötta, utslitna, desperata, arga, ledsna, deprimerade, förvirrade och galet stressade och samtidigt ska ni samarbeta och få tid för återhämtning. Tid för er själva och för varandra…..

Den ekvationen är rätt svår att få ihop. Så lätt man blir till två personer som arbetar tillsammans men som inte längre känner varandra eller som lever som två vänner under samma tak. Som inte orkar lyssna eller engagera sig i den andre. Soffhörnet är mer lockande än den andres famn och man vill bara höra tystnaden eller få sluta ögonen och vila huvudet på kudden. Man greppar efter halmstrån. Försöker få till familjeterapi eller reda ut knutarna på egen hand. Men så mycket tid och energi går åt till att hålla familjen flytande att man inte orkar dra i relationsproblemen. Någonstans hoppas man inom sig att det kommer att bli bra. Det är svårt nu men sedan blir det lättare. Det vet vi båda två…. eller?

Tills man inser att det blir inte bättre för vi har prövat allt som är möjligt för oss. För vår situation. Huruvida föräldrar skiljer sig alldeles för lätt i Sverige idag vet jag inte. Någon säger Ja medans någon säger Nej. Allt jag vet är att det för mig inte är ett enkelt beslut. Att separera är svårt men att stanna kan vara svårare. När man har gett allt man har gång på gång och det inte hjälper så får man göra ett val. Jag tycker det är rätt bra att ha orkat med nästan 14 år med en ansträngd livssituation. Det är knappast att ge upp lättvindigt. Det handlar om att vilja ge alla en möjlighet att må bra under de omständigheter som man lever med.

Samtidigt drunknar man eller helt enkelt bara försvinner och förtvinar. Jaget suddas ut och kvar blir egentligen bara den som kämpar för att barnen ska må bra och familjen hållas över vattenytan. Det är ju inte hållbart i längden. Så kände jag det. Jag ville andas. Jag ville känna mer glädje och en positiv lust och en sammankoppling till mitt eget liv som jag saknade.

Aldrig att jag ville såra mina barn. De är prio ett och kommer alltid att vara så. Därmed behöver jag se över hur vi lever och om vi alla mår bra eller ej. Jag ryckte undan mattan för mina barn. De ramlade och jag behöver fånga upp dem. A bröt ihop och E var helt okej med att vi skulle separera. Efter hand så hade A funnit sig mer i situationen medan E inte alls har gjort det lika fort.

Det är en svår balansgång att låta barnen vara utåtagerande samtidigt som jag behöver sätta gränser för vad som är okej och vad som inte är det. Jag förstår varför E vill smocka till mig eller brister totalt över en liten grej. Samtidigt är det inte acceptabelt att slåss eller kalla varandra för än det ena än det andra. A ställer en rak fråga och vill ha ett enkelt och rakt svar. Svart eller vitt. Men även han briserar som en bomb och då smäller det utan dess like.

Jag tror att vi alla kommer att få det bra. Att jag och barnen kommer att må bättre. R går sin egen väg och gör sina egna val. Det är med en skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot nästa del av livet. För mig är det positivt och med det tror jag att jag kan få pojkarna att känna detsamma. Jag ger aldrig upp dem och jag kommer alltid att finnas där för dem.

Kram och Namaste, Sara

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke