Allt eller inget – nu! Sådär ungefär har jag alltid fungerat. Tålamod är en dygd säger dom men jag kan säga att det är en knepig sak att lära sig. Lära mig. Eller faktiskt, det är speciellt allt som rör mig själv som ska gå undan. Visst kan jag bli otålig på jobbet, i affären eller på andra personer men oftast när det gäller mig så är jag rätt hård. Det är På eller Av. Allt eller inget.
Det finns säkert någon psykologisk term eller förklaring till vad jag upplever. Känslan av att det är Nu som gäller. Jag pratar inte om mindfullnes för den här upplevelsen är mest förknippad med stress och panik, ångest och frustration. Det är ingen katastroftanke för jag tänker inte att jag ska dö eller världen kommer att gå under. Det är en känsla av att NU SKA det vara såhär och jag har verkligen inte ork eller tålamod att lägga på att någonting skulle ta tid. Banta? Ja 20 kg på en eller två dagar är okej annars får det vara. (ni ser, det är en hel hopplös ekvation) Spara choklad? Nähä, det går ju inte! Problemet blir att jag själv tycker att jag misslyckats före jag ens har börjat. Hur logiskt är det?
En lösning är att helt ignorera tankarna och känslan och försöka köra på ändå. En annan att skippa bantningen och äta chokladen i mindre bitar så känns det inte så mycket. (jodå, jag är superbra på att lura mig själv). Den bästa lösningen som jag alltmer anammar är att acceptera läget. Nu är nu och det är helt okej. Genom att acceptera mig själv kan jag också förändra det som inte känns bra eller som ger mig stress och obehag. Jag slipper känna mig dålig och misslyckad och kan istället börja känna mig stolt över vem jag är och hur jag ser ut.
Visst ser jag annorlunda ut än när jag var yngre. Fast med en kropp som har burit 2 barn, som är 40+ och som dessutom kollapsat några gånger får jag kanske inse att mina muskler knappt existerar men att vadderingen blivit extra mjuk istället. Jag har inte orkat träna och jag har haft ett galet behov av energi som blivit tillfredsställt genom socker och annat skräp. Någonstans bland mina utbrända dagar och med ett fokus på annat än mig själv tappade jag ändå till slut mer och mer av den här allt-eller-inget-attityden.
Huruvida jag väger 20 kg mer eller mindre är oviktigt om jag inte mår bra inombords och med mig själv. Det är inställningen till mig själv och till andra som ska justeras. Vikten av att bli hälsosam på ett förnuftigt och hållbart sätt och att njuta av att få leva blir viktigare och tar allt större plats. Det blir ett skifte av fokus och insikten i att hur jag ser ut är knappast det viktigaste på jorden. Hur jag är som person och om jag kan älska mig själv är det som betyder någonting för mig numera.
Visst blir det lite pressat när jag snorig och febrig inser att jag faktiskt inte har finkläder till konferensen och middagen med jobbet till helgen. Jag går gärna inte inlindad i plastpåsar eller i ett lakan bara för att kläderna inte passar längre. Men skillnaden är väl ändå att jag inte hetsbantar eller få hatkänslor över mig själv och mitt eventuella kroppsliga förfall utan jag andas mig igenom det och skriver till grannen och ber om hjälp. Hon som är så snäll och brukar ha kläder att välja på i sin garderob.
Jag tror att jag överlag har börjat ta bort det som ger mig stresspåslag. Att hetsa upp mig för att valkarna sitter där de sitter just nu är meningslöst. Jag tror att det kommer att lösa sig av sig självt. Inte genom ett trollslag eller lite älvglitter utan genom att när jag mår allt bättre också gör andra val och har andra behov. Genom att sluta straffa mig själv eller klanka ner på min kropp eller vad jag gör/ inte gör så kommer jag att förändras. Mycket prat om utseende men det är väl där jag har haft minst tålamod och dessutom genom åren lagt mest press på mig själv. Som om jag behövde straffa mig för att uppfylla och bekräfta att jag inte var värd eller dög någonting till.
Jag vill leva och jag tänker ändra fokus till att jag kommer att leva även imorgon. Jag tänker ändå befinna mig i NUET så mycket jag kan.
Var snälla mot er själva, ni är värda det bästa.
Namaste, Sara
