Jag ska spika upp dig på väggen!!! ….andas Sara…andas….

2

A hade bönat och bett om att få byta sina speldagar vilket vi motsatte oss men till sist gick med på när även E ville det. Sedan gick det som det gick, suget efter paddan blev för starkt på lördagen när ingen kompis kunde leka. Regnet formligen vräkte ner och livet var en enda stressig härva för A. Avlösaren hade ringt 20 minuter före han skulle arbeta och sagt att han var sjuk. Vi försökte med allting annat som kunde vara av intresse för A. Ingenting fungerade och utbrottet var ett faktum när han tog sin padda i alla fall. Naturligtvis ville han inte stänga ner den utan skulle spela färdigt spelet.

Spela eller Dö!

Pappa R som är en aktiv motståndare till all teknologi som paddor, datorer och mobiltelefoner vägrade bestämt att ge med sig. För honom är det starka behovet av spel helt oförklarligt och bara av ondo. A vägrade släppa sin padda och gick ut i köket där han öppnade en kökslåda och tog ut en kniv. Den hotade han att  skada sig själv med. R stod på ett bra avstånd och talade med honom men var själv upprörd. Jag steg in och försökte vara lågaffektiv vilket fick till följd att A satte kniven ännu närmare hjärtat. Jag fortsatte som om jag inte förstod allvaret, som om kniven inte fanns och A inte grät och var i affekt. I ett ögonblick kom jag till så att jag kunde få kniven bort från honom och ställde mig mellan honom och lådan med köksknivar. En stor vass sax låg intill A och den fick jag också undan kvickt och lätt. A var i affekt och rusade till sitt rum. Med bestämda steg följde jag honom och stängde dörren.

Saker som är viktiga i barnets liv.

Lilla Sötis gnydde utanför och ville komma in. Hon är bra på att trösta och brukar hoppa upp till A när han behöver lite hundkärlek. Jag öppnade dörren lite på glänt och släppte in vår lilla luddtussa. Hon gosade in sig hos A i hans täcke medan han fortfarande hade paddan igång. Jag tänkte att jag fokuserar på varför mer än det faktum att paddan är igång. A var så ledsen och upprörd eftersom han inte hade samma gubbe/ karaktär som vännerna i ett av spelen. Nu hindrade vi honom från att uppnå den önskan. Han är ledsen eftersom han har speldagar och inte får sitta och titta eller spela obegränsat. Han är arg för att vi inte har Netflix eller andra kanaler med program som han vill se. Hela livet är orättvist.

Mer internet, nya spel, fler kanaler?

Det är mycket att axla och jag skulle gärna vilja ge honom allt han behöver och önskar men samtidigt vet jag också att han snabbt och lätt hittar nya saker som han vill ha på studs. Vi pratar och han ger upp paddan. Spelet var ingen hit ändå visar det sig. Inte den dagen i alla fall. Vi kan fundera på Netflix för jag förstår att han inte är så intresserad av den svenska barnkanalen längre. Han blev lugnare och kunde gosa med lilla Sötis en stund.

För mig är det här svårt för vi har så olika sätt att se på internet och på spelande inom vår lilla familj. Det finns två extrema sidor. Pappa R som hade kunnat kasta allt vad sådana teknikprylar är och sedan har vi A och E som hade kunnat leva med att titta och använda sig av dylika prylar 24 timmar om dygnet. I mitten står jag som själv uppskattar att titta på nätet, skriva på min blogg eller kolla in Facebook. Spel är jag inte mycket för men jag förstår barnens intresse och A:s behov.

Redan lördag förmiddag började kaoset.

Lördagen hade börjat med att avlösaren ställde in 20 minuter före han skulle arbeta. Sedan följde en stökig stund med mycket ljud då lillebror och kompis lekte tillsammans. Efter det hade A:s tv gått i sönder när han själv inte var hemma. Under leken som de yngre pojkarna hade så spräcktes skärmen vilket uppdagades när A kom hem och skulle spela på tv:n igen. Det blev total katastrof! TV:n var ny, det var A:s egen och han var inte ens med när det skedde och nu kunde han inte spela längre! Gråt, skrik och upprörda känslor överallt och vi föräldrar som kände hur all ork försvann och ett nytt problem att ta tag i mitt i allting annat hade uppstått i och med den här situationen.

Söndagen ville inte vara sämre.

Söndag eftermiddag och helgen blev märkliga. Ingenting gick som det skulle eller följde planeringen. Utbrotten har avlöst varandra och jag blev bara så jäkla trött. Söndag eftermiddag hade jag lätt kunnat packa ner lite kläder och satt mig ensam i en stuga någonstans. Eller ännu hellre rest till varmare breddgrader.

A hade bestämt med sin vän AT att de skulle leka idag. Super bra! A ringde på förmiddagen och jag sms:ade AT:s mamma och fick svar att det fungerade att leka mellan 13-15. Absolut, inga problem från vår sida. Jag berättade detta för A och förväntade mig inga större utbrott. Det brukade handla om 2 timmar när de här två pojkarna ska leka så även det var normalt. Visst skulle det bli en del väntan tills klockan blev dags att ge sig iväg som kanske var lite påfrestande men det brukar vi kunna lösa. Klockan 13 cyklade A iväg till sin kompis för att spela.

Lugnet före stormen.

Två timmar förflöt rätt hyfsat här hemma. Mannen lagade bilar på uppfarten och E ville slöa i soffan och titta på tv. Eftersom solen faktiskt sken så tyckte både mannen och jag att E skulle ta sig ut och passa på att vara utomhus. Jag föreslog att de kunde cykla ner och hämta A hos kompisen för att sedan fortsätta cykla en sväng. Klockan var ändå nästan 15 så det passade perfekt.

Jag tänkte passa på att hoppa in i duschen men ville först kolla av min mejl. När jag sitter där invirad i min handduk framför datorn bankar det på dörren. Jag hör E:s röst och kom på att jag hade låst överallt. Dessutom hade de knappt hunnit vara iväg så jag undrade om pappa R inte orkade efter allt jobb med bilarna eller om det var någonting annat. Sedan dunkade det högt och argt på ytterdörren. Det var A. Jag ropade till honom att det var öppet på baksidan varpå A gastar ”jag tänker för fan inte gå runt!!!”.

Jag förstår att affekten är i full gång.

Okej, magen knyter ihop sig och hela jag spänner mig. Öppnar ytterdörren och in stormar en förbannad A i full affekt. Jag skulle för fan inte hem NU!!! Ni skulle höra med K först. Hon skrev aldrig när ni skulle hämta mig!!!!” Jag svarar och känner att jag inte har ork att vara lågaffektiv tillräckligt efter den här helgens alla händelser: Jo A, hon skrev att ni kunde leka mellan 13-15 och det berättade jag för dig! ”NNEEEJJJJ!!!!! Din dumme jävel!!!” Jo A, hon skrev att vi skulle hämta dig klockan 15 och nu är klockan 15! ” AAAAAHHHHH, Nej!!” Varpå A knuffar undan mig i hallen och stormar ut i ett annat rum. Jag följer efter förbi duschen och ut till det andra rummet. Där möts jag av A som har hämtat ett stort tillhygge (rör i plast). Han håller det ovanför sitt huvud och står nära mitt ansikte. Hans arga ansikte skriker rakt in i mitt ” Jag ska spika upp dig på väggen din jävla käring!!!!” Håll käften!!!”

Flyr in i vattnet.

Hela kroppen blir så trött och nästan uppgiven…..jag blir matt men jag vet att jag inte kan släppa det. Det går inte att släppa ett barn i affekt. Men jag vet att R finns i rummet bredvid och jag lämna över till honom. Bollen är hans och jag går in i duschen. Den här gången orkar jag inte. Jag är så ledsen men kan inte förmå mig att gråta. Än är det inte över. Medans jag känner hur strålarna träffar mig håller jag andan, väntar på vad som nu ska ske.

Jag stannar lite längre i duschen. Känner att jag behöver lite utrymmer och värmen gör gott. Så öppnar R dörren och frågar vad K skrivit och vad jag sagt? Jag berättar att det var mellan 13-15 och R nickar. Han berättar att A är helt galen därute och ska ta livet av sig och går inte att nå. Som alltid när han är i affekt. Det är ju en del av tillståndet; att inte vara nåbar och inte själv kunna kontrollera det och inte kunna lugna sig. Jag fortsätter att duscha och tänker att R kommer att hojta till om det går helt över styr och situationen eskalerar ännu mer.

Rädslan, adrenalinet, fokuseringen, lågaffektiviteten, ilska och sorg tar slut på all kraft.

Jo så är det. Att vår son hotar att ta livet av sig är inget nytt och absolut inget som jag tar lätt på. Däremot vet jag att det går att lösa situationen om vi är lågaffektiva. Oftast i alla fall. R öppnar dörren igen och berättar att A nu sitter och spelar Minecraft på vår stora TV i vardagsrummet. Han ska få sitta där i 1 timme och sedan ska de cykla ner och köpa sötpotatisstrips. Läget är under kontroll. Då känner jag att jag behöver skrika. Eller i alla fall göra höga ljud. Så det gör jag. Det är inte vackert på något sätt och jag vågar tyvärr inte ta i så som jag egentligen vill men jag gör det. Aaaaaahhhhh! Först lite lågt och sedan högre.

Helomvändningar som är helt osannolika för oss andra.

I vardagsrummet sitter A på min pilatesboll och är på rätt bra humör. E sitter bredvid och tittar på när storebror spelar. Sådär är det. Plötsligt så är det över and life goes on. Tvära kast som det är jättesvårt att hänga med i. Jag pratar lite med A och får ge honom en kram. Lägger mig i soffan och pojkarna skämtar och busar med varandra på sitt sätt. Jag stiger upp och kramar om E och pussar A på huvudet (E har deklarerat att pussar är förbjudna). A frågar om jag vill följa med ner till affären. Han vill att vi alla ska cykla. Jag följer med efter en stund. Det hade varit väldigt skönt att få lite tid ensam men jag vet hur mycket det betyder för pojkarna när vi allihop gör någonting.

Stämningen har vänt, solen skiner och det gick hur bra som helst att cykla och i affären. Jag är matt och glad att det är över just nu. Hela helgen har det varit utbrott av olika slag och av olika anledningar. Just nu pallar jag inte mer. Det är luddigt i öronen och jag tror att jag behöver se en sorglig film för att släppa lös fördämningarna.

Helgen avslutades med ett besök på akuten för A och mig. A fick gips och kan inte hålla i en spelkonsol på 3 hela veckor. ….andas Sara…andas…men det skriver jag om vid ett annat tillfälle.

Jag är i alla fall väldigt glad och förväntansfull inför att få påbörja en längre kurs på HAB i nästa vecka. Den kursen känns helt rätt efter den här helgens energikrävande utbrott och minfältsröjning. Kursen heter ”Ett annorlunda föräldraskap. En utbildning för dig som är förälder till barn med problemskapande beteenden.”

Kram och namaste, Sara

 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

2 kommentarer

  1. Åååå…. Dessa meltdowns. Läser med hög igenkänningsfaktor. Hemma hos oss handlar det oftast om en hormonstinn tonåring med ADHD som låter all oro och lust på action och rejv gå ut över vår 12-åring som har Asperger och helst vill skärma sig med lurar och padda HELA tiden.
    Sen fnissar jag lite, mitt i all jobbig läsning om er helg. Får en liten vision om en mamma som står och sjunger arior för sig själv😀 Underbart! Jag tror jag ska testa. Risken är väl att man sjunger typ jämt bara😁 Kram

    • Hej Helena!
      Tack för ditt inlägg. 🙂
      Låter som en tuff utmaning att få det lugnt med era förutsättningar. Att sjunga är jättebra! Inte för att jag sjöng den här gången, det var mer ett ljud som blev starkare o starkare. Prova! 🙂
      Man behöver släppa ut och slappna av.
      Stor Kram, Sara

Lämna en tanke