Det är lätt att glömma bort att jag inte är helt 100.

2

Häromdagen var jag på företagshälsan och hade ett samtal med psykologen där. Hon är rätt trevlig men vi går kanske inte vidare djupt. Den här gången var det mer checkning av läget efter sommaren. Status på Sara vilket egentligen är bra. Att få stanna upp och känna efter och tänka till.

Arbetssituationen är i fokus.

Psykologen och jag fokuserar mer på arbetssituationen och hur jag är som person när jag arbetar. Hur jag fungerar. Det är rätt intressant eftersom mina tidigare erfarenheter med psykolog har inriktat sig på mig i övrigt, vad som skett i livet och hur jag ska komma vidare. Naturligtvis kommer vi in på min hemmasituation också eftersom det påverkar mig hur jag än gör men det är ändå inte där tyngdpunkten ligger just nu.

Sommar och semester.

Vi pratade om hur sommaren har varit och jag sa att den har varit bra. Lugnare än tidigare och jag har kunnat komma ner i varv mer än vanligt. Sen är det ju så att återhämtning tar tid och jag har kanske inte full pejl på det själv…..var jag ligger och hur långt jag har kommit. Jag kan känna mig hyfsat ok men så händer en eller två saker och så är jag helt slut. Totalt tillplattad. Då inser jag att jag har en bit till att vandra. Tålamod är inte min starka sida, inte när det gäller mig själv i alla fall. Nu är ett ypperligt tillfälle att lära mig det!

Hur många kuber har du idag?

Psykologen sa vid ett möte att vi alla har energikuber. Vissa dagar har vi fler än andra dagar. Personer som inte har gått in i väggen och inte blivit utmattade har kanske 30st sådana energikuber att använda sig av en vanlig dag. Hon sa att jag har kanske i allra bästa fall 10st. En dålig dag har jag bara 5 eller till och med 3. För varje sak som sker försvinner en bit av eller en hel kub. Det stämmer vilket jag inte hade insett. Jo visst känner jag mig trött ibland men när jag fick det uppritat framför mig på den vita tavlan blev det så konkret.

Va? Tål jag inte lika mycket längre?

Den här gången ritade hon upp en bild av ett diagram med stress, störningar och sårbarhet. För en ”vanlig” person infaller kanske inte den jobbiga stressen om ingenting speciellt sker. För mig är det väldigt lite spelrum och det är flera saker som påverkar utgången. Väldigt intressant eftersom jag hade en situation på jobbet med en kollega där jag kände hur all ork försvann. Överlag kommer jag väl överens med mina arbetskamrater men det är en person som jag känner triggar igång mig. Jag mår verkligen inte bra av det och försöker på alla sätt att undvika situationer eller att ha mer kontakt än nödvändigt. Jag tappar energi när jag är i närheten och när jag behöver kommunicera med den här personen. Jag kände hur jag mådde dåligt över en situation som hade uppstått, jag mådde dåligt över hur jag reagerade och jag blev påmind om hur det var före jag blev sjukskriven även om hen inte var anställd där då.

När jag fick se diagrammet förstod jag varför jag reagerar som jag gör. Det ska helt enkelt inte så mycket till och jag kommer att känna stress fortare än andra. Vad som plötsligt klickade i mitt huvud är att jag, trots att jag är fullt medveten om min utmattning, ändå jämför mig med andra som inte har blivit utmattade. Jag tror någonstans fortfarande att jag ska orka med, inte reagera starkt, inte bli hjärntrött eller ha ork med mycket. Precis som andra runt omkring mig. Som mina kollegor. Men det gör jag inte och det är orimligt att ens försöka. Fast jag vill och tror att jag ska fixa det.

Jag behöver skärma av.

Jag tål inte längre att sova för lite, jag blir utslagen. Om det sker många saker samtidigt blir jag trött. Om jag behöver fara fram och tillbaka till flera ställen under samma dag blir jag totalt slut och helt färdig. Storhandling är utmattande och om det är mycket ljud så blir jag galen. Jag vet när jag börjar bli övertrött och stressad för då blir saker som smaskande eller fläktljud ren och skär terror. Mitt fokus håller bara en viss tid och vissa dagar orkar jag faktiskt inte duscha eller ta hand om mig. Det är knappast smickrande men det är sanningen. Utmattning gör en så känslig för överstimulans.

Jag jämför mig själv med andra som inte är utmattade.

Jag trodde inte att jag jämförde mig själv med andra så mycket som jag faktiskt verkar göra. Jag ska inte ens jämföra mig själv med mig själv. Att ha 50 bollar i luften var jätteroligt och stimulerande. Det gav mig en positiv kick tidigare. Numera är jag glad om jag orkar med en boll i taget. När jag ser andra som gör det och hoppar från det ena till det andra blir jag nästan snudd på avundsjuk. Jag vill också må bra och ha sådär mycket energi!

Varje gång som jag märker att mitt huvud inte tar in mer information eller ögonen inte registrerar siffrorna rätt blir jag nästan förvånad och faktiskt lite besviken på mig själv. Jag vet att det är någonting som jag ska släppa men nu är det så för tillfället. Det är jobbigt för att inte säga direkt pinsamt när jag bara inte förstår, formulerar mina meningar konstigt eller helt enkelt inte hittar rätt ord. Även om jag gärna vill sitta och fika med mina kamrater på jobbet så orkar inte mitt huvud med sorlet. Tar jag frukost med de andra vid 9 så är jag rätt mycket tröttare efter den kvarten.

Klumpedunsan.

Jag har alltid varit lite fumlig och klumpig av mig men nu har jag dragit det till en ”avancerad” nivå. Pratade med en fin vän till mig som själv sitter i samma situation som jag (med utbrändhet och npf-barn). Vi kan skratta gott åt hur vi numera fungerar eller helt klart inte gör det i vissa situationer. Som med fumligheten. Som hon sa, ”det är som om våra kretskort inte längre fungerar i hjärnan”. Exakt! Jag kan stå och tappa saker rakt upp och ner. Halva kroppen kommer inte igenom dörröppningarna på morgnarna, i alla fall inte axeln. (!) Locket till kaffeburken far iväg åt fanders som om någon slitit den ut min hand. Häromdagen lyckades jag få med mig toalettsitsen när jag skulle lyfta bort min smyckelåda som stod ovanpå locket. Det är som om hjärnan inte kan hålla reda på alla kroppens lemmar längre. Eller att jag inte vet vart min kropp börjar och slutar.

Jag står främmande inför mig själv.

Det är att gå på okänd mark, mark som ändå känns lite bekant. Det är att släppa taget och falla för att resa mig upp och bestiga Kilimanjaro. Det har ändå skett positiva förändringar inom mig över sommaren och sedan jag först träffade psykologen på företagshälsan i maj. Hon sa det och jag såg det med. Mitt fokus är mera på mig själv. Vad som är bra för mig och vad jag behöver. Jag stärker min självkänsla med olika små saker och det känns bra att gå i den här riktningen. Behöver jag vila? Frisk luft? Orkar jag hänga med på aktiviteten? Vill jag sova? Samtidigt är det tröttsamt att inte helt kunna lita på mig själv och på min egen förmåga. Att mina gränser är otydliga för mig själv.

Hur kan man tillåta sig själv att köra slut på allting?

För någon som aldrig varit så utmattad eller kanske för den delen inte varit med om en olycka eller sjukdom som förändrat dig som person är det kanske konstigt hur man bara kan köra på eller hur brutalt en utmattning är. Eller hur man kan förändras så totalt men samtidigt vara sig själv. För mig är det abstrakt med min förändring och det blir mer och mer som kommer fram och visar sig. Att jag kunde köra på och köra över mig själv är säkerligen ett personlighets drag. Jag är en kämpe och tar strider, har svårt för att ge upp vissa saker, mycket svårt för orättvisor och vill därtill göra rätt för mig (med mina ögon). Jag inte satt ett högt värde på mig själv och inte heller riktigt vetat vad jag verkligen behöver ta på min arbetsplats eller kan säga ifrån om. Jag har dessutom otroligt svårt för att acceptera att jag inte själv kan ändra vissa saker, att det ligger utanför mig och mitt ansvar. Det är fruktansvärt när det gäller mitt barn och hans mående, framtid och situation.

En kombination av situationer i hemmet, skola, arbete och med den övriga familjen blev till slut ett evigt mörker att försöka hålla reda på. Stundtals såg jag inget ljus, ingen hoppfull framtid, bara en massa smärta och ett tvång att fortsätta stå på benen och bara göra allt som behövdes göras eller hanteras. Jag stängde in och spärrade av. Det pös ut och jag kunde explodera men jag slappnade aldrig av. Jag kunde inte gråta och jag kände stundtals alldeles för mycket eller ingenting alls. Jag blev som en värkande sten med känslor som lava inombords.

Hösten är supervacker men blir en tuff tid när det gråa kommer.

Nu på hösten är det en tuffare period för mig. Jag är ingen person som gillar mörker och kyla, grått och fuktigt. Det är svårt för mig att hålla min energi uppe. Nu är det extra viktigt för mig att fokusera på rätt saker och vara så tydlig som jag bara kan med vad som fungerar eller inte gör det. Jag är mer sårbar på hösten sa psykologen. Jo visst stämmer det. Tidigare har jag bara bitit ihop och tittat rakt fram och tänkt att våren kommer förr eller senare. Kanske behöver jag pyssla om mig själv lite extra under höstmånaderna? Låter rätt vettigt egentligen nu när jag har tid att reflektera över det och hur jag fungerar.

Till saken hör att jag faktiskt inser att jag har ett val vad gäller mina egna reaktioner. Antingen kan jag gå omkring och sakna och sörja, misströsta, vara besviken, bli ledsen och förbannad över att jag blivit så pass utmattad att kroppen inte längre fungerar som den har gjort. Eller så kan jag rikta in mig på att lära känna mig själv på nytt, uppskatta att jag lever, känna tacksamhet för att jag orkar och vill arbeta med mig själv och gilla att jag behöver förändra olika delar av mitt liv för att kunna gå vidare som en reviderad version av Sara.

Kanske kommer jag att tappa gröten igen och få den mellan tårna, kanske kommer jag att behöva gå och lägga mig redan klockan 20:00. Kanske kommer jag att njuta av de vackra färgerna på träden och kanske behöver jag arbeta hemifrån fler dagar? Mitt fokus är framåt i alla avseenden. Det som är viktigast är här och nu. En dag i taget. Så småningom har sandkornet blivit till en pärla.

Kram och namaste, Sara

 

 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

2 kommentarer

  1. Wow vad fint och bra skrivet om din utmattning. Du sätter ord på så mycket jag känner igen. Texten gick rakt in och berörde. Lärde mig även en hel del så tack för att du är så modig och delar med dig.
    Kram Angelica

    • Hej Angelica,
      tusen tack och vad glad jag blev att mina ord fick beröra och hjälpa.
      För mig är det en del i att läka och att förstå situationen som tydliggörs genom att dela med mig.
      Min förhoppning är att jag ska kunna stötta, hjälpa, trösta eller att man bara känner igen sig i någonting.
      Att inte behöva känna sig ensam längre.
      Stor Kram för dina fina ord
      Sara

Lämna en tanke