Det är midsommar imorgon. Midsommar! Jag har inte hängt med alls trots att jag har pratat om morgondagen men att det skulle vara sommar har inte sjunkit in ännu. Barnen är på fritids och vi föräldrar arbetar fortfarande. Jag längtar verkligen till semestern . Jo det gör jag faktiskt.
Jag har bytt tjänst på företaget och det känns bra. Allt nytt och allt annat gör ändå att jag blir så trött i huvudet – i hela kroppen. Så trött….så himla trött. Min stressbägare är redan ganska full och den rinner över lättare nu. Jag märker det på morgnarna, hur jag andas ytligare och inte orkar med barnens motstånd till fritids. Jag hinner och orkar knappt med mig själv för jag är inte jordad eller förankrad utan flyter mer. Är utspridd istället för samlad.
Bilen styr jag inte lika säkert och min koppling har jag pajat. Att köra bil som stressad och utbränd är inte alltid så bra och till mitt arbete behöver jag bilen. Tack o lov har jag fått lov att prova på att arbeta hemifrån ibland. Det hjälper. Det är frustrerande att vara så känslig. Att bli trött och snurrig och glömsk. En förvirrad person som inte hänger med. Jag har svårt att finna mig i det. Jag har svårt att komma till ro över lag just nu.
Situationer på min arbetsplats reagerar jag starkt på. Jag försöker att distansera mig vilket fungerar emellanåt. Mina reaktioner är ibland befogade men jag inser själv att jag kanske överreagerar eller misstolkar stundtals. Min självkänsla är så liten och jag tar åt mig fort. Jag har inte helt funnit mig själv i min nya tjänst. Med mig har jag dessutom hur det var på den förra avdelningen och på den nya fungerar det rätt mycket annorlunda. Även min prestationsångest som klappar mig på huvudet och min osäkerhet på mitt eget värde. Jag har blivit bättre på att se mig själv och se på andra med nya ögon men det finns saker som är begravda fortfarande.
Jag triggas av vissa saker och reagerar som jag gjorde som yngre. Så är det. Jag har inte läkt helt och hållet. I stunder av stress och trötthet är jag mycket mer sårbar än annars. Min försvarssköld är inte uppe och egentligen är det bra. Jag är mer rak och ser på vad som sker. Ärlig mot andra och mot mig själv. Det vinner jag på. Jag behöver redskap för att vinna tillbaka min förlorade självkänsla, eller om den ens fanns där från början. Ha den vill jag i alla fall.
Så kom midsommar och gick. Dagen firades tillsammans med en familj i samma situation som oss och det fungerade långt över förväntan. Lite märkligt är det varje gång, varje år med midsommar. Det känns alltid så avlägset och så plötsligt är dagen bara här. Att få fira i lugn och ro med andra som förstår oss och våra barn var toppen. A tyckte det var den bästa midsommar någonsin! Så härligt att höra. Jag blev glad ända in i själen. Vi dansade inga grodor, det fanns inte ens en midsommarstång men det fanns mat som alla åt, spel som spelades tillsammans och en harmonisk och trevligt stämning. Dessutom fick vår lilla Sötis leka med sin favorithundkompis. Hur bra som helst.
För mig var det en stor lättnad att kunna sitta ner och samtala utan måsten eller krav. Vi kom som vi är och gick hem lika dant. Det är en oerhörd ynnest att få sitta ner tillsamman med personer som förstår en och som inte dömer en. Jag upplever det som att även vi npf-föräldrar kan döma varandra även om vi kanske håller en enad front utåt. Så synd och så otroligt meningslöst. Varför inte inse att de allra flesta gör vad de kan, mäktar med och förmår? Att vi tar oss ann vår livssituation på olika sätt? Det gjorde mig gott att få umgås i lugn och ro med en familj som blivit fina och nära vänner.
Jag vet inte varför jag är lite överkänslig. Som om jag gick omkring med en evig PMS. Inte det roligaste eller trevligaste för någon. Har det blivit för mycket eller är det så att det bara är nästa lager av löken? Att känna mig ömhudad och totalt oskyddad utan försvar är jobbigt men kanske precis vad jag behöver? Tänker ge mig själv sommaren att pusta ut och vila upp, hämta andan och förnya energin.
Semestern hägrar, jag kan nästan ta på den. Sambon och barnen går på semester före mig. Lite skyldig kan jag känna mig som verkligen känner ett stort behov av semester trots sjukskrivningen. Fast varför skulle inte jag få längta till semester, ledighet och en annan rytm? Jag behöver den verkligen, mer än vad jag själv trodde. Så är det och jag omfamnar det. Sol, sömn och vila gör underverk tillsammans med kärlek, skratt och att få umgås med min familj. Må väl!
Kram Sara
