Ingen vill känna sig ensam eller utanför. I alla fall om det inte är självvalt. Vissa trivs alldeles utmärkt med att vara för sig själva och bara ha sig själv och sitt eget att bry sig om. Perfekt. För andra är det en ständig påminnelse om att man inte får vara med. Att ingen vill leka eller ringer till en. Att man inte är som dem.

Det finns alldeles för många barn och ungdomar som är ensamma, utstötta eller mobbade. Även vuxna som inte känner att de är välkomna eller passar in. Att få vänner kan vara rätt svårt och knepigt, för att inte säga en omöjlig sak att göra. Om man har svårt med det sociala spelen, om man varken förstår sig på dem eller kan läsa dem så blir det rätt ofta svårt och oförståeligt. Bara det att man kanske har ett lite annorlunda sätt att tänka och reagera, känna och uttrycka sig på gör att man genast får det svårare. Man slår i underläge redan från start.

Jag är medveten om att vi har haft tur.

A har haft turen att ha vänner runt sig. Jag är mycket medveten om att det för många andra barn i hans situation inte ser ut på samma sätt – att man alltid är ensam. Jag är själaglad över att det har fungerat med vissa pojkar och att ett fåtal finns kvar. Det handlar ju om att få vara accepterad för den man är och vara en i gänget. Alla föräldrar vill att deras barn ska ha vänner. Få umgås och leka, ha förtroliga samtal med, skratta, kompromissa och öva upp den sociala delen av livet. Bli bjuden på kalas. Få vara sedd och älskad, uppskattad och omtyckt.

Vi har lagt ner mycket tid och fokus på att finna vänner.

Vi föräldrar har alltid arbetat aktivt för att få vänner till A. För att han skulle få någon att leka med eftersom han är en mycket social kille med empati, omtanke och glädje i sig. Det har alltid varit en kamp och någonting som gett mig ont i magen. Denna ständiga oro för att han inte ska vara accepterad eller hamna utanför. Vi har aldrig eftersträvat flera vänner utan om det så bara är en endaste som han känner sig trygg och nöjd med så är det helt perfekt. Vi har fått leda honom och stötta honom under alla år som det har varit aktuellt med lekkamrater. Lätt har det aldrig varit och det har aldrig flutit på.

Vissa såg fort att de kunde utnyttja och pressa A.

I sin iver att få leka med andra barn har han tyvärr blivit utnyttjad på olika sätt av dem som snabbt insåg hur de kunde manipulera honom. A förstod inte och gör det fortfarande inte när någon duperar honom eller får honom att utföra saker som inte är okej – bara för att de kan. Vad han däremot har blivit varse de senaste åren är att det nästan uteslutande är han som ringer till vännerna för att fråga om de vill leka. Inte tvärtom. Ja det är livet tänker jag. Barnen utvecklas och de går kanske åt olika håll. Det är ju rätt normalt egentligen. Problemet här är ju att det är så oerhört svårt att finna nya vänner när de gamla väljer bort en.

Det är större skillnad på de jämnåriga barnen nu.

Jag tyckte inte att det var så stor skillnad på barnen när de var yngre i förskoleåldern. För varje år har jag märkt en liten skillnad, A ska börja i 5:an, och jag tog upp det med läkaren på HAB. Han sa att det var väldigt vanligt att barnen med autism inte håller jämna steg med sina jämnåriga ända upp till runt 18-årsåldern. En viss lättnad att man kommer ikapp allt som oftast men samtidigt en gnagande oro över alla tuffa år innan dess. Tonåren är jobbiga för de flesta utan diagnos och för dem med blir det ännu tyngre.

A bara måste finna en lekkamrat varje dag.

Att ha någon att leka med har blivit en besatthet hos A. Eller ett tvång. Han bara MÅSTE hitta en vän att leka med varje dag. Inget annat går före och det skapar massor av stress och oro. Vi har försökt att planera i förväg men det är inte alla som vill att deras barn ska bestämma i förväg utan de ska vara fritt att välja. Det får vi acceptera men för A är det hemskt. När han vet att han kommer att leka med X imorgon så blir han lugn och kan släppa det. Detta eviga ringande eller jagande av lekkamrater kan göra mig knäckt. Det är så jobbigt att se honom försöka och ringa och ringa till alla dem som nästan aldrig hör av sig. Det är hemskt att höra och se hur han får nej gång på gång. Jag beundrar honom för att han ändå fortsätter även om han är ledsen och till sist förtvivlad. Mitt mammahjärta brister.

Kan eller vill ingen så faller hela världen i bitar.

Vad som sker är att om A inte finner någon lekkamrat så raseras hela dagen. Allt annat är skit och han vill ingenting. Han är sur och ledsen och förbannad om vartannat och utbrotten kommer ett efter ett. Han är fast i tanken på att leka eller att han skulle leka med en viss person. Händer inte det går det inte att växla om, det är så enormt svårt för honom. Att tala med honom blir som att försöka passera ett minfält. Samtidigt är han jättefrustrerad över att inte ha någonting att göra och han kan inte komma på någonting själv. Allt man föreslår är tråkigt eller kasst bara för att det inte var vad han hade tänkt först. A blir orolig och går fram och tillbaka, slänger i dörrar och gapar och skriker. Han kan sitta med sin iPad ett tag men det känns inget vidare att låta honom göra det hela dagarna. Så mycket är avhängt huruvida han finner en kompis eller inte.

De pojkar som A leker med är jättefina killar som vi gärna ser att han umgås med. Det är egentligen bara 1 kvar nu som A regelbundet leker med. De andra har flutit iväg och dyker upp någon gång då och då. Det är väldigt jobbigt att se och vara med om. Att se sitt barn bli mer och mer ensam. Trots våra ansträngningar som har varierat utifrån hur vi mår och vad vi orkar med. Vad mer kan jag göra som förälder? Hur kan jag hjälpa och stötta honom och ändra på situationen?

Var finns det nya fina vänner?

Hur finner man nya lekkamrater? Det har vi frågat oss många gånger. I hans nya klass finns 2 pojkar som vi har fått numret till. Kanske kan det fungera att leka med dem, eller spela tillsammans utanför skolan och deras lilla grupp. Vi ska i alla fall prova. En annan sak är att finna en hobby vilket har varit väldigt svårt. Nu ska vi prova på luftgevärsskytte vilket A är duktig på. Kanske finner han en vän i samma klubb? Onlinespel är annars en variant har jag förstått. Jag är inte alls insatt i spelandets värld men har hört om detta. Just nu spelar inte A online av olika anledningar men kanske kan vi se över det som en möjlighet.

Ibland känns det hopplöst, som om det inte spelar någon roll vad jag gör. Det blir ändå mest pannkaka av det. Men jag kan inte ge upp när det gäller mina barn. E är nöjd med att ha ett par vänner och han fungerar egentligen fint tillsammans med vem som helst när han inte är blyg längre. A är mycket social men har svårt att ta sig in i grupper och sammanhang. Han förstår inte alltid vad de andra menar eller säger eller varför någon gör på ett visst sätt. Vänner är ändå precis lika viktigt! Viktiga för självkänslan och att få höra till. Man behöver ha vänner, en förälder kan inte vara allt och som en individ som är på G att bli tonåring så är det vännerna som fyller en annan viktigt roll än den som mamma och pappa har.

Mitt hjärta är med alla som inte har någon eller sitter i samma situation.

Utan vänner är man så enormt ensam och känslan av att vara udda eller stå utanför blir säkerligen starkare. Jag är så ledsen och känner med alla barn och vuxna som inte har någon att umgås med. Även om jag vet att vi än så länge har någon att leka med så tar jag det inte för givet utan är mycket rädd att även den siste ska försvinna. Alla är värda att ha en vän som accepterar dem precis som de är.

Kram Sara