Hur svårt ska det vara att finna kärleken?

Kärleken… ja den som är så omtalad och alla vill leva med. Du vet…. the big Löööööööv.

Även om jag mår väldigt bra i min livssituation så har jag känt att jag saknar någon att prata med på kvällen. Att slippa äta middag ensam varje dag som pojkarna inte är här. Den där mysiga känslan av att sova tillsammans eller vakna ihop. Jag saknar att få de där sms:en mitt på dagen som visar att någon annan tänker på mig. Alla goa kramar och pussar. Samtal om stort och smått och allt bus och roligheter som man kan hitta på tillsammans. Att någon saknar mig och vill vara med mig – och visar det. När man känner att man hör ihop oavsett om det stormar eller om solen skiner.

Jag har själv så oerhört mycket att ge till en Man och jag vill verkligen göra det också. Helt enkelt för att det är utvecklande i sin invecklade situation att vara i en relation. Jag går igång på vissa utmaningar och relationer är ju om något just det, en utmaning. Något som får en att växa om man är villig att göra det, både på egen hand och tillsammans som par. Det är spännande samtidigt som det kan generera ett lugn, en positiv lekfullhet och en pirrig nyfikenhet. Att se vad som finns på djupet samtidigt som den där vardagen ska fungera och flyta på. Sedan kan det vara helt fantastiskt underbart!

Jag vill ha en Bra och Kärleksfull relation. Jag har uppenbarligen inte uppnått total upplysning så jag vill fortfarande träna mig i Kärlek mellan Man och Kvinna. Mina få månader på nätdejtingsidan gav viss utdelning och några erfarenheter. Kanske inte de som jag hade velat men erfarenheter är de absolut!

Den förste som jag träffade var en toppenman på flera sätt. Vi fann varandra direkt på många plan. Tyvärr valde han att inte fortsätta relationen p.g.a. personliga omständigheter vilket var sorgligt och jobbigt. Sedan hade vi mannen som utmanade mina egna fördomar och min ytlighet när han dök upp och vägde 50 kg mer än på bilderna! Inte var hans karaktär som när han skrev heller visade det sig. Sist ut var killen som verkade intressant på flera sätt och rolig. Han som bodde några timmars bilfärd bort men som jag ändå kände helt klart var värd den bilresan. Han som jag kände att jag kunde bli kär i men som visade sig mest fokusera på sig själv och till slut knappt svarade på meddelanden varpå jag kände att det inte var lönt. Snacka om en tråkig avslutning på något som ändå började positivt.

Mellan dem har jag ju chattat med olika personer på nätet men jag finner det knepigt. Många försvinner, är inte seriösa eller kör sitt tydliga och invanda tugg. Eller så är de bara inte intressanta eller tillgängliga och väldigt många bor för långt borta. Jag testade några olika platser på nätet men betalade endast för en av sidorna. Blev lite nedslagen och jag som inte alltid har det största tålamodet tappade suget. Några sa till mig att ha just det, Tålamod och ja det förstår jag ju att det kan behövas. Fast att surfa runt sådär blir lite märkligt och det blev lite tråkigt till slut men jag tror ändå att det är ett bra alternativ om man vill träffa någon.

Nu har jag inte gett upp hoppet! Jag har en liten nätdejtingpaus och det kan knappast skada. Som sagt, tålamod och komma ihåg att njuta av livet i övrigt. Jag vill ändå att det ska kännas spännande och roligt att leta och söka. Sedan finns det en annan ”faktor” i mitt liv som jag vill ska utvecklas men som just nu känns lite osäkert och svajigt. Det är en utmaning och ett test av mig själv som jag försätter mig i men man måste våga för att komma någonstans.

Jag skrev till en person, en man och ställde en fråga till honom. En generell fråga som jag ville ha ett manligt perspektiv på. Jag upplever att många män blir lite rädda eller drar sig undan mig när de känner och märker av att jag är den jag är. En stark och lite lagom vild kvinna som inte behöver räddas eller låter sig styras hur som helst. Jag är mjuk på utsidan med en inre kärna som brinner och är stark. Jag kan nog vara intensiv och jag ger allt, jag hoppar hellre än fegar ur.

Jag tar ansvar för mig själv och för min egen del i händelser och i det som jag säger. Å andra sidan vill jag ha samma sak från min partner. Många vill inte ta sitt ansvar eller se sin egen del och blir antingen arga eller provocerade av mitt sätt att vara och att se på saker o ting. Känslomässigt är jag mycket och jag är en person med ett stort djup men också en busig och tramsig sida. Jag blir inte imponerad av titlar eller pengar utan av en person med en vacker själ och ett gott hjärta. En klok och kärleksfull man med humor är attraktiv medan en ytlig och känslorubbad man med en titel inte är intressant alls.

Som ung kände jag lite samma sak. Jag var aldrig en av de där häftiga poppistjejerna och jag har aldrig heller varit fnittrig och gullig. Jag har haft många vänner som varit killar, jag reder mig själv och jag känner mig ändå som kvinna på flera sätt. Kanske är det så att vissa killar och män inte vet hur de ska ”imponera” när de möter en sådan person som jag? Kanske har jag helt fel i att de blir osäkra eller skrämda. Jag är kanske bara inte så spännande eller attraktiv för många. Vad vet jag?

Huvudsaken är att jag finner den som är rätt för mig just nu, de andra är inte viktiga. Det gäller väl bara att andas, glädjas med livet och invänta tills rätt man, rätt ”krigare” kommer längs hans väg och korsar min. När han väl gör det önskar jag att jag inte blir rädd själv för att låta honom komma nära och öppna upp för nästa del i livet.

Kram och Namaste, Sara

 

 

Ensam eller själv.

Jag har inga problem med att vara själv eller på egen hand. Däremot så är det inte roligt att känna ensamhet. Den känslan är vad jag jobbar med. För mig kan känslan av ensamhet komma i olika situationer. Oavsett om den kommit när jag bott själv utomlands eller känt mig annorlunda av olika anledningar, kämpat med att förstå mitt barn eller inte ha stöd från min närmaste familj, jobbat med mörka stunder i livet, utelämnad eller ensam i tvåsamheten så är det en känsla som sliter och drar. Det bottnar i ett behov av att bli förstådd och bekräftad och kanske även älskad. Vem ser mig? Vem vill vara med mig? Duger jag? Kan jag älskas? Finns det andra som ser och känner som jag själv gör?

När jag är själv är jag tillfreds med nuet, med mig och med att göra vad jag nu än gör. Strosa runt på gatorna, upptäcka världen, njuta av tystnaden eller lyssna på musik, se en bra film eller bara vara. Då lyser andra och livet, jag är lugn och glad, positiv och energifylld. Att vara själv är för mig att vara i Nuet och omfamna det. Där finns inga tvivel och inga tankar som mal runt. Ensamheten är precis tvärt om. Den är kvävande och dränerande. Tvivel finner ibland sin väg genom de små sprickorna som ensamheten orsakar. Gammalt damm som egentligen är bortsopat visar sig ändå ligga i nå’t hörn. Andra syns mer i sin tvåsamhet eller med sina familjer när jag är instängd i upplevelsen av ensamhet. De ser mer lyckliga ut fast att jag är medveten om att det är mina egna projiceringar. De ser nämligen ut att tillhöra.

Just att tillhöra är nog en av de där sakerna som är så viktiga. Den som skiljer Själv och Ensam åt för min egen del. Behovet att känna tillhörighet och när det saknas på ett eller annat sätt blir det uppenbart att det är någonting som jag fortfarande inte har löst eller släppt inom mig. Att vara själv är ett val som känns inifrån, ett där jag medvetet har gjort detta valet. Det är vad jag vill och vad jag mår bra av. Ensamheten bär med sig en illusion av att bli utsatt eller vara ett offer för omständigheter eller för andras val. För ja, jag inser att det är upp till mig hur jag mår och tolkar situationer.

Även med den insikten gör det ont när den där ensamheten kommer på besök. Visst vill jag helst mota den i dörren så att den inte ens kommer innanför men samtidigt vill den visa mig nästa lager av någonting. Så jag släpper in den med intentionen att inte få den att känna sig bekväm utan att den bara är på en kort visit.

Jag tror att de allra flesta av oss vill tillhöra någonting eller någon. Vi strävar efter att ha en roll i flocken på ett eller annat sätt. Samma musiksmak, träningen som vi gör i grupp, intresset som får oss att prata med varandra, jobbet, familjen, religion eller nationalitet, dåliga erfarenheter, sjukdomar, barn, skolan, samma kläder……. eller att vara i en relation med någon som vi älskar och som älskar oss. Vi är i en trygg tro av att inte vara ensamma utan en del av någonting som ger trygghet och som bekräftar oss.

Så den här helgen har varit en ensam helg…… men imorgon kommer mina två hjärtan och stannar i en vecka. De kom redan idag en sväng vilket gladde mig. Är det någonstans som jag känner tillhörighet så är det med mina underbara pojkar. En fantastisk känsla och en kärlek som är större än livet självt. Så självklar på alla håll och kanter, på djupet och i själen.

Vad jag insett är att jag fortfarande behöver bli bättre på att sätta mig själv först. Att prioritera mig själv för att inte känna ensamhetens kalla kårar. När jag saknar och längtar efter kärlek från en man i en relation och efter att bli prioriterad då behöver jag ge mig själv det för att kunna ta emot det fullt ut. Att prioritera mig själv är en del i att älska mig själv. Jag är mycket bättre på det idag fast jag är inte i mål ännu vad gäller alla aspekter av livet i relation till mig själv. Hade jag  varit det hade jag väl varit på väg mot Nirvana vid det här laget.

Kram och Namaste, Sara

 

Det första året som förälder var en chock.

Jag tycker väldigt mycket om barn. Jag har lätt för att prata med dem och jag tycker att det ger så väldigt mycket att få ta del av deras tankar, klokheter och bus. Att bli mamma hade jag absolut tankar och drömmar om men det stod inte allena på himlen. Många andra saker ville jag också hitta på, utforska, lära mig och upptäcka i livet.

Min klara och tydliga bild av föräldraskap och uppfostran.

Jag hade som många andra före man får egna barn starka idéer om hur det skulle bli. Hur jag skulle vara som mamma och hur mina barns pappa skulle vara. Uppfostran var säkert tufft men hur svårt kunde det vara? Jag menar med mina två föräldrar inom skola och barnomsorg och halva släkten arbetande med undervisning på något sätt så kände jag mig ändå trygg och stabil. Passa barn gjorde jag gärna och det gick hur bra som helst. Ett par varv som au-pair och nanny hann jag med och några kortare vikariat på förskola och skola.

Det var egentligen inte förrän runt 30-års åldern som jag började känna av en längtan efter att bli mamma. Personer i vänkretsen blev gravida och fick barn. Jag blev faster och i mitt liv vid den tidpunkten fanns ingen man som jag egentligen kände att jag ville ha barn med. Små känslor av panik över hur tiden gick och att den där jädra klockan tickade på. Så träffade jag R några månader efter att jag fyllt 30.

Vår lille höstbebis kom till oss.

A föddes samma år som jag hade fyllt 32. Graviditeten gick bra tyckte jag. Visst hade jag några krämpor men inte när så jobbiga som många andra upplevde under deras graviditet. Halsbränna som höll på att göra hål i strupen var väl det som var minst trevligt. A ville inte alls lägga sig med huvudet neråt så han blev vänd av en väldigt skicklig läkare mot slutet av de 9 månaderna. Lille bebisen gillade att stanna i magen. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli den första kvinnan på jorden som bar på en tonåring. 10 dagar efter beräknad födsel ville A se världen. Otålig var han och hade verkligen inte tid med en vanlig förlossning. Nej varför vänta när man redan har bestämt sig liksom? 2 1/2 timme från det att vi kommit in så var vi föräldrar till en liten krabat med ett konformat huvud tack vare sugklockan.

Att få tid till att njuta den första tiden.

Jag hade hört mysiga berättelser om nyblivna föräldrar och familjer som fick komma till ro på patienthotellet. I mitt huvud skulle vi dit och landa, mysa och bara vara – tillsammans. Nix, så blev det inte. Upp på en sal bland ytterligare 5 mammor och deras pyttesmå bebisar. Inte en enda baby hade vett och förstånd att sova samtidigt med de andra. Någon skrek hela tiden och var vaken. På dagen hade vi det stora nöjet att lyssna till borrmaskiner och sågar när de byggde om KK. Det enda jag ville var att få komma hem. R fick vara hos oss länge men inte dygnet runt.

A och jag knöt ann fort och bra. Det kändes superfantastiskt att äntligen vara mamma till en alldeles egen liten magisk prins. Min bild av familjelivet och mammarollen skulle bara bli bättre och stabilare trodde jag. Allt skulle ordna sig och flyta på sådär behagligt och gosigt. Min son skulle sova bra och jag skulle passa på att få sömn när han sussade sött i sin spjälsäng. Jag och R skulle dela på vaknätter och bli sammansvetsade som par och nyblivna föräldrar.

Det börjar gnissla.

Jag levde inte i en drömvärld eller i en bubbla. Inte mer än de flesta nyblivna föräldrar gör. Klart att man tror, vill och önskar det bästa. Helt ärligt kommer jag inte ihåg allt så tydligt…. man är ju hyfsat förvirrad av flera anledningar. I alla fall jag. Så började de där små sakerna som var lite jobbiga. A kräktes en hel del. Inte sådär smått och nästan lite gulligt som bebisar kan göra. Nej här talar vi om Exorsisten! Kaskadkräkningar som inte var att leka med eller städa upp efter. Jag var tacksam över att vi hade ärvt kläder av A:s kusin för antalet byten per dag var inte att leka med. Boende i en lägenhet med tvättstuga så hade vi inte heller fri tillgång till tvättmaskin så alla kläder som vi kunde få var till stor nytta. Jag ville inte alls veta av att det skulle vara något fel på A men R gav sig inte.

Hardcore diet.

När vår lilla gosiga baby var 10 veckor sattes jag på en diet. Inte för att banta utan för att de anade att A var allergisk och att det var därför som han kräktes som han gjorde. En sak efter den andra tog de bort under några månader. Först tänkte jag att det var bra. Smidigt och tacksamt att få hjälp. Ner i vikt gick jag dessutom, lite väl mycket egentligen. Efter ett tag var det inte så roligt längre utan livet blev rätt komplicerat med en knaper och allt för hård diet. Anledningen till att jag åt kosten var att de ansåg det allra bäst att amma A 1 år. Just för att minimera allergierna och ha koll på vad han fick i sig. Jag åt lax som ej var uppfödd på soja, potatis, havremjölk, russin, havrekuddar, pasta, majs, majsolja, gurka, släta bullar som man göra fastlagsbullar av, pingvinstänger i mintsmak, vindruvor. Kött någon gång om det var utan soja, vitt ris och hembakat bröd. That’s it. Hur roligt är det??

Sooooov

Lille A var i alla fall en go och glad liten bebis. Han växte och var stor och stark och faktiskt nästan alltid på ett härligt humör. Utvecklingsmässigt var han tidig och det var jag stolt över. Tänkte att det i alla fall visade på något gott och riktigt. Och att han ändå fick tillräckligt med näring och sömn. För sova – det gjorde han inte. På BVC sa de till mig att det var helt normalt att små bebisar inte sover. Jag skulle ta det lugnt och passa på att sova när A gjorde det för att orka med. Okej, som om inte jag fattade den biten. Men hur gör man när ungen inte sover?! Det verkade som om man på BVC bara inte greppade problemet och de sköt över det till dietisten på sjukhuset. Det var nog magen och överkänsligheten som spökade.

Andra mammor sov och sussade tillsammans med sina små. Jag orkade knappt träffa folk eller gå till mammagruppen eftersom A kanske kanske kanske hade somnat precis när den skulle starta. Känslan av isolering och utanförskap växte hela tiden. De andra mammorna blev vänner och umgicks. Jag fick kommentarer om att jag var alldeles för smal för mitt eget bästa och att min son var som en bulldozer. Jamen tack så jäkla mycket!! Vänlighet är tydligen på tok för dyrt och avund och elakhet på superrea.

BVC hade inget att komma med.

På BVC fortsatte de att inte ta mitt sömnproblem på allvar. Jag skulle bara härda ut, det skulle bli bättre. Jag fick tips på olika sovtekniker och jag skulle bara slappna av. R skulle hjälpa till sa de, vi skulle dela på nätterna och han skulle ta A på dagen så att jag fick sova. Så vad hände egentligen? Jag tog allting själv. R vaknade inte på nätterna. På dagarna kunde han inte ta A eftersom han skrek, i alla fall när A var trött. Ingen annan i familjen hjälpte oss heller med avlastning som barnvagnspromenad eller liknande. Det tog ofta lång tid att få A att somna. Väldigt lång tid…. sedan vaknade han efter 10 minuters sömn. ”Passa på att sova när din bebis gör det”. Hahhaaha! Vilket sjukt skämt som jag fick kastat i ansiktet kändes det som. Det var så dygnet runt. Vi sov inte.

Jag var en vandrande mager zoombie.

A var hur glad som helst och jag kände att jag skulle dö. Den enda gången som han kunde sova lite längre var om jag gick med honom i vagnen. Lite svårt att sova promenerandes även om tanken föll mig in. Hela min bild av föräldraskap och bebistiden kastades omkull. Jag var glad och lycklig över min bebis samtidigt som jag var totalt utmattad och förtvivlad. Ensam i mina upplevelser och andras åsikter om hur jag borde sköta mig och ta hand om allting. Nej vi blev knappast närmare som par under den här tiden. Tvärtom. Känslan av att vara ensamstående var slående och otroligt påfrestande och slet i mig. Varför blev det såhär? Vad gjorde jag för fel? Alla andra fixade ju det. Jag var tvärförbannad på R, ledsen och besviken över hur vi utvecklades och gick isär känslomässigt och fysiskt. Alla olikheter mellan oss blev så stora och tydliga. Det var som om de hade röda lampor som blinkade mig i ögonen.

Min önskan om familjelivet var stark.

Men jag ville ha en familj. Jag vägrade ge upp och jag kämpade så in i bänken. Visst hade jag kunnat göra si eller så men jag fungerade inte optimalt. Andra runt omkring kanske kunde ha stöttat oss och att R kunde ha valt annorlunda. Helt ärligt spelar det ingen roll idag. Vi gjorde våra val och de är historia nu. När A fyllde 1 år tog R ut föräldraledighet och nu gick det bättre för honom och A. Inte för att vår guldklimp sov så mycket bättre på något sätt men A accepterade sin pappa mer och mer och kunde släppa mig. Jag fick lite frihet under den tiden genom att påbörja en utbildning som jag varit sugen på och fick komma hemifrån och lära mig nya spännande saker. Livet var lite lättare trots sömnbristen.

Varför var jag en så jädra dålig mamma?

Vi var hos spädbarnsteamet på sjukhuset, vi var hos andra läkare men ingen kunde hjälpa oss. Varför var jag en sådan usel förälder?? Varför klarade inte jag av allt det där som alla andra fixade? Få barnet att sova, få barnet att lyssna, få barnet att reagera på tillsägelser, få barnet att äta……. A var ofta helt förstörd efter att vi varit på besök hos andra. Han grät tills han kräktes. Han slängde saker när han blev förbannad och han hade massor av energi. Nattningen tog nu 2 timmar minst och det var bara jag som kunde natta honom om jag var hemma. Var jag inte det så var det ett problem som R fick försöka lösa. Sömnlösheten fortsatte och stressen var konstant.

Jag älskar att vara mamma och jag är stolt över oss.

Vår historia är så mycket längre, krokigare och snårigare än såhär. A är 11 år idag och fyller 12 och lillebror är 8 år. Jag älskar mina båda barn mest av allt i hela världen och det säger jag till dem varje dag som jag får tillfälle. Min bild av mig själv och föräldraskap och av R som pappa blev inte alls sann. Vi har inte haft det lätt och vi har kämpat. Idag lever vi inte ens tillsammans utan är separerade men på god fot med varandra. Att bli förälder och framförallt att vara förälder är den största och svåraste och den mest underbara utmaningen någonsin i mitt liv. Det blev inte som jag trodde men trots allt blev det så mycket bättre. Jag fann min sanna styrka. Jag får uppleva villkorslös kärlek. Jag får se världen genom flera ögon. Jag får uppleva sidor av samhället som jag trodde att jag hade koll på men faktiskt inte alls hade. Jag får lära mig att värdesätta nya saker och jag har fått helt andra perspektiv på allt och alla.

Att vara förälder är en ynnest som jag är evigt tacksam över att jag får uppleva. Även när livet skär djupa sår i min kropp och själ så är det fortfarande värt att leva. Värt att vara förälder och att få finna ljuset, styrkan och Kärleken.

Var rädda om varandra och ta hand om Dig.

Kram och Namaste, Sara

 

Hur är din son?

En fin person frågade mig om min son. Om A, hur han är och hur han fungerar. Det var en jättebra fråga och jag blev lite fundersam. Hur är han egentligen? Hur är han Nu?

Då och Nu.

Det är lätt att tänka hur A har varit. Eller hur många med autism är och förklara utifrån ett brett perspektiv. Fast A har ju förändrats som vilket annat barn som helst. Han är inte som för 3 år sedan och han är absolut inte som han var för 8 år sedan. Grabben fyller 12 år i höst. Jag har insett att när jag får en sådan rak och ärlig fråga så tänker jag på andra saker än vad många andra gör som inte lever med npf. Så många saker har blivit vardagliga. Vi har anpassat oss och landat till viss del. Vi har lärt oss mycket mer och vår förståelse har blivit så mycket större. Det som andra kanske finner jobbigt, annorlunda och påfrestande är för mig helt okej och vanligt. Inget udda alls utan en del av vårt liv.

Positivt eller negativt.

Med andra ord så tänker ju jag på lite större saker som jag själv finner påfrestande eller slitsamma när andra frågar om hur A fungerar. Det är intressant att jag har kommit dithän under de här åren. En lättnad och en trygghet ger det mig att se min egen utveckling och hur A och hela familjen har lärt sig att acceptera och oftare hantera livet med npf. Vi går på lina men vi är ändå rätt duktiga på det vissa dagar!

Sedan är det inte alls rättvist eller nyanserat att bara lägga fram alla svåra sidor, allt det som är jobbigt och påfrestande. Faktum är att det som ofta glöms bort eller många inte ens ser är alla fördelar. De positiva sidorna. Även jag kan fastna i allt som rör hanteringen av svåra saker eller komplicerade situationer. När det väl flyter på så blir jag så glad och lättad att jag knappt vågar andas, säga för mycket eller göra någonting som ska förstöra det fina som vi upplever.

Vad är intentionen med frågan?

Det är svårt att veta vad andra tänker på när de ställer frågan om hur A är. Naturligtvis är det upp till mig att ställa en motfråga för att förstå vad de menar.  Är det hans personlighet? Är det om han har utbrott eller om han är superintelligent? Är han utvecklingsstörd? Udda? Kan han prata och kommunicera?

Livet med autism är vår vardag och jag förstår om den kan te sig främmande och skrämmande för andra utanför. Obegripligt och kämpigt på så många sätt. Att berätta om vårt liv kan innebära att andra får en tydligare bild av hur det kan vara att leva med autism. Vi är ändå bara en av alla familjer och alla är olika. Vissa människor ryggar tillbaka och vet varken hur de ska hantera informationen eller ens reagera. Andra personer får ett stort behov av att berätta och visa att vårt liv inte alls är så speciellt utan att de minsann har det minst lika jobbigt eller att det vi upplever bara är samma sak som de gör. Fast de naturligtvis hanterar det såååå mycket bättre än oss. En annan variant är de som totalt ignorerar vad jag berättar och gärna låtsas om att det var ointressant eller oviktigt. Överdrivet från min sida. Naturligtvis uppskattar jag själv personligen de som vågar fråga och som vill lyssna på svaret.

Våra uppfattningar skiljer sig åt.

Alla processar vi information utifrån vår egen syn på livet och våra erfarenheter. Oavsett vad jag berättar så är det upp till den som tar emot mina ord och förklaringar att göra sin egen tolkning och bedömning av vad jag sagt. Hur är A, din son? Ja du, han är en fantastisk person! Stark och modig med ett stort hjärta. Han kämpar sig fram i den värld som vi försöker få honom intryckt i. Världen som ska vara utifrån vår uppfattning av hur saker och ting fungerar och bör vara. Världen som Vi upplever den.

Vi som inte kommer i närheten av att uppfatta samma detaljer som han gör. Vi som inte kan känna hur saker kan lukta eller varför grejer kan kännas smärtsamt fast vi tycker de är mjuka. Vi som inte är kapabla att höra alla ljuden runt omkring oss och vi som kan filtrera bort det distraherande och stressande bruset. Vi som helst inte säger vad vi menar utan omformulerar allting så att den andre behöver läsa mellan raderna och tyda de små vinkarna och hintarna som finns där.

A fungerar i vår värld.

Min son fungerar i en värld där han möter andra som tvunget vill se honom i ögonen fast att han tycker det är högst obehagligt. Han går sin egen, ofta ensamma, väg bredvid andra som oftast har följe med flera som dom själva. Han ser dimensioner som vi andra inte har ett hum om och han ser möjligheter och sanningar som vi svävar i ovisshet om. Han är som en vacker pussel bit som faktiskt passar alldeles utmärk i den här världen om han bara får lov att finna sin egen plats i den stora bilden. Min son berättar gärna Bellmanhistorier eftersom andra barn tycker de är roliga men själv greppar han inte alls humorn i dem. De är helt enkelt ologiska för hans strikt logiska världsbild. Däremot så älskar han Monty Python som han gapskrattar åt. Han precis som så många av oss.

Ifrågasätta eller acceptera.

Min son fungerar alldeles utmärkt med musik. Han diggar låtar och rytmer som andra barn i samma ålder också går igång på. Vi har hur roligt som helst när vi sätter på våra favoritlåtar på Youtube och dansar loss tillsammans i köket. Han är nyfiken och ifrågasätter världen och hur saker och ting fungerar eftersom han uppfattar så mycket på ett helt annat sätt. Han köper inte att vi säger att saker bara är så vilket jag kan känna är sunt för varför skulle han bara ta allt och acceptera det rakt av? Vi andra gör ju inte det. Vi protesterar och frågar, klagar och domderar över allt och ingenting. Att han inte ifrågasätter mer är märkligare än att han tycker att vi är knasiga eller märkliga som varken ser eller hör eller förstår.

Hur toleranta är vi?

Min son har ett stort hjärta och han är empatisk och värnar om sina nära och kära. Han står upp för orättvisor och för de svaga på ett rakt och genomärligt sätt. För honom är det naturligt att finnas där och stötta på de sätt som han kan och förmår. Han är ärligare och trognare än många andra av oss som är rädda för att visa oss svaga eller göra fel. Vi andra som blir irriterade för att han inte greppar när det blir fel och som kräver att han ska uppfatta och ta till sig misstagen och banne mig lära sig av dem! Upprepa dem inte! Vi andra som anser oss ha så mycket tålamod och förståelse för olikheter men som själva har oerhört svårt att medge att vi har fel, inte kan eller vet eller ens förstår. Vi som dagligen gör fel mot andra och mot oss själva trots att vi vet vilka normer som gäller i samhället och hur man bör uppföra sig. Vi är inte bättre än dem. De som är autistiska i det här fallet.

Frågan är bra.

Frågan som ställdes uppskattade jag. Hur är din son? Det är en bra fråga som ställdes öppet och ärligt. Kanske ska man vända på den och fråga Hur vi är? Hur fungerar vi? Vad är det som gör det svårt för andra med en annan bild av världen att få existera på sina villkor sida vid sida med oss andra? Du och jag har säkerligen inte exakt samma bild av världen eller av maten som vi åt tillsammans eller om koriander är gott eller fruktansvärt. Vem av oss har rätt och vem ska bestämma det? Kan man ha rätt eller fel eller bara se på saker olika?

Min son A fungerar ändå bra överlag just nu med hans förutsättningar. Jag väljer att vara positiv och försöka fokusera på allt som faktiskt går bra, blir bättre och utvecklas fint. A lever ett utmanande liv som är utmattande och stressande. Samtidigt är det fantastiskt, utvecklande och intressant. Hans utmaningar är delvis mina. Jag varken kan eller vill göra allt åt honom eller för honom. Inte för min E heller. Jag vill och önskar att A och E blir så självständiga som möjligt och känna att de Kan och att de Duger hur bra som helst oavsett diagnoser eller ej. Jag kommer däremot alltid att finnas där. Stå vid deras sida, strida om jag måste, älska dem villkorslöst och låta dem öppna mina sinnen för en värld med fler färger och dimensioner.

Kram och Namaste, Sara

 

Rockar du sockorna?

I will rock those socks! Yes I will! Jag vet att det började med att uppmärksamma Downs Syndrom. En superbra och jättefin idé som på ett enkelt och roligt sätt visade att olika är bra. Sockorna symboliserar kromosomer och de med Downs Syndrom har 3st (1 extra) just på nummer 21. Så den 21/3 rockar vi sockorna för att ge stöd åt dem som är olika.

För mig var det en självklarhet att sätta på mig olika sockor den dagen precis som idag. Dels för att jag stödjer de med Downs Syndrom och deras anhöriga men också för att jag har ett barn med funktionsnedsättning och ett barn med alopecia. Vi är olika och vi är BRA. Alla har rätt att få finnas till och att få utvecklas utifrån sina egna unika förutsättningar.

På Facebook kunde jag läsa för ett par år sedan, ja även förra året, om hur personer kommenterade nedsättande om Rocka Sockorna. Att det svämmade över av strumpor, att man istället visade på att lika är bra eller bara småhånade hela grejen. Varför? Ja det kan man verkligen undra. Jag blev triggad och kommenterade ett par stycken inlägg. Kanske var det onödigt men för mig, att se och läsa de här inläggen som var skrivna av personer i samhället som jag anser verkligen borde omfamna olikheterna, var det provocerande. Så meningslöst och inskränkt att sätta sig över en sådan här sak. Att vilja ge intrycket av att man är bättre och inte är berörd personligen på något sätt. Det är ju just därför det finns!!

Olika…. vi är ju ta mig tusan alla olika! Jag är jag och du är du. Vi har starka sidor och svaga sidor. Sätt som vi behöver arbeta med och andra som vi gärna får dela med andra. Det är så enkelt. Egentligen. Vi föds olika. På alla sätt möjliga. Punkt. Ändå så är det så svårt och så läskigt för oss att omfamna denna enkla slutsats och sanning. Vissa vill utåt sett vara politiskt korrekta och hålla med om allas lika värde men hyser egentligen andra känslor och tankar kring det. Andra vägrar öppet att acceptera dem som är annorlunda än dem själva oavsett om det gäller kön, färg, form, handikapp, lön, geografi, jobb, religion, mössa…….

Vi är många som vill att våra barn ska växa upp med en öppen och varm inställning till andra. Med en nyfikenhet på livet och på alla skillnader och likheter som faktiskt finns på jorden och mitt ibland oss. Tänkt att en sådan fin kampanj som Rocka Sockorna kan trigga personer att kalla det för ett jippo. Ja det är det kanske i vissas ögon men då är det i alla fall ett fantastiskt och glädjefyllt jippo! Vi har tagit till oss Halloween,Valentine’s Day och Black Friday. Är inte de jippon om något?! Ändå så dyker vi ner i det och köper än det ena än det andra, det visas reklam på tv och affärerna styrs ut. Allt för att sälja och det tycker många om. Men att sätta på sig olikfärgade strumpor för att visa allas rätt att finnas till och att få vara sig själv – DET är tramsigt!!

Trångsynta och nedvärderande personer och attityder kommer kanske alltid att existera men vi kan ju försöka att sprida lite ljus och kärlek istället. Göra livet färggladare och lättare för fler. Det är upp till var och en vad man vill leva i för värld. Förändringen startar med oss själva, med dig och med mig. Vem vill du vara?

Kram och Namaste, Sara

De fina sidorna.

Det går lättare att skriva om hur jobbigt allt kan vara. Inte för att glömma de bra sidorna men de kommer många gånger i skymundan. Alla utbrott och vad de innebär skymmer sikten för de där ljusglimtarna som faktiskt finns. Autism och adhd är inte bara pest och pina eller en enda lång vandring i träskmarker.

Igår höll det på att gå riktigt fel när A vägrade åka och köpa nya skor vilket vi alla behöver ha. Jag testade hans gränser, jag vet det men jag ville ha en lite lättare stämning. Insåg ändå rätt snabbt att det inte var lönt att varken få dem att åka iväg i bilen och köpa skor, inte få dem utomhus i det härliga vädret eller trycka på. Så kom A själv på att han kunde ringa sin vän. Det har liksom kommit lite i skymundan i och med att jag flyttade. Som om de bara kan leka när de är hos sin pappa på andra sidan byn. Självklart! svarade jag. Klart att ni får lov att leka med X om det fungerar. Tack Gode Gud för att det gick! Även om vi var sent ute så fungerade det.

Jag sa att de skulle äta lunch först, det var villkoret för att jag skulle köra dem. A blir annars stressad av att vänta och rusar på eller irrar omkring som en osalig ande hemma. Nu blev lunchen inte direkt en hit men de fick något i sig. A dissade mina nudlar men han gick med på att äta kall pizza från gårdagen. (helt otroligt när jag sa att hans pappa hade micron) E fnissade sig igenom hela lunchen. Han och jag hade en go stund tillsammans. A vandrade omkring i hela lägenheten med sin pizza i högsta hugg.

Fast före han åt överhuvudtaget så erbjöd han sin hjälp självmant med hunden! Hon behövde fixas till där bak och eftersom hon tidigare inte alls hade gillat min hantering så tyckte A att han kunde hjälpa till för att det inte skulle fortsätta vara lite päckligt. Toppen! Med A:s hjälp gick det riktigt bra. Efter att lunch ätits upp så gick det fort att klä på sig för alla utom E som fortfarande var på bushumör. Väl utomhus upptäckte de att vädret var riktigt härligt och de hade roligt i snöhögarna som fortfarande fanns. Vi körde upp till kompisen utan problem. När jag hämtade dem några timmar senare hade X:s mamma postat en bild av alla grabbarna som åkte pulka och hade hur roligt som helst! Jodå så att… ibland så går det. Speciellt om det är någon annan som i det här fallet en mamma som känt A sedan förskolan. Dessutom var det utomhus som gällde om de skulle spela. Heja henne!

Vi körde till ICA för att handla dricka till lördagskvällen. Båda pojkarna var jätteduktiga. Inga utbrott trotts att A inte fick allt han ville ha. Han packade ner alla varorna i kassen under tiden som jag betalade. Han lät bli att äta ur sin godispåse eftersom jag sagt att det var middag först. Hemma hängde jag upp tvätten och när det var klart så hade A packat ur kassen och ställt in varor i kylen!! Snacka om att jag tappade hakan…! Underbart!

De här sidorna finns ju också. När vi kan skämta med varandra, gosa och kramas. När vi har förtroliga samtal vilka jag uppskattar enormt och är så tacksam för. Vilken ynnest att få ta del av hans tankar, upplevelser och känslor. Även när E väljer att dela med sig vilket är lika fantastiskt eftersom han är en introvert liten grubblare. A visar mig sin värld, släpper in mig i mysterierna. Jag kan uppleva att de både blir tydligare och samtidigt mer svåra att tyda så varje gång som jag får ta del av dem eller får tillfälle att reflektera över hur han upplever sin omvärld och sig själv tar jag emot det och vårdar det.

Autism är otroligt fascinerande! Jag är så imponerad över A som klarar av att leva i vår otydliga värld. Hans smarta reflektioner och hans underfundiga och härliga humor är fantastiska! Ofta får han mig att skratta över hans reflektioner eller så får de mig att stanna upp och granska hur saker som vi tar för givna egentligen ter sig i ögonen på någon som ifrågasätter dem.

Det handlar ju inte om trots eller en illvilja eller en motvilja till att förstå eller falla in i leden. Det handlar ju om perception. Om att antingen ha ett helat annat filter eller i de flesta fall inget filter alls. Jag älskar att få en bredare bild av världen. Ingenting är som vi tycker att det ska vara. För vem har rätt? Det har vi ju båda två.

Alla älskade barn och vuxna med diagnoser. Ni behövs, ni är viktiga och ni är älskade! Vad vore världen utan er? Livet är rikare, multidimensionellt och mer fantastiskt med alla pusselbitar som finns. Jag tror att vi lägger mycket energi på allt som går fel. Som är annorlunda och svårt att hantera.  Kanske är det en mänsklig faktor, att behöva ventilera det som är svårt? Den svenska jantelagen gör att vi ofta klagar men sällan jublar över allt som är bra. Jag behöver definitivt få ur mig allt som skaver och gör ont. Annars går jag bara omkring med det inombords. Vad jag däremot behöver träna på är att visa upp allt det positiva, det kärleksfulla och det fantastiska. Det som får mig att bubbla upp, jubla och älska!

Kram och Namaste, Sara

Autism Mom

Att handskas med dessa utbrott…. Så tröttsamt, så påfrestande….så smärtsamt. Ja jag vet att de hör till. Jag vet att A inte menar någonting men de tär på oss alla i familjen. Jag har siktet inställt på lågaffektivt bemötande och försöker arbeta på det sättet och hantera vad det nu än är som sker. Vissa dagar går bättre än andra. Vissa situationer är lättare att hantera. För mig gäller dagsformen precis som för vem som helst även om jag ofta får bortse från den.

Vissa dagar har stressbägaren hos mig redan blivit överfull.

Efter en tröttsam dag på jobbet är det svårare att hantera ilska och fula ord som haglar över mig. Jag vill bara ha det tyst och stillsamt. Få laga mat i lugn och ro, småprata lite med grabbarna eller om de pysslar med sitt under tiden. Kanske lägga mig en stund på soffan med en tidning och gosa med lilla vovven. När det istället vänds upp och ner från en sekund till den andra blir jag alert men ack så trött. Och ledsen. Det gör så ont i mitt mammahjärta att se honom så förtvivlad och utan kontroll. Lika ont gör det att se lillebror som hamnar i kläm eftersom storebror kämpar med livet.

När får vi alla andas ut och bara vila i nuet?

Aaaahhhhh!!! Hopplöst? Det finns säkert någon djupare mening med allting men vissa stunder står jag tvivlande och bara längtar efter att vi ska få andas ut allihopa. Bara få njuta av livet. Att alla tycker det är roligt och meningsfullt att leva. Jag, som de allra flesta föräldrar, vill att mina barn ska vara glada, lyckliga och harmoniska. Ha en trevlig vardag och mysiga helger tillsammans där vi inte behöver tänka på att ett eller annat kan gå fel, trigga igång eller utlösa anfall och utbrott.

Stundtals är jag bara så jäkla trött och sliten. Orkar knappt med att bara vara, än mindre hantera ilska, aggressivitet eller den stora svårigheten att vi inte kommunicerar på samma sätt. Sedan finns det väldigt många stunder och dagar där jag känner en stor glädje och en enorm stolthet över allt som vi faktiskt har åstadkommit, lärt oss och hur vi utvecklats. Tack vare de här positiva dagarna och tillfällena orkar jag med dagar när allting skiter sig eller det känns oöverstigligt och jag inte har kontroll.

Totalt utmattad.

Utmattningen som jag känner efter ett utbrott eller efter längre episoder och perioder är stor, enorm rent ut sagt. Vi är trötta men jag tror att A återhämtar sig snabbare än vad jag gör. Det är bara bra att han kan gå vidare efteråt när vi har löst någonting eller förklarat det på något tydligt sätt. Han glömmer det inte vilket jag ibland nästan hade önskat att han gjorde. Varför? Jo för han mår så himla dåligt av sitt eget beteende, av att vara annorlunda, av att inte förstå, inte greppa. Av att leva i en sorts parallell värld med oss andra som han inte helt har tillgång till men ändå behöver befinna sig i hela tiden varje dag.

Att jag blir så trött är inte konstigt. Det är några år nu som jag har kämpat på olika sätt. Grabben är 11 år och fyller 12 i år. Efter utmattning och sjukskrivning och en återhämtning som tar tid även om jag ändå tycker att jag är en väldigt bra bit på väg så har jag ändå mina begränsningar. Nya sidor hos mig själv som jag blir medveten om lite för sent. När jag redan har nått gränsen för vad jag orkar med just den dagen.

Föräldrakurs på Barnhabiliteringen.

Kursen som jag gick i höstas var suverän! Inte bara det att vi fick nya verktyg och en djupare insikt i hur vi är som föräldrar och hur vi kan hantera saker och ting. Det som verkligen gav mig mest var att få träffa och lära känna fler som jag. Fantastiska föräldrar som är underbara personer och som gör allt och lite till för alla sina barn. Vi kunde dela med oss från hjärtat och lyfta bitar ur vår vardag som bara vi kan förstå. Vi kunde skratta och gråta och bli arga utan att någon dömde oss. Det var en sådan enorm befrielse!

Jag kunde säga att jag blir galen ibland eller att jag inte har alla svaren. Att jag blir krossad och frustrerad, känner mig maktlös eller tvärtom, att jag har koll på läget. Vi kunde dela med oss av alternativa lösningar och visa att ingen är ensam, vi har varandra. Så skönt att se någon annan i ögonen som verkligen förstår vad det är jag säger och menar. Eller när jag får ta del av en annan förälders kamp och ge vad jag kan för att stötta och hjälpa.

Beredd på allt.

Jag kan uppleva och känna att jag förväntas vara någon form av superförälder som sitter inne på alla svaren. Att vi är Elitföräldrar håller jag med om, det var vad personalen från Barnhabiliteringen kallade alla oss föräldrar till barn med speciella behov. Därmed inte sagt att jag vet allting, att jag är som en uppslagsbok eller har ett tålamod som aldrig tryter eller ork som en blåval. Fan, ibland känner jag mig så otroligt pytteliten! Jag står där bland saker som flyger all världens väg och är totalt fokuserad. Som en soldat i strid som är beredd på allt, till och med på att möta döden. Dramatiskt? Om du är en sådan förälder som jag förstår du vad jag menar.

Ingenting undgår mig, jag hanterar den skiftande situationen varje sekund samtidigt som jag försöker tänkta framåt och förutse vad nästa drag blir och undvika de som är riktigt allvarliga eller farliga. Det handlar om att inse att ingen kan ligga kvar på toppen av utbrottet utan den kommer att minska. Hur fångar jag upp honom? Hur får jag ner honom snabbast och på bästa sätt? Vad var det som egentligen hände?

Extra superhjältar, både föräldrarna och barnen.

Ja jag blir trött fysiskt, psykiskt och emotionellt av den här processen som det är i och med utbrotten. Av att i de lugna stunderna ändå ha ett öra och ett öga som läser och känner av minsta lilla förändring. TRÖTT. Jag vill känna ork och lust. Att jag är kapabel och räcker till för allt och alla, inklusive mig själv. Det är påfrestande att hela tiden, dygnet runt, vara extra allt. Extra förstående, extra förberedd, extra stark, extra trött, extra kärleksfull, extra kommunikativ, extra stark, extra påhittig, extra flexibel, extra informerad, extra klok, extra sansad, extra påläst, extra driven, extra allt……

Separationen ger oss andrum.

Helt ärligt så är det faktiskt skönt att numera få en vecka ensam. Jag älskar mina barn över allting annat, det har ingenting alls med det att göra. För att orka med behöver jag samla så mycket kraft som jag bara kan. Så enkelt och så svårt är det. Att vara utan pojkarna en vecka utan dåligt samvete, sakna dem så det värker i kroppen men inse att jag behöver energi, lugn och tystnad för att kunna ta mig ann vad som än händer den veckan som är min. Det handlar om att omvärdera och prioritera på andra sätt för att det ska bli så bra som möjligt.

A rusar in i puberteten och tonåren.

Utbrotten blir så kraftfulla nu när han är äldre, min fine älskade A. Han är stor och stark, lika lång som jag själv. Det är annorlunda nu och han vet om det. Han vet att jag inte kan rå på honom hur som helst längre. För egen del blir jag starkt medveten om att det är andra spelregler som gäller nu. Strategier och verktyg som är nya och som jag behöver förhålla mig till. Verbala verktyg och förebygga förebygga förebygga.

Jag kommer ihåg när A var yngre och han hade utbrott där jag ändå kunde hantera honom fysiskt genom att flytta honom eller bära bort honom om det var nödvändigt. Skydda honom från sig själv, skydda lillebror, våra saker och mig själv. Jag funderade på hur jag skulle göra när han blev äldre. Skulle vi träna tillsammans? Skulle jag ta upp kampsporten igen för att kunna hantera honom utan att skada någon av oss? Någonstans ville jag inte ta det då, vi hade händerna fulla som det var. Jag orkade inte och helt ärligt så visste jag ju inte heller hur det skulle bli. Det vet man inte förrän man är där. Vi är där nu.

Valen.

Att finna kraften varje gång…. år ut och år in….. Hur ska jag lyckas göra det? Jag vet bara att jag kommer att göra det. Vi gör det för jag anser att det är det enda rätta valet. Jag blir hyfsat provocerad av kommentarer som ”Jag fattar inte hur du orkar! Om det vore jag skulle jag inte orka med det”. Nähä och vad skulle du välja då? Att låta ditt barn skära sig med en kniv? Att strunta i om hen springer rakt ut i trafiken? Skulle du bara sitta och glo medan rummet raseras? Ska skolan får strunta i att ge ditt barn rätt stöd? Ska du låtsas som om hen visst förstår de sociala spelreglerna? Är det okej för dig att släkt och okända kritiserar både dig och ditt barn? Eller skulle du lämna bort ditt barn bara för att hen fick ett funktionshinder? Ett alternativ är att du lägger dig ner och dör! Folk tänker inte alltid på vad de egentligen säger.

Behöver ladda mina batterier.

Just nu är jag inne i en period då jag känner mig sliten och trött. Får inte tillräckligt med positiv energi som fyller på all den energi som går åt till olika saker i livet. Jag hade behövt bli dränkt i energi och suga upp den som en svamp. För att orka med att bli kallad för allt möjligt fult, för att behålla lugnet när skorna inte passar. För att ha energi att lägga på nattningen eller inte reagera när hallen fylls av snö i ett vredesutbrott på morgonen. För att orka skriva sociala berättelser som jag borde, ha framförhållning och ständig uppsikt. För att parera allting som kommer muntligen eller fysiskt. Orka argumentera eller orka välja att inte alls ta striden. Fixa…planera…lösa…..hantera….förstå….förmedla….förklara…..trösta….undvika….organisera….älska villkorslöst.

KRAM, Sara

Dejting på nätet är…… intressant.

Jodå, jag tog steget för ett tag sedan att lägga upp min profil på en dejtingsajt. Med stor skepsis dock för jag tyckte utseendet på sajten var rätt dålig (en stor sajt trots allt) och själva grejen är lite absurd i mina ögon.

Fast döm om min förvåning när jag faktiskt träffade en man som var fantastisk i mina ögon! Helt förvånad och totalt oförberedd på att det kunde ske. Känslan av att redan känna varandra, att prata timme ut och timme in om allt och ingenting. Dela både intressen, humor och vissa erfarenheter i livet. Underbart! Tyvärr så kom livet emellan och hans val var att inte fortsätta på grund av personliga skäl som jag respekterar. Att det slutade har ingenting med själva nätdejtandet att göra, vi träffades i verkligheten också.

Det tog mig hårt att vi inte kunde fortsätta under de förutsättningar som uppstått. Dock inser jag att livet går vidare. Hörde med en vän om en annan sajt vilket inte lät speciellt lockande men jag förstår vad han menar. Det är ett jädra träsk därute!

Nu ser jag inte hur det är för män, med min profil kan jag enbart se de som jag själv skulle kunna falla för, men herre gud alltså! Det finns personer som inte vill visa sina ansikten och då kan man ju undra vad det beror på? Många sitter och tittar på min profil om och om igen utan att kontakta mig. (Jag kan se vem som är inne och tittar om de inte gör sig ”osynliga”). Jag får skamliga förslag. En man i 70-års ålder skrev ” Du är en snygg kvinna. Jag vill ses. Har du bil?”

Andra är helt öppna med att de inte söker någonting seriöst utan enbart lösa förbindelser. Det är väldigt lätt att gömma sig bakom text på nätet. Att komma med skamliga förslag, att vara otrevlig eller sunkig. Så himla trist och sorgligt.

En man som jag chattade med blev plötsligt tvärarg och förbannad. Han ville vara säker på att jag var feminin för han ville inte ha två män i förhållandet. Enligt honom hade han arbetat väldigt mycket med sig själv och var mycket empatisk. Han var/ är rektor och vi hamnade i en diskussion kring barn med npf-diagnoser (ett uttryck som han för övrigt inte ens kände till). Han hade fått nog av alla oss Mammor som inte insåg att vi har fel och att han alltid hade rätt (!!!).  Jag behöll lugnet, jag var inte heller oförskämd på något sätt. Själv hängde jag inte med i hans resonemang alls och plötsligt fick jag bara ett Good Bye. Jodå så att. Å andra sidan var det bara bra att den delen av honom visade sig så snabbt.

En annan kille på 23 år skrev till mig trots att min profil önskar lite äldre män. När jag skrev ett trevligt svar tillbaka där jag nämnde att jag inte var intresserad så blev han skitarg och blockerade mig! Amen för guds skull. Nivån på det här….

Sedan undrar jag över alla män som lägger upp bilder som är tagna underifrån så att man stirrar rakt in i näsborrarna. Varför?? Även bilder som är extremt suddiga läggs upp och bilder som man anar var aktuella för 20 år sedan. Eller de som ser förbannade ut, det kanske ändå finns kvinnor som lockas av deras aggressiva utstrålning? Bilder på män där man ser musklerna och skrevet.…. Kom igen! En annan hade en blodig bild av sig själv från en rugbymatch.

Tydligen så ska man inte kalla sig för sitt riktiga namn heller utan det ska vara rätt anonymt. Visst, jag köper det men vissa namn undrar man ändå vad tanken är bakom? Skulls, Penism, Motvals, Wreath, Fifty_S_Of_Grey, Hethard, Scalpel, Pippo, Stygg, Tveksam, Perb, Snabelring, Trevligtromb, PartyGoblin, Fanvakul…. osv osv osv

Jag tror och vet att det finns bra och seriösa män på nätet. Kruxet är bara att hitta dem bland alla troll och alla märkliga spel. Spelet spelar jag inte så bra. Jag har aldrig varit så bra på det där som jag ser att vissa andra kvinnor klarar galant. Sedan är det ju rätt stor skillnad på att ha kontakt på nätet, att prata i telefon eller faktiskt träffas på riktigt. Så hitintills har det varit intressant att se vad som sker på nätet. Kanske är det olika beroende på vilken sajt man är på? Jag kan erkänna rakt av att jag har noll koll.

Kanske är det även som med arbetsintervjuer? Ju fler man går på desto tryggare blir man med vad man ska säga och hur man ska uppföra sig, vilka frågor som är okej att ställa och vad man själv vill och inte vill. Att dejta hej vilt är jag inte alls intresserad av. Nu blev det en månad till så får jag se efter den.

Kram, Sara

Är det nu jag ska bli en pannkaka?

Vi är faktiskt rätt sams, jag och barnens pappa vilket är trevligt och underlättar en hel del. För min del känner jag att jag är klar att ta steget att finna en ny man i livet. Nej det är inget förhastat eller desperat beslut alls utan bara att jag är där och har processat så mycket redan före beslutet att separera. En stor och fin insikt är att jag inte känner att jag behöver en man utan vill ha en man i mitt liv. Den skillnaden är stor för mig personligen.

Jag vet att jag mår bra och är trygg med att vara för mig själv. Barn har jag redan två stycken underbara exemplar av. Mina fötter står på jorden och jag är en stark kvinna som upptäckt min respekt för mig själv. Med andra ord varken vill eller måste eller ska eller behöver jag jaga efter en man för att känna att livet är komplett. Inte heller för att göra mig hel. Att bli hel kan jag bara göra själv genom att ge kärlek, visa respekt och känna acceptans till mig själv.

Att jag sedan finner det stimulerande, utvecklande, roligt och givande på flera sätt att vara tillsammans med en man är en annan sak. Jag trivs med att vara i en parrelation men numera vill jag ha lite andra sidor och delar i en kärleksrelation. Som det är nu vill jag bo ensam förutom när pojkarna är hos mig. Att få rå om mig själv är väldigt skönt och befriande! Att finna någon som vill samma sak vore ju himla bra.

Jag är under utveckling och fokus ligger helt och hållet på barnens mående och på att jag ska landa i det här och ge mig själv vad jag behöver. Att dela livet med en man är också en del i utvecklingen som jag ser det. Vi lär oss av varandra om man är öppen för det. Så var hittar man en Man? Måste jag ut på nätet och bli en glad pannkaka? Leder alla dessa dejtingsajter till någonting eller är det mest en massa dejtande och svepande hit o dit över mobilskärmen?

Inte för att jag känner mig lastgammal precis men jag har inte helt hängt med i den här formen av dejting då jag heller inte har behövt det under de senaste 14 åren. På jobbet fick jag helt spontant ett dejting tips av en manlig kollega som av någon anledning ansåg att det kunde vara bra för mig. Nu tror jag att råden var mer vinklade ur ett manligt perspektiv då han sa att barnvagn eller hund, helst både och var en stor magnet. Spontant svarade jag att barnvagn lär jag inte gå omkring med så till vida jag inte lånar någons söta bebis och drar omkring med. Hund har jag förvisso men inte är hon någon stor manlig sak.

De råden var helt meningslösa och inte heller efterfrågade av mig. Vet inte hur många män som hade dragits till mig om jag gick omkring med en bebis och en pytteliten fluffig hund? Faktum är att jag har gått omkring med barnvagn och hund med mina egna barn och en annan hund. Inte var det en magnet då vilket jag i och för sig inte heller sökte efter.

Helt ärligt vet jag inte hur det ska gå till. Be en bön? Attraktionslagen? Den tror jag på även om jag inte helt greppar den. Jag har inga direkta hobbies eller tränar på ett gym. Jag går inte på fester speciellt ofta eller har en massa singelvänner. På min arbetsplats är det ett begränsat utbud av passande män och jag raggar inte på en bar eller på ett dansställe.

Kanske får jag vänta och bara vara här och nu. Det fungerar. Han är kanske på ICA eller Jula eller var tusan som helst! På andra sidan jorden är också en möjlighet. Kanske blir jag en pannkaka bara för att prova på. Jag vet ju faktiskt inte alls hur det fungerar och ska inte avfärda någonting som möjligtvis är både roligt och givande. Så, nu har jag faktiskt gjort en profil på en dejtingsida. Jodå så att. Jag ger det ett par dagar sedan bestämmer jag mig för om det är värt det eller om jag avbryter. Det är inte helt enkelt eller självklart känner jag fast lite roligt är det allt.

Vad jag vet är att jag är redo men inte stressar. Inte känner mig mindre värd eller osäker. Jag är rätt lugn och samlar kraft. Tar en dag i taget och söker harmoni och är tacksam för allt som jag möter. Både det som är jobbigt och det som är lätt och roligt.

Någonstans finns han och han dyker upp när det är dags. Jag tycker det är spännande att se vad varje dag har att ge, good days and bad days.

Kram och Namaste, Sara

 

 

Fördomar och vanföreställningar.

Okej, FÖRDOMAR. Ja vi går alla omkring och bär på en massa idéer om hur saker och ting är. Som vi tror att de är. Så är det. Vad vi sen väljer att göra med de här fördomarna är rätt intressant. Inser vi att de är fördomar? Vågar vi utmana oss själva och se att de kanske inte alls stämmer? Eller så gör de faktiskt det. Autism, ADHD och alla andra funktionshinder och handikapp är dränkta i fördomar.

Jag vill visa hur det är från insidan och inte bara utifrån någons föreställningar.

Jag skriver för att sprida information. För att mitt och andras barn förhoppningsvis kan få en lättare värld att leva i när allt fler får till sig information från insidan. Vissa perioder känner jag hopp och att vi har kommit en bra bit på vägen. Andra dagar får jag kämpa med att behålla humöret och inte ta skit personligen. För så upplever jag det mellan varven. Att folk kastar skit på oss. Det är dessutom vi som förväntas försvara oss och visa att den andre har fel. Inte att man är felunderrättad eller går omkring med vanföreställningar, nej nej, så kan det ju omöjligen vara!

Vaccinera era barn och de blir autistiska!

Att vaccin skulle vara den stora boven vad gäller autism är någonting som florerar på jorden. Visst, det finns säkert barn som har påverkats på det sättet. Se bara på narkolepsin efter Svininfluensavaccinet. Men att utgå från att ingen får autism om man bara slutar vaccinera alla barn är ju helt absurt! För det första skulle de flesta västerlänningar ha autism med tanke på hur ofta vi vaccinerar våra barn. För det andra kanske det inte är så lätt som att peka ut någonting som den allena grundande orsaken? Måste vi veta varför? Det är varken en synd eller en skam att ha autism eller ADHD, Tourettes, ADD, OCD eller vad man nu har för diagnos. Rent vetenskapligt vill man kanske veta men för gemene man handlar det mer om att acceptera och förstå.

Visst vet jag att läkemedelsindustrin till viss del på jorden är infekterad. Jag tänker inte gå in på det just nu, det är ett annat inlägg. Jag blir bara så jäkla trött när propaganda sprids som en sanning och vi som lever på andra sidan den här ”sanningen” inte ska få reagera, protestera eller tycka det är onödigt och vilseledande. Vem som helst får lägga ut sin åsikt men man får lov att reagera likväl på det som förmedlas. Anser jag i alla fall.

De kan inte kommunicera, är våldsamma och alla är genier.

Fördomar som finns om autism är bland annat att de inte vill delta i sociala aktiviteter. Att alla är lika dana med samma behov. Rainman är en rådande bild av en person med autism. Eller att autism är en sjukdom eller bara tecken på dålig uppfostran. Att de med autism saknar humor och är tystlåtna. Att de inte känner känslor. Många tror att autism syns på utsidan. Att de egentligen kan och vet bättre men att de är lata. Plus många många fler……………..

Så otroligt tröttsamt att möta dessa idéer och föreställningar. Jag är helt okej med att andra varken vet eller förstår – för hur ska de kunna göra det? Vad som är jobbigt är när de inte frågar hur vi har det, hur vi upplever det eller hur vår A fungerar utan bara överöser oss med lösningar, förfäran eller tystnad. När de faktiskt inte är öppna för att förstå utan enbart vill behålla sina egna fördomar och deras felaktiga bild.

Jag arbetar för mer empati och en bredare förståelse i skolan och i samhället i stort.

Kampen fortsätter för ett mer tillåtande och förstående samhälle. För vem är udda och vem är normal? Hade vårt samhälle sett annorlunda ut så hade det inte varit samma problem med att se på sin värld med andra ögon.

Om skolan hade tillåtit personer att vara introverta eller att det är okej att inte vilja stå i rampljuset. I dagens skola ska man tala fritt och dela med sig till alla. Man ska visa upp sig och gilla fokus. Det finns barn utan diagnos som inte tycker om det här. Vår E är en finurlig och smart kille med stort hjärta. Han är känslig och iakttagande, avskyr att vara i fokus och låter ingen pressa honom till det heller. Redan nu i årskurs 1, ja faktiskt redan på förskolan, så var det så bekymmersamt att han inte sjöng med de andra barnen. Eller att han inte alls tycker om att läsa högt för fröken eller sjunga på musiken. Jag förstår att pedagogerna behöver underlag för att se utvecklingen men var finns alla alternativa lösningar? För många barn är introverta och det betyder inte att de är obstinata, lata eller bara envisa och bortskämda. De är bra precis som de är. Different – not less.

Han går sin egen väg vilket inte gillas helt av skolan. E läser väldigt bra, han älskar att sjunga högt hemma och han är med på det som han vill för även hemma står han fast vid sina beslut.

Alla ska följa samma mall annars blir de svåra att hantera.

Vad gör man med de barnen som inte vill inrätta sig i ledet? Det ledet som råder just nu (för det kan ju skifta och ändras). E har integritet. Han får absolut lära sig att kompromissa och att man inte alltid får som man vill. DET å andra sidan är han väldigt duktig på! För har man syskon med npf-diagnoser så blir man drillad hårdare än andra på den fronten. Minst sagt. Hur vore det om skolan kunde ta sig ann de kvaliteterna istället och förstå sig på barnen? Även här råder fördomar. Mycket och många fördomar.

Mina egna fördomar finns naturligtvis.

Jag har själv fördomar. När jag exempelvis åkte som au-pair till USA gjorde jag det som ett test av mina egna fördomar som jag hade om landet och dess invånare. Vissa var tragiskt nog sanna medan andra glädjande nog var fel. Så är det ju. Vi har en bild och det är mänskligt men att vägra låta den förändras är bara synd och sorgligt.

Jag får lära mina barn om hur världen fungerar utifrån min bild och verklighet. Samtidigt får jag lära världen hur barnen fungerar. Som mamma till ett barn med en diagnos blir man en ambassadör. Man får ett ansvar att skydda sitt barn och utbilda omvärlden, vare sig man vill det eller ej. Kunskap är A och O. Riktiga och vettiga exempel kan förändra.

Vi som lever med funktionshinder och handikapp är bergsbestigare och andra får åka linbana.

Vi som lever med npf och handikapp har redan ett stort berg att bestiga. Många gånger utan sele, rep eller rätt utrustning. Kanske när vi kommit halvvägs eller snart når toppen, att vi då har samlat på oss rätt verktyg. Vi är galet modiga, envisa, starka och viga som bergsgetter och med en kärlek större än vi någonsin hade kunnat förstå. Våra fingrar blöder och våra fötter krampar på vår väg upp. Gång på gång vill vi bara skrika rakt ut och släppa taget. Ge upp och falla ner mot avgrunden. Det är en ensam klättring och flera av oss har ingen som håller i säkerhetslinorna åt oss. Det finns inget skyddsnät eller matta som dämpar fallet. Vi vet kanske inte ens varför vi klättrar på det jädra berget men vi fortsätter ändå. För att det inte finns något egentligt val. De som tycker vi är från vettet eller borde göra som alla andra och åka linbana ända upp till toppen inte förstår vårt arbete och vår beslutsamhet och att vi inte får någon biljett till linbanan.

Resan är tuff och svår. Vi behöver inte extra tyngd i ryggsäcken från andras fördomar. Packningen väger tillräckligt ändå, speciellt innan vi har fått träna upp våra muskler och kommit in i en andra andning. Hjälp oss och våra barn att bära väskorna. Visa vänlighet oavsett om du förstår eller inte. Fråga om du kan hjälpa eller underlätta. Och har du inget snällt att säga så går det alldeles utmärkt att vara tyst.

Stor Kram, Sara