Ditt ex är mycket bättre än du! Vi tycker inte om dig. Eller hur jag har tagit mig ann direkta påhopp.

Jo jag förstår ju att inte alla tycker om mig. Alla behöver inte heller tycka om mig eller vad jag gör eller säger. Det i sig är en väldigt stor lättnad, att verkligen känna och uppleva att det är helt okej. Att jag fortfarande är jag och är precis lika mycket värd oavsett om någon gillar mig eller ej. Jag behöver inte heller ha alla människor som bästa vän eller ha samma uppfattning, tycka om samma saker eller ha samma livsmål. Däremot känner jag att grundläggande och mänsklig respekt för varandra är en självklarhet.

Monkey see monkey do.

Vi pratar om hur hemskt det är med mobbning och att allas lika värde är någonting som vi vill uppnå. I alla fall en hel del av oss. När jag får uppleva vuxna som vänder ryggen mot mig när jag kommer med mitt barn efter att de fått reda på att han har autism så blir jag inte heller förvånad över att barn gör samma sak. När vuxna uttrycker sig om att annorlunda inte är bra eller ens okej. Eller när vuxna fryser ut varandra på arbetsplatsen eller är elaka och baktalar andra vänner, andra föräldrar eller vem det nu är som vi vuxna vill utse som kass, mindre värd, ful, misslyckad och inte duglig eller värd någonting.

Vad är det som gör att vi rättfärdigar oss själva när vi uppför oss på det sättet? Varför anser vi oss ha rätt att såga en annan person längs med fotknölarna? Tror vi verkligen att våra barn kommer att växa upp som små solstrålar som älskar allt och alla när vi själva inte kan hantera hur vi uttrycker eller uppför oss?

Det är ditt fel att jag blir ledsen!

Naturligtvis har även jag sagt saker om andra som inte har varit positiva eller snälla. Idag är jag mycket mer medveten om hur jag uttrycker mig inför andra om andra. Hur mina egna tankar går och känslorna som finns i just den stunden. Varför gör jag såhär? Vad är det som har triggats inom mig? Hur ser min situation ut i Nuet? För jag anser att det enbart har med mig själv att göra. Jag vet att det sättet provocerar många, att man själva skulle ha ansvar för sina egna reaktioner. “Men han gjorde mig arg!”. “Hennes sätt är så jäkla irriterande!” är så vanliga uttryck. Fast om man tänker såhär: oavsett vad den andre personen gör eller säger så är det inom mig själv som någonting sker. Vi kan vara 10 personer som alla upplever samma situation och vi kommer alla att ha varsin reaktion baserat på vad vi bär med oss, var vi står i livet och hur vi ser på oss själva och på andra. 10 reaktioner som alla är rätt eftersom de är individuella. Situationen i sig Är men vi upplever den olika. Alltså är det en ytterst personlig reaktion och upplevelse inom oss själva.

Är det en illusion att det är lättare att skylla på någon annan?

Det är oerhört mycket enklare att skylla ifrån sig eller skylla på någon annan. Så upplever många av oss det tror jag. Fast om vi inte kan respektera oss själva och våra tankar och känslor tillräckligt för att acceptera dem och äga dem, hur ska vi då få respekt från någon annan? Det är upp till var och en att äga sin egen reaktion. Att säga att “det här är jag” och att stå för det. Att faktiskt stå upp för sig själv och våga vara den man är utan att vara taskig eller aggressiv. Så länge som vi skyller ifrån oss på någon annan eller på en situation så äger vi inte vår egen kraft. Den har vi gett bort till den andre personen att förfoga över. Vi tycker kanske att det är vi som styr och ställer när vi säger att den eller den är så jädra irriterande eller dum i huvudet, fast egentligen har vi gjort oss själva maktlösa. I den situationen är hela utgången beroende av vad den andre vill och gör, vi själva har ingen kraft alls, ingen makt att förfoga över vad gäller vårt eget liv.

Att våga vara sann mot sig själv och omfamna sina erfarenheter.

Det är skrämmande och nytt att återta sin egen makt och framförallt sin egen Kraft. Samtidigt är det en oerhört befriande upplevelse att gå igenom. Att inse att det är upp till Mig. Fantastiskt! För mig har det varit en väldigt lång resa som inneburit mycket skärskådning, timmar av samtal och oändliga tankar och funderingar samt situationer som avlöst varandra för att jag ska se och förstå. Saker upprepas tills vi förstått, tills vi själva har förändrat oss och kan ta oss ann uppgiften på ett nytt sätt. Att kunna se att vissa saker är viktiga att se hela bilden av medan andra bara är att släppa taget om och att det är Bra! Det för oss framåt och ger en positiv utveckling.

Bagage eller viktiga erfarenheter?

Hur vi reagerar på saker har med vårt bagage att göra som jag ser det. Eller bagage, varför inte säga våra erfarenheter och hur vi har tolkat dem helt enkelt. För det är ju vad de är. De är där för att vi ska hedra dem och ta oss vidare. Inget att släpa på men kanske vårda ömt så småningom. Att reagera är mänskligt. Hur vi sedan gör med reaktionen är vad som gör skillnad för oss själva. Går vi lös direkt? Stänger vi in den? Tar vi ett steg bakåt och funderar på vad som sker inom oss? Får en bredare bild? Personligen jobbar jag med mig själva för att välja de sista alternativen. Allt för att må så bra som möjligt. För att inte kvävas i stress och negativitet. För att känna att jag Lever Mitt Liv. Det är så himla intressant dessutom! Vi människor är ju galet komplexa och häftiga!

Sanningen om oss själva som vi tror på.

En situation är kanske lättare att ta sig ann än när man har att göra med en specifik människa. När det handlar om relationer av något slag. Jag tänker när det blir så uppenbart att det här är personligt för båda två. En partner, en vän, en släkting, en arbetskamrat eller någon som man känner påverkar någon del av ens liv på ett eller annat sätt. Man är sårbar på ett helt annat sätt och det blir svårare att se sin egen del klart och tydligt. För hur som haver står vi där med allt som vi tror om oss själva. Bilden som vi har gjort av vem vi är som kanske inte ens är vår…. “Sanningen” som vi lever med mer eller mindre medvetet.

Är jag värd det här. Är jag van att få min vilja igenom no matter what. Hur älskad upplever jag mig vara. Lyssnar någon på mig. Det kan bara vara jag som har rätt. Får jag lov att säga ifrån. Kan man ha olika uppfattningar. Känslan av att livet inte är mitt att förfoga över eller att någonting förfärligt kan ske om jag reagerar eller ens gör mig hörd. Kanske är man en som till varje pris kör över andra och inte accepterar andras åsikter, handlingar eller sätt.  Eller en som bara tycker att man är så mycket bättre än alla andra eller som vill visa upp en sådan fasad. Det lär finnas hur många andra upplevelser av vem man är och det spelar ingen som helst roll. För det som är viktigt är hur sann man är mot sig själv.

En paus från reaktionen.

Om jag tar ett steg tillbaka, andas några gånger kommer jag att kunna ge ett annat svar. Med lite distans kan jag se vad det är hos mig själv som triggas. Kanske kan jag även se vad som sker med den andre, varför hen gör som hen gör. Oavsett så är det bara mitt ansvar att ta hand om mig själv. Jag vet att det är svårt. Jag har själv tampats med det på flera olika håll genom livet och ja, jag utmanas fortfarande. Det finns verkligen olika lager av saker och ting.

Personliga påhopp på Midsommarmorgonen.

Midsommarafton började mer eller mindre med några sms från en person som jag inte står nära men som är förälder till en kompis till ett av mina barn. Låter ju trevligt och rart men så upplevde jag det verkligen inte alls. Det var precis tvärtom och jag är helt övertygad om att syftet med de sms:en var att få mig att må dåligt. Jag blev upprörd och reagerade först väldigt starkt. Ledsen och förbannad så det osade om det. Innan jag blev lugn ringde jag pojkarnas pappa vilket knappast förbättrade mitt mående. För att orka med Midsommarafton fick jag göra ett val. Att se vad det vad som jag reagerade på så mycket eller må uselt hela den dagen och troligen längre än så.

Mina fötter stod inte stadigt och hjärtat värkte.

Emotionellt var jag redan lite ur balans. Jag saknade mina barn och skulle fått träffa dem efter konstens alla regler just den dagen men på själva Midsommarafton blev det plötsligt nya förutsättningar. Det gjorde mig ledsen och jag försökte även där hantera det utifrån mig själv och situationen. Att inte träffa mina barn varje dag är tufft och att som nu i sommar vara utan dem i mer eller mindre 5 veckor var en outhärdlig känsla. Jag stod inte stadigt på fötterna den morgonen.

Nu fick det vara nog.

Min personliga gräns nådde jag i den här situationen med personen som skrev sms:en. Jag har ofta mycket tålamod med andra, barn som vuxna men här satte jag ner min fot. Det var första gången som jag gjorde det inför den här personen trots andra situationer genom flera år. Mitt tålamod har haft en tendens till att jag låtit andra trampa på mig. Det som jag ibland har sett som tålamod har ibland handlat om att jag inte respekterar mig själv tillräckligt. Andra med andra komplex har glatt stampat omkring och gått över mina gränser. För att jag tillåtit dem att göra det. Så är fallet i den här situationen men nu sa jag stop!

Ett bus blev till en infekterad situation.

Det här var kulmen på någonting som skett någon vecka tidigare. Två små barn som var uttråkade på fritids och skrev böcker med lite mindre rumsrena titlar. Vi föräldrar som valde att hantera det på olika sätt. Till saken hör att jag blev uppringd av den andre föräldern som ville få det till att alltihopa var enbart min sons påhitt. Att E skulle ha skrivit 3 böcker själv och lurat hens son att uttrycka sig på det viset. Att det var en omöjlighet att det var hens X för X sa aldrig eller gjorde sådana saker. X själv hade dessutom sagt att hen var oskyldig. Inte med ett enda ord sa föräldern att det fanns en möjlighet att det var X utan allt låg på min son. Kontentan var att E skulle ta på sig skulden och jag ta på mig ansvaret för vad som skett och hantera det.

Jag behöll lugnet och svarade utifrån mitt perspektiv.

Kortfattat svarade jag med lugn röst ( jag och barnen befann oss på Mediamarkt) att jag inte köpte det hen sa överhuvudtaget. Att det var högst osannolikt att min son ensam skulle ha gjort det här och att skolan sa samma sak som jag efter att de hade sett vad pojkarna hade haft för sig när de var kreativa på fritids. När vi kom hem kände jag att Nu får det räcka! Jag ville förmedla till den andre föräldern att jag inte alls uppskattade hens sätt gentemot mitt barn och mot mig i just den här situationen. Så jag satte mig ner och knåpade ihop ett litet meddelande i lugn och ro. Utan att mina barn kunde höra eller se för jag ansåg det inte passande att ha konversationen via telefon. Jag var klar och tydlig (som jag såg det) och uttryckte mina känslor och beskrev min upplevelse utan att anklaga, beskylla eller kasta smuts. Jag berättade att jag kände mig besviken över att hen hade velat få det till att det hela var E:s fel och jag hade inte förväntat mig detta av hen. Jag upplevde det vara orättvist och inte okej när vi föräldrar och våra barn vet hur saker brukar vara och att det säkerligen var båda barnens påhitt.

När man återtar sin kontroll blir det påtagligt jobbigt för den som inte kan acceptera det.

Efter ett par dagar fick jag ett svar som jag tolkade som väldigt nedvärderande. Hur kunde jag understå mig att skriva?!? En vettig person ringer alltid och det var vad de krävde av mig. Jag var elak och hade anklagat dem för att vara dåliga föräldrar och att jag påstod att de inte tog sitt föräldraansvar. De var djupt besvikna på mig och den människa jag var. “Skillnaden mellan dig och oss….” skrev de.

Min respons var att jag tappade hakan men satte mig ner och förklarade i ett kort meddelande att jag helt enkelt uttrycker mig bäst i skrift och att jag känner att det är ett bra sätt att kunna gå tillbaka och läsa igen istället för att man säger en massa saker som ingen riktigt kommer ihåg. Att jag har all rätt att uttrycka mig i skrift om jag finner det lämpligt och att de inte kan bestämma huruvida jag ska uttrycka mig i skrift eller tal till dem. Jag förtydligade att jag inte alls anklagade dem för att vara dåliga föräldrar utan hade enbart visat på hur jag själv hade hanterat situationen och inte uppskattade att de ville få E till att vara den som hade varit ensam om allting  och dessutom skulle ha lurat deras X att göra 2 böcker. Att de var deras egen tolkning av min text precis som jag har mina personliga tolkningar.

Vad triggades inom mig?

Vad var det som jag vid det laget hade reagerat på? Jo orättvisan, att ännu en gång ha ett barn som anklagas eller pekas ut orättfärdigt av andra. Upplevelsen av att jag blir intryckt i ett hörn och inte blir tagen på allvar eller ens respekterad…. varken jag eller min son. Det skavde och det gjorde ont. Att någon anser sig ha rätten att behandla oss som mindre värda och inte ha rätten att uttrycka oss eller säga ifrån. Att jag tillåter det. Att jag tidigare inte ansett mig värd att höja rösten eller sätta gränser som är bra för oss. Kampglöden började pyra igen efter att ha legat lite stilla sedan allt lugnat ner sig betydligt kring min andre son A. Jag skulle kämpa för mitt barn oavsett vad som skedde och jag kände att jag var tillbaka i situationer där jag behövde stå upp för mig själv och för ett av mina barn ännu en gång. Mina sår som jag har arbetat med sedan jag var liten och som jag har kommit långt med triggades av den här situationen. Fast jag valde att reagera annorlunda nu.

Insåg att jag kunde vara nöjd och må bra över min hantering.

Jag var nöjd och stolt över mig själv att jag reagerat och väntat att skriva i lugn och ro. Att jag sagt min åsikt och att jag även kunde uttrycka den igen i en hövlig ton trots svar som var raka motsatsen. Att jag inte var ett dugg anklagande, jag hade varken skrivit att de var dåliga eller varit nedvärderande på något sätt utan vinklade allt utifrån mig själv i mina meddelanden. Jag vågade och med det kom även ett lugn. Jag ägde min reaktion, mina tankar, mina känslor och min hantering rakt av.

SMS:en var ämnade att sparka omkull mig och få mig att må dåligt.

På midsommarmorgonen hade jag ett par sms där kontentan var att jag var en usel person och att mitt ex, barnens pappa som jag är separerad från, var mycket bättre än jag. Han var så bra på allt det som jag inte var och de hade bestämt sig för att de inte längre ville ha någonting med mig att göra. Deras son hade velat be om ursäkt till min son för att han hade skyllt allting på E men han ville absolut inte göra det till mig eller inför mig eftersom jag är den jag är. Enligt dem är jag inte en bra person och deras X får inte längre vara hemma hos mig de veckorna när jag har mina barn. Barnen kunde inte heller leka hemma hos dem så länge min son är hos mig utan enbart de veckor som barnen är hos mitt ex.  Föräldrarna deklarerade att de härmed kommunicerade enbart med barnens pappa som var en förnuftig och bra person som vet hur man kommunicerar till skillnad från mig.

Hur reagerar man på rena elakheter och personangrepp?

Ja det var en kort version av allt som stod skrivet i det där smsen. Vad svarar man på det? Jag svarade så rakt och ärligt som jag mäktade med utan att vara elak eller aggressiv och jag önskade dem en Fin Midsommar. Jag vägrade att sänka mig till deras nivå för min egen skull. Helt ärligt blev jag väldigt ledsen. Jag och barnens pappa var helt överens om situationen och hanteringen av den när den uppstod i skolan. Jag kände att det inte längre spelade någon roll. De behövde en syndabock och det blev jag. Alla elaka uttryck, alla personliga påhopp, alla slag under bältet var ämnade att få mig att tappa fotfästet. Jag skulle känna hur usel och ovärdig jag var. Det fanns inga spärrar utan man gav sig på mig genom mitt ex, att få honom att framstå som så mycket bättre bara för att underminera mig. De ville visa mig hur usel jag är, så usel att jag är ens var värd att få ha pojkarna lekandes hos mig trots alla år som de har lekt tillsammans utan minsta knyst eller protest.

Anklaga mig själv eller….?

Det hade varit lätt att börja anklaga mig själv. Att jag inte duger och att de har rätt. Att det är jag som gjort fel från början till slut och att alla andra vet bättre och beter sig som vuxna människor – som bättre och bra människor. Fast vad de här personerna inte räknat med är hur jag fungerar. Jag har kommit så långt idag att jag aldrig hamnade i något anklagande av mig själv. Istället började jag bland osande ilska och strömmande tårar direkt bearbeta och bena ur situationen och mina egna reaktioner.

Faktiskt anklagade jag inte ens de andra föräldrarna. Nej jag är ingen Moder Theresa utan vad jag ser är någon som slår underifrån för att skydda sig själv. För att det är lättare att slå än att se in i sitt eget inre. När jag försöker se de andra och tänka mig in i varifrån de handlar och reagerar så blir det enklare även när det känns svårt. Jag vet inte varför de valt att tolka mig eller behandla mig som de gör men uppenbarligen finns det saker hos dem som gör att de väljer det här.

När man säger eller gör någonting till eller mot någon annan är det en direkt reflektion av vem man själv är inombords och det har ingenting att göra med den andre personen överhuvudtaget. Om de själva är medvetna kan jag inte avgöra. Jag tänker ändå att en person som mår bra och är i balans fungerar helt annorlunda och vi hade aldrig haft den här situationen om så var fallet.

Vad var jag ledsen över?

Föräldrarna i sig har jag inget personligt behov av att umgås med i det här fallet och att inte ha kontakt med dem sårar inte mig. Det som jag blev ledsen över var att man utan omsvep tog beslut som påverkade mitt barn negativt enbart för att klämma till mig. Den känslan var också min att hantera och ta hand om vilket innebar total acceptans. Acceptera att det inte är upp till mig utan att deras beslut är deras. Jag har inte kontroll över allt och alla och jag kan genom att acceptera situationen gå vidare och göra det bästa utav den med de förutsättningar som finns. När de väljer att försöka såga mig genom att jämföra mig med mitt ex står jag bredvid utan att ta det personligt. Jag har ändå levt tillsammans med barnens pappa i nästan 14 år och jag vet hur saker verkligen är mellan oss. För att jag skulle ta till mig allt vad de andra föräldrarna sa om mig och om mitt ex så skulle det krävas att det var någonting som jag bearbetade –  vilket det inte är. Alls. Därmed går deras påhopp och jämförelser mig helt förbi.

När någon kastar smuts på mig.

Att bli överöst med taskigheter och attackerad på personnivå är märkligt. Samtidigt blir det ett sätt för mig att se över hur jag själv tycker och tänker och var jag befinner mig i min personliga utveckling. Kan jag relatera till allt eller ens känna att det berör mig? I det här fallet kände jag inte alls att det berörde mig. Jag insåg att jag inte upplever mig själv som en så dålig person som de ville få mig till och att allt som de kastade mot mig inte har med mig att göra. Det är helt och hållet deras eget som kommer inifrån dem själva. Relatera till starka reaktioner kan jag däremot. Jag vet hur det är att reagera känslomässigt starkt, stort som en vulkan, över saker som inte alls är relaterade till personen eller upplevelsen.

Min egen utveckling blir tydligare och den gör mig glad!

Det som är bra med det här är att jag inser att jag har utvecklats som person väldigt mycket de senaste åren. Mitt fokus handlar om att jag ska bibehålla det fina och positiva som jag har lyckats bygga upp. Jag väljer att inte hålla fast vid personer, situationer, känslor och tankar som är nedbrytande. Så även i det här fallet. Det handlar inte om att kräva eller vara otrevlig utan jag tror att ju tydligare man ser och känner sig själv desto lugnare blir man i sin förmedling och i sin reaktion. Man behöver varken slåss eller kämpa utan det finns där utan någon gömd agenda.

Jag tränar på att inte ta ansvar för andras beslut eller reaktioner, jag väljer att inte ta på mig dem eller gör dem till mina. Det som är jag, det som är mitt – det äger jag däremot till fullo och står helt och fullt för. Livet är faktiskt enklare när man vågar visa sig som den man är och man slutar skylla på allt och alla. När man istället ger sig själv kärlek och respekt att vara den man är inifrån och ut och därmed blir sann mot sig själv.

(Jag är fullt medveten om att det här är min tolkning av vad som skedde. Jag ville ge ett exempel på hur jag personligen tar mig ann det som jag vill förmedla)

Love & Light, Namaste Sara

 

 

 

Lågaffektiviteten smälter bort….

Förvisso älskar jag värme och sol och jag hade gärna flyttat utomlands igen. Nu har vi ju en temperatur som heter duga i hela Svea rike och inte var man förberedd på den inte. Jag har ingen AC men jag har en fläkt som står på golvet. Jag har ingen pool men jag kan i alla fall gå ut i trädgården som skänker lite svalka vid vissa tider på dygnet.

Inför att det var dags för mig att ha min sena semester och få ha pojkarna hos mig hade jag fullt med planer om hur jag skulle planera och förbereda för bästa möjliga upplevelse. Det vill säga för lugn och ro och kunna ge bra förutsättningar för skratt och mysiga stunder. Jag hade ett HAB-möte inplanerat, inte inför semester utan det var där ändå. En kartläggning av A som var väldigt bra. Jag kunde utgå från det resultatet och från hur jag ville ha det och naturligtvis även hur min E fungerar. Många faktorer som ska till och som ska klaffa för att den där härliga och avslappnade sommarfeelingen ska infinna sig.

Jag arbetade i alltför högt tempo och i en väldigt rörig situation månaden innan min semester. Det var inte alls bra. Jag kom helt av banan och blev trött, sliten och delvis utmattad. Jag orkade inte ta tag i några scheman eller planeringar. Det i sig blev en stressfaktor som jag hade svårt att hantera men som jag ändå försökte göra det bästa av. Det är väl så att har man väl gått in i väggen så är man så mycket mer känsligare för stress och upplevt kaos. Energin sugs ut som om situationen var en vampyr som tömmer en på allt liv. När väl semestern stod för dörren häromdagen var jag inte i balans eller i närheten av att vara i fas.

Tack och lov för alla de metoder som jag ändå har samlat på mig på vägen för de har trots allt hjälpt mig och jag kan ta mig upp och byta fokus. Det tar ju energi och fokus att gå igenom det, fast jag har accepterat att mitt liv ser ut så just nu. Det är bättre att arbeta tillsammans med mig själv och lyssna än att motarbeta och sträva emot. Jag planerade in i detalj på det stora schemat, på vår stora whiteboard där veckan står uppradad. Det blir en hel del med de nya sakerna som jag ska ha i åtanke. Det schemat fungerar när man är fokuserad och utvilad. När E också vill samarbeta….. Han kan ju få hoppa över vissa saker eftersom han inte har samma behov. Grejen med ett schema som det här där allt blir uppspaltat i stort sett varje timme av dygnets vakna tid är att någon behöver ha koll på det. Följa det.

Den personen är jag. Barnen hjälper till men det är ändå jag som ska hålla koll på att det följs och som ska komma upp med förslag om det behövs. Och det gör det. Det är tröttsamt för jag är inte sådan som person. Jag är flexibel och impulsiv. Jag följer planering utan problem men jag behöver verkligen LUFT i schemat och i livet för att må BRA. Det är inte alls avslappnat för mig att ha allting inrutat utan det är precis tvärt om. Samtidigt vet jag ju hur viktigt det är att vi följer en klart utstakad väg och ett tydligt schema.

Sedan har vi det här med den otroliga värmeböljan som är här. Som slår ut allt och alla. Vi är helt av banan. Alla tre plus hunden! Mitt schema sprack rätt fort på grund av att barnen skulle landa här hos mig och på grund av värmen. Barnen sover länge, kan inte somna på kvällarna (A har svårt t.o.m. med Melatonin) och de vill inte äta eller ens vara utomhus. Irritationen ligger som en darrande hinna över dem och även över mig. Ingen av oss har speciellt mycket tålamod med någonting. Barnen ligger i luven på varandra med jämna mellanrum och jag har oerhört svårt för ljudnivån och allt tjafs. Helt ärligt har jag svårt för att tänka och fungera när det är såhär varmt och klibbigt.

När barnen inte spelar on-line så går det bättre för dem att umgås. Så är det, det är ett faktum. Men ingen vill hitta på någonting. De döööööör om de ska följa med och rasta hunden. Utflykter är svåra att få till även om de schemaläggs. Att spela är roligt och någonting som de kan göra tillsammans, som inte gör dem tokvarma och obekväma. Å andra sidan har de svårt att samarbeta….. för det är ju det där med att lyssna, berätta, kommunicera… Ja ni vet. Det som även vi andra utan NPF-diagnoser har en del problem med lite till mans. Ljudnivån är hemsk för även med headset måste man tydligen prata som om den andre satt utanför huset och man behöver ropa. Det ropas trevliga saker men skriks också rätt mycket otrevligheter och då känner jag hur pulsen stiger på mig själv. Jag går in och medlar och förmedlar, förklarar och sätter gränser. Till slut har jag inget tålamod kvar.

Med gap och skrik, syskon som gråter och som skyller på varandra, kvävande värme och barn som varken lyssnar eller är trevliga går även jag i taket. Jag vill inte men jag väljer ändå att bli arg för jag orkar bara inte. Mina lågaffektiva metoder smälter bort i värmen. De rinner av mig som smält mjukglass. Går inte att skopa ihop till något vettigt. Det är inte roligt. Ingenting som jag är stolt över eller som någon av oss mår bra av. Jag når fram till barnen mellan varven. De får förklarat för sig varför jag blev arg eller ledsen eller hur man ska uppföra sig.

Bad på kvällarna har fungerat alldeles utmärkt! Det kör vi stenhårt på. Dopp i en närbelägen sjö är toppen för alla. Till och med hunden som inte tycker om vatten har gått i och svalkat sig! Barnen är sams, kyls av och när det inte är så många andra på badplasten blir A lugnare. Han blir lätt distraherad och stressad av nya och många människor. Även jag trivs hur bra som helst vid den lilla sjön. Det är vackert och fridfullt på kvällskvisten. Vid vattnet hittar jag tillbaka till mina metoder och till mig själv. De kommer smygande med den ljumma luften, med andetagen och med vattnet som sköljer av dagens spår av värmeböljan. Jag kan sitta och bara vara eller busa med pojkarna. Vi hittar tillbaka till varandra, till skratt och till en härlig semesterkänsla.

Jag bryr mig inte om att vi åker till samma ställe gång på gång. Allt jag bryr mig om är att vi får landa och må bra. Vi kommer kanske inte iväg på någonting alls den här semestern. Eller så gör vi det. Oavsett hur det blir så jobbar jag på att behålla mitt humör, att ha ett ton tålamod och att behålla mina bra lågaffektiva metoder.

Kram och namaste, Sara

Stolt mamma som blir mer och mer insatt i hur det ser ut.

Vissa saker har blivit mer tydliga nu eller så är det så att A blivit bättre på att kommunicera kring dem. Häromdagen gav han uttryck för att det var jobbigt att han inte visste vad vi skulle ha till middag. Ofta har det gått bra ändå men nu inser jag att han faktiskt finner det påfrestande och att veta det i förväg skulle ta bort lite av den dagliga stressen. Så med andra ord har jag planerat bättre och tänker ta det steget längre och skriva upp veckomenyn. Någonting som jag ändå trodde gick rätt lätt visade sig vara jobbigt för A.

I detta nu, då sitter båda mina fina pojkar och spelar X-box tillsammans. De är sams och de har jätteroligt! De tränar på att samarbeta, på att kommunicera, turas om och umgås. Fantastiskt! För mig är det underbart att de oftast kan samsas hyfsat när de spelar med de förutsättningar som ändå finns.

Idag ringde A till 2 kompisar. De som finns, eller eg är det bara den förste som räknas som en riktig vän. Han var upptagen och den andre kunde inte heller. Vädret var vårvamt och soligt och jag kände att situationen lätt kunde bli jobbig här hemma. Kom på idén att ringa en vän och fråga om de ville ses och kanske åka in till stadsparken? Yes! Det gick hur bra som helst. Det bästa är ändå att A klarade av att ändra sig. Han lyckades vara flexibel OCH spontan! Dagen blev lyckad med flera glada barn som rastades utomhus, mestadels på spark.

Min son åker taxi till skolan. Han vill egentligen inte men han gör det. Jag är oerhört stolt över honom som faktiskt klarar av det. Det har till och med hänt att vi sagt att jag ska köra honom om taxin är sen – och så står den runt hörnet. Trots denna nedslående fakta så sätter han sig ändå i taxin. Varje gång står jag där och bara gapar, fullt beredd på att han ska få ett gigantiskt utbrott. Ofta får jag lova honom att köra en annan dag eller att vi ska höra något speciellt hemma på kvällen. Ändå så är egentligen risken för ett bakslag enorm men han lyckas på något sätt trots allt hantera situationen jättebra!

Det kniper fortfarande till i hjärtat när jag ser honom gå mot klassrummet alldeles ensam. Han går där på skolan som vi satte honom på efter att den första skolan misslyckades på precis alla punkter som man bara kan. Jag vet ju det, hans pappa vet också det men A har inte vetat eller förstått hela situationen. Vi har berättat tillräckligt mycket för honom för att han ska sluta anklaga sig själv. Det hör han ändå lite grand men vi har pratat om vad som skedde och varför vi bestämde att han skulle byta skola. Varje dag som han går dit är jag lättad. Han trivs överlag väldigt bra på sin nya skola men det är en svår balansgång varje morgon att få honom dit. Det gäller att tippa på tå men ändå vara fast och bestämd. Att han accepterar att åka dit är modigt av honom. Jättemodigt!

Oj så gick tiden i 190 knyck och här sitter jag i slutet av juli. Min semester har precis börjat och mina 2 älskade pojkar sitter även nu och spelar tillsammans. Det är sent så deras humör är lite svajigt men det fungerar. De är ändå rätt snälla och trevliga mot varandra och jag sitter här och lyssnar på musik och försöker få ihop mig själv för att sätta några ord på pränt.

Min stolthet har jag kvar. Den är nästan större för mina båda prinsar än vad den var när jag påbörjade det här inlägget. Varför? Jo för vissa saker har blivit än mer tydliga och jag har fått en djupare inblick i saker och ting. Ännu några nivåer har uppnåtts av medvetenhet och förståelse där jag inser hur mycket som krävs av oss alla för att en vanlig dag ska fungera. För att livet ska flyta på och bli någorlunda förståeligt. Jag ser även vilken resa jag själva gör.

Kanske skulle vissa saker skrämma några personer om de ställdes inför dem. Vetskapen om hur stora svårigheter ens barn har i sin vardag. Något som en förälder kanske inte önskar sitt barn men som vissa av oss behöver hantera varje dag. Några har tuffare tillvaro än vad jag och min familj har och jag har den djupaste respekt och beundran för dessa vardagshjältar.

Jag inser att vi utvecklas hela tiden. Inte för att jag trodde något annat egentligen men att se det formas framför ögonen och att kunna ta på vissa saker är ändå rätt häftigt. Det finns delar av utvecklingen som sliter mitt mammahjärta i bitar. Fullständigt. Som att A inte har några vänner kvar…. ingen som ringer eller vill umgås. Kanske att någon kommer över om A hör av sig vilket han alltid gör. Det är bara han som gör det. Det faktum att ens barn är ensam utan vänner är fruktansvärd! Det är en mardröm som man inte vill ställas inför men som vi är flera som gör. Jag är stolt över A som kämpar på varje dag. Som försöker förstå och göra det bästa han kan av en sådan jobbig och sorglig situation.

Vi gjorde en kartläggning på HAB som tydliggjorde flera saker. Den kan te sig hyfsat nedslående om man väljer att se på det med en negativ attityd. Eller så gör man som jag själv valt att göra, att se det som ett ypperligt hjälpmedel för att underlätta livet för oss alla i familjen.

Kontentan av den här våren när jag har inte har skrivit är egentligen att jag blivit starkare och klokare. Jag är en stolt mamma till båda mina prinsar som möter livet med olika förutsättningar men inget är varken lättare eller svårare. Det är olika. Att ha autism är en stor utmaning. Att vara syskon till någon med autism är en stor utmaning. Autism är inte heller hela livet eller hela personen. Autism är en del av personligheten. Dock påverkar autism hela familjen och livet in i minsta detalj. Jag är faktiskt både glad och stolt över att vi har det här i vår familj. Jo faktiskt! Varför? Därför att vi går igenom saker och utvecklas på sätt som man annars inte hade gjort i samma takt – om ens någonsin! Livet är så. Jag ser det, jag har andra glasögon på mig. Så jag är stolt över oss och det är häftigt! Dessutom är det mer än okej att ge uttryck för det. Vi gör ett jädra bra jobb och har all rätt i världen att dunka oss själva i ryggen och ge oss stora bamsekramar!

Till alla familjer som kämpar, som älskar, som sliter, som brister, som överlever, som stärks… NI ÄR FANTASTISKA!

 

 

Här igen

Så länge sedan jag skrev. Jag trodde att jag fått “writers block” eller skrivkramp fast det stämmer inte riktigt. Jag tror istället att tiden som gått sedan senaste inlägget har varit nödvändig för mig att processa saker som skett och som sker i mitt liv. Tid och energi, fokus och hjärta har gått till att ta mig ann dessa utmaningar och erfarenheter samt att landa i allting. Var sak har sin tid helt enkelt.

Det stressade mig lite, jag försökte pressa mig och få för mig att jag verkligen behövde skriva för min egen skull. Fast när energin och fokus ligger någon annan stans så är det inte rätt tillfälle. När jag väl hade accepterat det så blev det lugnt och det öppnade för att jag skulle titta på vad som gjorde att skrivandet lades åt sidan. Egentligen är det en rätt spännande process och vad som än sker så blir det bra tänkte jag. Antingen så skriver jag igen eller så blir det inte så. Vilket som är det Bra.

Det har varit många utmaningar och jag upplever att saker sker snabbt…. enbart för att jag är öppen för det. Jag arbetar intensivt med mig själv på flera plan vilket är oerhört spännande, utmattande, roligt och väldigt intressant för egen del. Jag arbetar även med barnen och min relation med dem och hur vi ska få ihop det dagliga livet som vi numera har. Jag tittar på relationer och på min arbetssituation.

Att inse att tankemönster är som en dimma som kan skingras och bakom finns ett nytt sätt att tänka och se på mig själv och på världen. Det är en befriande upptäckt! Att jag går vidare med mina erfarenheter som en grund att stå på, att jag accepterar allt som skett och nu riktar blicken åt ett annat håll. Ett håll som jag egentligen alltid varit på väg mot fast jag behövde mer erfarenheter för att ta mig dit igen. Fler lär komma och jag välkomnar dem oavsett om de kommer att upplevas som jobbiga, roliga, kärleksfulla, hemska, fantastiska…. Valen som jag gör i Mitt Liv är mina. Jag skapar dem själv och jag tar mitt fulla ansvar för det också. Mina reaktioner är mina val och även de är något som jag får många tillfällen att se över.

Livet är Bra oavsett om det går upp eller ner. För precis så är det, utan det ena så kan vi inte uppskatta det andra eller växa som människa. Det är det jag vill, jag duckar inte för livets olika sidor. För mig är det inte målet utan vägen och hur jag tar mig ann den som är av vikt och som skapar glädje, fler perspektiv och större förståelse och insikt.

Namaste, Sara

 

Hur svårt ska det vara att finna kärleken?

Kärleken… ja den som är så omtalad och alla vill leva med. Du vet…. the big Löööööööv.

Även om jag mår väldigt bra i min livssituation så har jag känt att jag saknar någon att prata med på kvällen. Att slippa äta middag ensam varje dag som pojkarna inte är här. Den där mysiga känslan av att sova tillsammans eller vakna ihop. Jag saknar att få de där sms:en mitt på dagen som visar att någon annan tänker på mig. Alla goa kramar och pussar. Samtal om stort och smått och allt bus och roligheter som man kan hitta på tillsammans. Att någon saknar mig och vill vara med mig – och visar det. När man känner att man hör ihop oavsett om det stormar eller om solen skiner.

Jag har själv så oerhört mycket att ge till en Man och jag vill verkligen göra det också. Helt enkelt för att det är utvecklande i sin invecklade situation att vara i en relation. Jag går igång på vissa utmaningar och relationer är ju om något just det, en utmaning. Något som får en att växa om man är villig att göra det, både på egen hand och tillsammans som par. Det är spännande samtidigt som det kan generera ett lugn, en positiv lekfullhet och en pirrig nyfikenhet. Att se vad som finns på djupet samtidigt som den där vardagen ska fungera och flyta på. Sedan kan det vara helt fantastiskt underbart!

Jag vill ha en Bra och Kärleksfull relation. Jag har uppenbarligen inte uppnått total upplysning så jag vill fortfarande träna mig i Kärlek mellan Man och Kvinna. Mina få månader på nätdejtingsidan gav viss utdelning och några erfarenheter. Kanske inte de som jag hade velat men erfarenheter är de absolut!

Den förste som jag träffade var en toppenman på flera sätt. Vi fann varandra direkt på många plan. Tyvärr valde han att inte fortsätta relationen p.g.a. personliga omständigheter vilket var sorgligt och jobbigt. Sedan hade vi mannen som utmanade mina egna fördomar och min ytlighet när han dök upp och vägde 50 kg mer än på bilderna! Inte var hans karaktär som när han skrev heller visade det sig. Sist ut var killen som verkade intressant på flera sätt och rolig. Han som bodde några timmars bilfärd bort men som jag ändå kände helt klart var värd den bilresan. Han som jag kände att jag kunde bli kär i men som visade sig mest fokusera på sig själv och till slut knappt svarade på meddelanden varpå jag kände att det inte var lönt. Snacka om en tråkig avslutning på något som ändå började positivt.

Mellan dem har jag ju chattat med olika personer på nätet men jag finner det knepigt. Många försvinner, är inte seriösa eller kör sitt tydliga och invanda tugg. Eller så är de bara inte intressanta eller tillgängliga och väldigt många bor för långt borta. Jag testade några olika platser på nätet men betalade endast för en av sidorna. Blev lite nedslagen och jag som inte alltid har det största tålamodet tappade suget. Några sa till mig att ha just det, Tålamod och ja det förstår jag ju att det kan behövas. Fast att surfa runt sådär blir lite märkligt och det blev lite tråkigt till slut men jag tror ändå att det är ett bra alternativ om man vill träffa någon.

Nu har jag inte gett upp hoppet! Jag har en liten nätdejtingpaus och det kan knappast skada. Som sagt, tålamod och komma ihåg att njuta av livet i övrigt. Jag vill ändå att det ska kännas spännande och roligt att leta och söka. Sedan finns det en annan “faktor” i mitt liv som jag vill ska utvecklas men som just nu känns lite osäkert och svajigt. Det är en utmaning och ett test av mig själv som jag försätter mig i men man måste våga för att komma någonstans.

Jag skrev till en person, en man och ställde en fråga till honom. En generell fråga som jag ville ha ett manligt perspektiv på. Jag upplever att många män blir lite rädda eller drar sig undan mig när de känner och märker av att jag är den jag är. En stark och lite lagom vild kvinna som inte behöver räddas eller låter sig styras hur som helst. Jag är mjuk på utsidan med en inre kärna som brinner och är stark. Jag kan nog vara intensiv och jag ger allt, jag hoppar hellre än fegar ur.

Jag tar ansvar för mig själv och för min egen del i händelser och i det som jag säger. Å andra sidan vill jag ha samma sak från min partner. Många vill inte ta sitt ansvar eller se sin egen del och blir antingen arga eller provocerade av mitt sätt att vara och att se på saker o ting. Känslomässigt är jag mycket och jag är en person med ett stort djup men också en busig och tramsig sida. Jag blir inte imponerad av titlar eller pengar utan av en person med en vacker själ och ett gott hjärta. En klok och kärleksfull man med humor är attraktiv medan en ytlig och känslorubbad man med en titel inte är intressant alls.

Som ung kände jag lite samma sak. Jag var aldrig en av de där häftiga poppistjejerna och jag har aldrig heller varit fnittrig och gullig. Jag har haft många vänner som varit killar, jag reder mig själv och jag känner mig ändå som kvinna på flera sätt. Kanske är det så att vissa killar och män inte vet hur de ska “imponera” när de möter en sådan person som jag? Kanske har jag helt fel i att de blir osäkra eller skrämda. Jag är kanske bara inte så spännande eller attraktiv för många. Vad vet jag?

Huvudsaken är att jag finner den som är rätt för mig just nu, de andra är inte viktiga. Det gäller väl bara att andas, glädjas med livet och invänta tills rätt man, rätt “krigare” kommer längs hans väg och korsar min. När han väl gör det önskar jag att jag inte blir rädd själv för att låta honom komma nära och öppna upp för nästa del i livet.

Kram och Namaste, Sara

 

 

Ensam eller själv.

Jag har inga problem med att vara själv eller på egen hand. Däremot så är det inte roligt att känna ensamhet. Den känslan är vad jag jobbar med. För mig kan känslan av ensamhet komma i olika situationer. Oavsett om den kommit när jag bott själv utomlands eller känt mig annorlunda av olika anledningar, kämpat med att förstå mitt barn eller inte ha stöd från min närmaste familj, jobbat med mörka stunder i livet, utelämnad eller ensam i tvåsamheten så är det en känsla som sliter och drar. Det bottnar i ett behov av att bli förstådd och bekräftad och kanske även älskad. Vem ser mig? Vem vill vara med mig? Duger jag? Kan jag älskas? Finns det andra som ser och känner som jag själv gör?

När jag är själv är jag tillfreds med nuet, med mig och med att göra vad jag nu än gör. Strosa runt på gatorna, upptäcka världen, njuta av tystnaden eller lyssna på musik, se en bra film eller bara vara. Då lyser andra och livet, jag är lugn och glad, positiv och energifylld. Att vara själv är för mig att vara i Nuet och omfamna det. Där finns inga tvivel och inga tankar som mal runt. Ensamheten är precis tvärt om. Den är kvävande och dränerande. Tvivel finner ibland sin väg genom de små sprickorna som ensamheten orsakar. Gammalt damm som egentligen är bortsopat visar sig ändå ligga i nå’t hörn. Andra syns mer i sin tvåsamhet eller med sina familjer när jag är instängd i upplevelsen av ensamhet. De ser mer lyckliga ut fast att jag är medveten om att det är mina egna projiceringar. De ser nämligen ut att tillhöra.

Just att tillhöra är nog en av de där sakerna som är så viktiga. Den som skiljer Själv och Ensam åt för min egen del. Behovet att känna tillhörighet och när det saknas på ett eller annat sätt blir det uppenbart att det är någonting som jag fortfarande inte har löst eller släppt inom mig. Att vara själv är ett val som känns inifrån, ett där jag medvetet har gjort detta valet. Det är vad jag vill och vad jag mår bra av. Ensamheten bär med sig en illusion av att bli utsatt eller vara ett offer för omständigheter eller för andras val. För ja, jag inser att det är upp till mig hur jag mår och tolkar situationer.

Även med den insikten gör det ont när den där ensamheten kommer på besök. Visst vill jag helst mota den i dörren så att den inte ens kommer innanför men samtidigt vill den visa mig nästa lager av någonting. Så jag släpper in den med intentionen att inte få den att känna sig bekväm utan att den bara är på en kort visit.

Jag tror att de allra flesta av oss vill tillhöra någonting eller någon. Vi strävar efter att ha en roll i flocken på ett eller annat sätt. Samma musiksmak, träningen som vi gör i grupp, intresset som får oss att prata med varandra, jobbet, familjen, religion eller nationalitet, dåliga erfarenheter, sjukdomar, barn, skolan, samma kläder……. eller att vara i en relation med någon som vi älskar och som älskar oss. Vi är i en trygg tro av att inte vara ensamma utan en del av någonting som ger trygghet och som bekräftar oss.

Så den här helgen har varit en ensam helg…… men imorgon kommer mina två hjärtan och stannar i en vecka. De kom redan idag en sväng vilket gladde mig. Är det någonstans som jag känner tillhörighet så är det med mina underbara pojkar. En fantastisk känsla och en kärlek som är större än livet självt. Så självklar på alla håll och kanter, på djupet och i själen.

Vad jag insett är att jag fortfarande behöver bli bättre på att sätta mig själv först. Att prioritera mig själv för att inte känna ensamhetens kalla kårar. När jag saknar och längtar efter kärlek från en man i en relation och efter att bli prioriterad då behöver jag ge mig själv det för att kunna ta emot det fullt ut. Att prioritera mig själv är en del i att älska mig själv. Jag är mycket bättre på det idag fast jag är inte i mål ännu vad gäller alla aspekter av livet i relation till mig själv. Hade jag  varit det hade jag väl varit på väg mot Nirvana vid det här laget.

Kram och Namaste, Sara

 

Det första året som förälder var en chock.

Jag tycker väldigt mycket om barn. Jag har lätt för att prata med dem och jag tycker att det ger så väldigt mycket att få ta del av deras tankar, klokheter och bus. Att bli mamma hade jag absolut tankar och drömmar om men det stod inte allena på himlen. Många andra saker ville jag också hitta på, utforska, lära mig och upptäcka i livet.

Min klara och tydliga bild av föräldraskap och uppfostran.

Jag hade som många andra före man får egna barn starka idéer om hur det skulle bli. Hur jag skulle vara som mamma och hur mina barns pappa skulle vara. Uppfostran var säkert tufft men hur svårt kunde det vara? Jag menar med mina två föräldrar inom skola och barnomsorg och halva släkten arbetande med undervisning på något sätt så kände jag mig ändå trygg och stabil. Passa barn gjorde jag gärna och det gick hur bra som helst. Ett par varv som au-pair och nanny hann jag med och några kortare vikariat på förskola och skola.

Det var egentligen inte förrän runt 30-års åldern som jag började känna av en längtan efter att bli mamma. Personer i vänkretsen blev gravida och fick barn. Jag blev faster och i mitt liv vid den tidpunkten fanns ingen man som jag egentligen kände att jag ville ha barn med. Små känslor av panik över hur tiden gick och att den där jädra klockan tickade på. Så träffade jag R några månader efter att jag fyllt 30.

Vår lille höstbebis kom till oss.

A föddes samma år som jag hade fyllt 32. Graviditeten gick bra tyckte jag. Visst hade jag några krämpor men inte när så jobbiga som många andra upplevde under deras graviditet. Halsbränna som höll på att göra hål i strupen var väl det som var minst trevligt. A ville inte alls lägga sig med huvudet neråt så han blev vänd av en väldigt skicklig läkare mot slutet av de 9 månaderna. Lille bebisen gillade att stanna i magen. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli den första kvinnan på jorden som bar på en tonåring. 10 dagar efter beräknad födsel ville A se världen. Otålig var han och hade verkligen inte tid med en vanlig förlossning. Nej varför vänta när man redan har bestämt sig liksom? 2 1/2 timme från det att vi kommit in så var vi föräldrar till en liten krabat med ett konformat huvud tack vare sugklockan.

Att få tid till att njuta den första tiden.

Jag hade hört mysiga berättelser om nyblivna föräldrar och familjer som fick komma till ro på patienthotellet. I mitt huvud skulle vi dit och landa, mysa och bara vara – tillsammans. Nix, så blev det inte. Upp på en sal bland ytterligare 5 mammor och deras pyttesmå bebisar. Inte en enda baby hade vett och förstånd att sova samtidigt med de andra. Någon skrek hela tiden och var vaken. På dagen hade vi det stora nöjet att lyssna till borrmaskiner och sågar när de byggde om KK. Det enda jag ville var att få komma hem. R fick vara hos oss länge men inte dygnet runt.

A och jag knöt ann fort och bra. Det kändes superfantastiskt att äntligen vara mamma till en alldeles egen liten magisk prins. Min bild av familjelivet och mammarollen skulle bara bli bättre och stabilare trodde jag. Allt skulle ordna sig och flyta på sådär behagligt och gosigt. Min son skulle sova bra och jag skulle passa på att få sömn när han sussade sött i sin spjälsäng. Jag och R skulle dela på vaknätter och bli sammansvetsade som par och nyblivna föräldrar.

Det börjar gnissla.

Jag levde inte i en drömvärld eller i en bubbla. Inte mer än de flesta nyblivna föräldrar gör. Klart att man tror, vill och önskar det bästa. Helt ärligt kommer jag inte ihåg allt så tydligt…. man är ju hyfsat förvirrad av flera anledningar. I alla fall jag. Så började de där små sakerna som var lite jobbiga. A kräktes en hel del. Inte sådär smått och nästan lite gulligt som bebisar kan göra. Nej här talar vi om Exorsisten! Kaskadkräkningar som inte var att leka med eller städa upp efter. Jag var tacksam över att vi hade ärvt kläder av A:s kusin för antalet byten per dag var inte att leka med. Boende i en lägenhet med tvättstuga så hade vi inte heller fri tillgång till tvättmaskin så alla kläder som vi kunde få var till stor nytta. Jag ville inte alls veta av att det skulle vara något fel på A men R gav sig inte.

Hardcore diet.

När vår lilla gosiga baby var 10 veckor sattes jag på en diet. Inte för att banta utan för att de anade att A var allergisk och att det var därför som han kräktes som han gjorde. En sak efter den andra tog de bort under några månader. Först tänkte jag att det var bra. Smidigt och tacksamt att få hjälp. Ner i vikt gick jag dessutom, lite väl mycket egentligen. Efter ett tag var det inte så roligt längre utan livet blev rätt komplicerat med en knaper och allt för hård diet. Anledningen till att jag åt kosten var att de ansåg det allra bäst att amma A 1 år. Just för att minimera allergierna och ha koll på vad han fick i sig. Jag åt lax som ej var uppfödd på soja, potatis, havremjölk, russin, havrekuddar, pasta, majs, majsolja, gurka, släta bullar som man göra fastlagsbullar av, pingvinstänger i mintsmak, vindruvor. Kött någon gång om det var utan soja, vitt ris och hembakat bröd. That’s it. Hur roligt är det??

Sooooov

Lille A var i alla fall en go och glad liten bebis. Han växte och var stor och stark och faktiskt nästan alltid på ett härligt humör. Utvecklingsmässigt var han tidig och det var jag stolt över. Tänkte att det i alla fall visade på något gott och riktigt. Och att han ändå fick tillräckligt med näring och sömn. För sova – det gjorde han inte. På BVC sa de till mig att det var helt normalt att små bebisar inte sover. Jag skulle ta det lugnt och passa på att sova när A gjorde det för att orka med. Okej, som om inte jag fattade den biten. Men hur gör man när ungen inte sover?! Det verkade som om man på BVC bara inte greppade problemet och de sköt över det till dietisten på sjukhuset. Det var nog magen och överkänsligheten som spökade.

Andra mammor sov och sussade tillsammans med sina små. Jag orkade knappt träffa folk eller gå till mammagruppen eftersom A kanske kanske kanske hade somnat precis när den skulle starta. Känslan av isolering och utanförskap växte hela tiden. De andra mammorna blev vänner och umgicks. Jag fick kommentarer om att jag var alldeles för smal för mitt eget bästa och att min son var som en bulldozer. Jamen tack så jäkla mycket!! Vänlighet är tydligen på tok för dyrt och avund och elakhet på superrea.

BVC hade inget att komma med.

På BVC fortsatte de att inte ta mitt sömnproblem på allvar. Jag skulle bara härda ut, det skulle bli bättre. Jag fick tips på olika sovtekniker och jag skulle bara slappna av. R skulle hjälpa till sa de, vi skulle dela på nätterna och han skulle ta A på dagen så att jag fick sova. Så vad hände egentligen? Jag tog allting själv. R vaknade inte på nätterna. På dagarna kunde han inte ta A eftersom han skrek, i alla fall när A var trött. Ingen annan i familjen hjälpte oss heller med avlastning som barnvagnspromenad eller liknande. Det tog ofta lång tid att få A att somna. Väldigt lång tid…. sedan vaknade han efter 10 minuters sömn. “Passa på att sova när din bebis gör det”. Hahhaaha! Vilket sjukt skämt som jag fick kastat i ansiktet kändes det som. Det var så dygnet runt. Vi sov inte.

Jag var en vandrande mager zoombie.

A var hur glad som helst och jag kände att jag skulle dö. Den enda gången som han kunde sova lite längre var om jag gick med honom i vagnen. Lite svårt att sova promenerandes även om tanken föll mig in. Hela min bild av föräldraskap och bebistiden kastades omkull. Jag var glad och lycklig över min bebis samtidigt som jag var totalt utmattad och förtvivlad. Ensam i mina upplevelser och andras åsikter om hur jag borde sköta mig och ta hand om allting. Nej vi blev knappast närmare som par under den här tiden. Tvärtom. Känslan av att vara ensamstående var slående och otroligt påfrestande och slet i mig. Varför blev det såhär? Vad gjorde jag för fel? Alla andra fixade ju det. Jag var tvärförbannad på R, ledsen och besviken över hur vi utvecklades och gick isär känslomässigt och fysiskt. Alla olikheter mellan oss blev så stora och tydliga. Det var som om de hade röda lampor som blinkade mig i ögonen.

Min önskan om familjelivet var stark.

Men jag ville ha en familj. Jag vägrade ge upp och jag kämpade så in i bänken. Visst hade jag kunnat göra si eller så men jag fungerade inte optimalt. Andra runt omkring kanske kunde ha stöttat oss och att R kunde ha valt annorlunda. Helt ärligt spelar det ingen roll idag. Vi gjorde våra val och de är historia nu. När A fyllde 1 år tog R ut föräldraledighet och nu gick det bättre för honom och A. Inte för att vår guldklimp sov så mycket bättre på något sätt men A accepterade sin pappa mer och mer och kunde släppa mig. Jag fick lite frihet under den tiden genom att påbörja en utbildning som jag varit sugen på och fick komma hemifrån och lära mig nya spännande saker. Livet var lite lättare trots sömnbristen.

Varför var jag en så jädra dålig mamma?

Vi var hos spädbarnsteamet på sjukhuset, vi var hos andra läkare men ingen kunde hjälpa oss. Varför var jag en sådan usel förälder?? Varför klarade inte jag av allt det där som alla andra fixade? Få barnet att sova, få barnet att lyssna, få barnet att reagera på tillsägelser, få barnet att äta……. A var ofta helt förstörd efter att vi varit på besök hos andra. Han grät tills han kräktes. Han slängde saker när han blev förbannad och han hade massor av energi. Nattningen tog nu 2 timmar minst och det var bara jag som kunde natta honom om jag var hemma. Var jag inte det så var det ett problem som R fick försöka lösa. Sömnlösheten fortsatte och stressen var konstant.

Jag älskar att vara mamma och jag är stolt över oss.

Vår historia är så mycket längre, krokigare och snårigare än såhär. A är 11 år idag och fyller 12 och lillebror är 8 år. Jag älskar mina båda barn mest av allt i hela världen och det säger jag till dem varje dag som jag får tillfälle. Min bild av mig själv och föräldraskap och av R som pappa blev inte alls sann. Vi har inte haft det lätt och vi har kämpat. Idag lever vi inte ens tillsammans utan är separerade men på god fot med varandra. Att bli förälder och framförallt att vara förälder är den största och svåraste och den mest underbara utmaningen någonsin i mitt liv. Det blev inte som jag trodde men trots allt blev det så mycket bättre. Jag fann min sanna styrka. Jag får uppleva villkorslös kärlek. Jag får se världen genom flera ögon. Jag får uppleva sidor av samhället som jag trodde att jag hade koll på men faktiskt inte alls hade. Jag får lära mig att värdesätta nya saker och jag har fått helt andra perspektiv på allt och alla.

Att vara förälder är en ynnest som jag är evigt tacksam över att jag får uppleva. Även när livet skär djupa sår i min kropp och själ så är det fortfarande värt att leva. Värt att vara förälder och att få finna ljuset, styrkan och Kärleken.

Var rädda om varandra och ta hand om Dig.

Kram och Namaste, Sara

 

Hur är din son?

En fin person frågade mig om min son. Om A, hur han är och hur han fungerar. Det var en jättebra fråga och jag blev lite fundersam. Hur är han egentligen? Hur är han Nu?

Då och Nu.

Det är lätt att tänka hur A har varit. Eller hur många med autism är och förklara utifrån ett brett perspektiv. Fast A har ju förändrats som vilket annat barn som helst. Han är inte som för 3 år sedan och han är absolut inte som han var för 8 år sedan. Grabben fyller 12 år i höst. Jag har insett att när jag får en sådan rak och ärlig fråga så tänker jag på andra saker än vad många andra gör som inte lever med npf. Så många saker har blivit vardagliga. Vi har anpassat oss och landat till viss del. Vi har lärt oss mycket mer och vår förståelse har blivit så mycket större. Det som andra kanske finner jobbigt, annorlunda och påfrestande är för mig helt okej och vanligt. Inget udda alls utan en del av vårt liv.

Positivt eller negativt.

Med andra ord så tänker ju jag på lite större saker som jag själv finner påfrestande eller slitsamma när andra frågar om hur A fungerar. Det är intressant att jag har kommit dithän under de här åren. En lättnad och en trygghet ger det mig att se min egen utveckling och hur A och hela familjen har lärt sig att acceptera och oftare hantera livet med npf. Vi går på lina men vi är ändå rätt duktiga på det vissa dagar!

Sedan är det inte alls rättvist eller nyanserat att bara lägga fram alla svåra sidor, allt det som är jobbigt och påfrestande. Faktum är att det som ofta glöms bort eller många inte ens ser är alla fördelar. De positiva sidorna. Även jag kan fastna i allt som rör hanteringen av svåra saker eller komplicerade situationer. När det väl flyter på så blir jag så glad och lättad att jag knappt vågar andas, säga för mycket eller göra någonting som ska förstöra det fina som vi upplever.

Vad är intentionen med frågan?

Det är svårt att veta vad andra tänker på när de ställer frågan om hur A är. Naturligtvis är det upp till mig att ställa en motfråga för att förstå vad de menar.  Är det hans personlighet? Är det om han har utbrott eller om han är superintelligent? Är han utvecklingsstörd? Udda? Kan han prata och kommunicera?

Livet med autism är vår vardag och jag förstår om den kan te sig främmande och skrämmande för andra utanför. Obegripligt och kämpigt på så många sätt. Att berätta om vårt liv kan innebära att andra får en tydligare bild av hur det kan vara att leva med autism. Vi är ändå bara en av alla familjer och alla är olika. Vissa människor ryggar tillbaka och vet varken hur de ska hantera informationen eller ens reagera. Andra personer får ett stort behov av att berätta och visa att vårt liv inte alls är så speciellt utan att de minsann har det minst lika jobbigt eller att det vi upplever bara är samma sak som de gör. Fast de naturligtvis hanterar det såååå mycket bättre än oss. En annan variant är de som totalt ignorerar vad jag berättar och gärna låtsas om att det var ointressant eller oviktigt. Överdrivet från min sida. Naturligtvis uppskattar jag själv personligen de som vågar fråga och som vill lyssna på svaret.

Våra uppfattningar skiljer sig åt.

Alla processar vi information utifrån vår egen syn på livet och våra erfarenheter. Oavsett vad jag berättar så är det upp till den som tar emot mina ord och förklaringar att göra sin egen tolkning och bedömning av vad jag sagt. Hur är A, din son? Ja du, han är en fantastisk person! Stark och modig med ett stort hjärta. Han kämpar sig fram i den värld som vi försöker få honom intryckt i. Världen som ska vara utifrån vår uppfattning av hur saker och ting fungerar och bör vara. Världen som Vi upplever den.

Vi som inte kommer i närheten av att uppfatta samma detaljer som han gör. Vi som inte kan känna hur saker kan lukta eller varför grejer kan kännas smärtsamt fast vi tycker de är mjuka. Vi som inte är kapabla att höra alla ljuden runt omkring oss och vi som kan filtrera bort det distraherande och stressande bruset. Vi som helst inte säger vad vi menar utan omformulerar allting så att den andre behöver läsa mellan raderna och tyda de små vinkarna och hintarna som finns där.

A fungerar i vår värld.

Min son fungerar i en värld där han möter andra som tvunget vill se honom i ögonen fast att han tycker det är högst obehagligt. Han går sin egen, ofta ensamma, väg bredvid andra som oftast har följe med flera som dom själva. Han ser dimensioner som vi andra inte har ett hum om och han ser möjligheter och sanningar som vi svävar i ovisshet om. Han är som en vacker pussel bit som faktiskt passar alldeles utmärk i den här världen om han bara får lov att finna sin egen plats i den stora bilden. Min son berättar gärna Bellmanhistorier eftersom andra barn tycker de är roliga men själv greppar han inte alls humorn i dem. De är helt enkelt ologiska för hans strikt logiska världsbild. Däremot så älskar han Monty Python som han gapskrattar åt. Han precis som så många av oss.

Ifrågasätta eller acceptera.

Min son fungerar alldeles utmärkt med musik. Han diggar låtar och rytmer som andra barn i samma ålder också går igång på. Vi har hur roligt som helst när vi sätter på våra favoritlåtar på Youtube och dansar loss tillsammans i köket. Han är nyfiken och ifrågasätter världen och hur saker och ting fungerar eftersom han uppfattar så mycket på ett helt annat sätt. Han köper inte att vi säger att saker bara är så vilket jag kan känna är sunt för varför skulle han bara ta allt och acceptera det rakt av? Vi andra gör ju inte det. Vi protesterar och frågar, klagar och domderar över allt och ingenting. Att han inte ifrågasätter mer är märkligare än att han tycker att vi är knasiga eller märkliga som varken ser eller hör eller förstår.

Hur toleranta är vi?

Min son har ett stort hjärta och han är empatisk och värnar om sina nära och kära. Han står upp för orättvisor och för de svaga på ett rakt och genomärligt sätt. För honom är det naturligt att finnas där och stötta på de sätt som han kan och förmår. Han är ärligare och trognare än många andra av oss som är rädda för att visa oss svaga eller göra fel. Vi andra som blir irriterade för att han inte greppar när det blir fel och som kräver att han ska uppfatta och ta till sig misstagen och banne mig lära sig av dem! Upprepa dem inte! Vi andra som anser oss ha så mycket tålamod och förståelse för olikheter men som själva har oerhört svårt att medge att vi har fel, inte kan eller vet eller ens förstår. Vi som dagligen gör fel mot andra och mot oss själva trots att vi vet vilka normer som gäller i samhället och hur man bör uppföra sig. Vi är inte bättre än dem. De som är autistiska i det här fallet.

Frågan är bra.

Frågan som ställdes uppskattade jag. Hur är din son? Det är en bra fråga som ställdes öppet och ärligt. Kanske ska man vända på den och fråga Hur vi är? Hur fungerar vi? Vad är det som gör det svårt för andra med en annan bild av världen att få existera på sina villkor sida vid sida med oss andra? Du och jag har säkerligen inte exakt samma bild av världen eller av maten som vi åt tillsammans eller om koriander är gott eller fruktansvärt. Vem av oss har rätt och vem ska bestämma det? Kan man ha rätt eller fel eller bara se på saker olika?

Min son A fungerar ändå bra överlag just nu med hans förutsättningar. Jag väljer att vara positiv och försöka fokusera på allt som faktiskt går bra, blir bättre och utvecklas fint. A lever ett utmanande liv som är utmattande och stressande. Samtidigt är det fantastiskt, utvecklande och intressant. Hans utmaningar är delvis mina. Jag varken kan eller vill göra allt åt honom eller för honom. Inte för min E heller. Jag vill och önskar att A och E blir så självständiga som möjligt och känna att de Kan och att de Duger hur bra som helst oavsett diagnoser eller ej. Jag kommer däremot alltid att finnas där. Stå vid deras sida, strida om jag måste, älska dem villkorslöst och låta dem öppna mina sinnen för en värld med fler färger och dimensioner.

Kram och Namaste, Sara

 

Rockar du sockorna?

I will rock those socks! Yes I will! Jag vet att det började med att uppmärksamma Downs Syndrom. En superbra och jättefin idé som på ett enkelt och roligt sätt visade att olika är bra. Sockorna symboliserar kromosomer och de med Downs Syndrom har 3st (1 extra) just på nummer 21. Så den 21/3 rockar vi sockorna för att ge stöd åt dem som är olika.

För mig var det en självklarhet att sätta på mig olika sockor den dagen precis som idag. Dels för att jag stödjer de med Downs Syndrom och deras anhöriga men också för att jag har ett barn med funktionsnedsättning och ett barn med alopecia. Vi är olika och vi är BRA. Alla har rätt att få finnas till och att få utvecklas utifrån sina egna unika förutsättningar.

På Facebook kunde jag läsa för ett par år sedan, ja även förra året, om hur personer kommenterade nedsättande om Rocka Sockorna. Att det svämmade över av strumpor, att man istället visade på att lika är bra eller bara småhånade hela grejen. Varför? Ja det kan man verkligen undra. Jag blev triggad och kommenterade ett par stycken inlägg. Kanske var det onödigt men för mig, att se och läsa de här inläggen som var skrivna av personer i samhället som jag anser verkligen borde omfamna olikheterna, var det provocerande. Så meningslöst och inskränkt att sätta sig över en sådan här sak. Att vilja ge intrycket av att man är bättre och inte är berörd personligen på något sätt. Det är ju just därför det finns!!

Olika…. vi är ju ta mig tusan alla olika! Jag är jag och du är du. Vi har starka sidor och svaga sidor. Sätt som vi behöver arbeta med och andra som vi gärna får dela med andra. Det är så enkelt. Egentligen. Vi föds olika. På alla sätt möjliga. Punkt. Ändå så är det så svårt och så läskigt för oss att omfamna denna enkla slutsats och sanning. Vissa vill utåt sett vara politiskt korrekta och hålla med om allas lika värde men hyser egentligen andra känslor och tankar kring det. Andra vägrar öppet att acceptera dem som är annorlunda än dem själva oavsett om det gäller kön, färg, form, handikapp, lön, geografi, jobb, religion, mössa…….

Vi är många som vill att våra barn ska växa upp med en öppen och varm inställning till andra. Med en nyfikenhet på livet och på alla skillnader och likheter som faktiskt finns på jorden och mitt ibland oss. Tänkt att en sådan fin kampanj som Rocka Sockorna kan trigga personer att kalla det för ett jippo. Ja det är det kanske i vissas ögon men då är det i alla fall ett fantastiskt och glädjefyllt jippo! Vi har tagit till oss Halloween,Valentine’s Day och Black Friday. Är inte de jippon om något?! Ändå så dyker vi ner i det och köper än det ena än det andra, det visas reklam på tv och affärerna styrs ut. Allt för att sälja och det tycker många om. Men att sätta på sig olikfärgade strumpor för att visa allas rätt att finnas till och att få vara sig själv – DET är tramsigt!!

Trångsynta och nedvärderande personer och attityder kommer kanske alltid att existera men vi kan ju försöka att sprida lite ljus och kärlek istället. Göra livet färggladare och lättare för fler. Det är upp till var och en vad man vill leva i för värld. Förändringen startar med oss själva, med dig och med mig. Vem vill du vara?

Kram och Namaste, Sara

De fina sidorna.

Det går lättare att skriva om hur jobbigt allt kan vara. Inte för att glömma de bra sidorna men de kommer många gånger i skymundan. Alla utbrott och vad de innebär skymmer sikten för de där ljusglimtarna som faktiskt finns. Autism och adhd är inte bara pest och pina eller en enda lång vandring i träskmarker.

Igår höll det på att gå riktigt fel när A vägrade åka och köpa nya skor vilket vi alla behöver ha. Jag testade hans gränser, jag vet det men jag ville ha en lite lättare stämning. Insåg ändå rätt snabbt att det inte var lönt att varken få dem att åka iväg i bilen och köpa skor, inte få dem utomhus i det härliga vädret eller trycka på. Så kom A själv på att han kunde ringa sin vän. Det har liksom kommit lite i skymundan i och med att jag flyttade. Som om de bara kan leka när de är hos sin pappa på andra sidan byn. Självklart! svarade jag. Klart att ni får lov att leka med X om det fungerar. Tack Gode Gud för att det gick! Även om vi var sent ute så fungerade det.

Jag sa att de skulle äta lunch först, det var villkoret för att jag skulle köra dem. A blir annars stressad av att vänta och rusar på eller irrar omkring som en osalig ande hemma. Nu blev lunchen inte direkt en hit men de fick något i sig. A dissade mina nudlar men han gick med på att äta kall pizza från gårdagen. (helt otroligt när jag sa att hans pappa hade micron) E fnissade sig igenom hela lunchen. Han och jag hade en go stund tillsammans. A vandrade omkring i hela lägenheten med sin pizza i högsta hugg.

Fast före han åt överhuvudtaget så erbjöd han sin hjälp självmant med hunden! Hon behövde fixas till där bak och eftersom hon tidigare inte alls hade gillat min hantering så tyckte A att han kunde hjälpa till för att det inte skulle fortsätta vara lite päckligt. Toppen! Med A:s hjälp gick det riktigt bra. Efter att lunch ätits upp så gick det fort att klä på sig för alla utom E som fortfarande var på bushumör. Väl utomhus upptäckte de att vädret var riktigt härligt och de hade roligt i snöhögarna som fortfarande fanns. Vi körde upp till kompisen utan problem. När jag hämtade dem några timmar senare hade X:s mamma postat en bild av alla grabbarna som åkte pulka och hade hur roligt som helst! Jodå så att… ibland så går det. Speciellt om det är någon annan som i det här fallet en mamma som känt A sedan förskolan. Dessutom var det utomhus som gällde om de skulle spela. Heja henne!

Vi körde till ICA för att handla dricka till lördagskvällen. Båda pojkarna var jätteduktiga. Inga utbrott trotts att A inte fick allt han ville ha. Han packade ner alla varorna i kassen under tiden som jag betalade. Han lät bli att äta ur sin godispåse eftersom jag sagt att det var middag först. Hemma hängde jag upp tvätten och när det var klart så hade A packat ur kassen och ställt in varor i kylen!! Snacka om att jag tappade hakan…! Underbart!

De här sidorna finns ju också. När vi kan skämta med varandra, gosa och kramas. När vi har förtroliga samtal vilka jag uppskattar enormt och är så tacksam för. Vilken ynnest att få ta del av hans tankar, upplevelser och känslor. Även när E väljer att dela med sig vilket är lika fantastiskt eftersom han är en introvert liten grubblare. A visar mig sin värld, släpper in mig i mysterierna. Jag kan uppleva att de både blir tydligare och samtidigt mer svåra att tyda så varje gång som jag får ta del av dem eller får tillfälle att reflektera över hur han upplever sin omvärld och sig själv tar jag emot det och vårdar det.

Autism är otroligt fascinerande! Jag är så imponerad över A som klarar av att leva i vår otydliga värld. Hans smarta reflektioner och hans underfundiga och härliga humor är fantastiska! Ofta får han mig att skratta över hans reflektioner eller så får de mig att stanna upp och granska hur saker som vi tar för givna egentligen ter sig i ögonen på någon som ifrågasätter dem.

Det handlar ju inte om trots eller en illvilja eller en motvilja till att förstå eller falla in i leden. Det handlar ju om perception. Om att antingen ha ett helat annat filter eller i de flesta fall inget filter alls. Jag älskar att få en bredare bild av världen. Ingenting är som vi tycker att det ska vara. För vem har rätt? Det har vi ju båda två.

Alla älskade barn och vuxna med diagnoser. Ni behövs, ni är viktiga och ni är älskade! Vad vore världen utan er? Livet är rikare, multidimensionellt och mer fantastiskt med alla pusselbitar som finns. Jag tror att vi lägger mycket energi på allt som går fel. Som är annorlunda och svårt att hantera.  Kanske är det en mänsklig faktor, att behöva ventilera det som är svårt? Den svenska jantelagen gör att vi ofta klagar men sällan jublar över allt som är bra. Jag behöver definitivt få ur mig allt som skaver och gör ont. Annars går jag bara omkring med det inombords. Vad jag däremot behöver träna på är att visa upp allt det positiva, det kärleksfulla och det fantastiska. Det som får mig att bubbla upp, jubla och älska!

Kram och Namaste, Sara