Att dela högt och lågt eller inställningen till Livet.

Det är så lätt att falla in i allt som är jobbigt. Det går som på en räls. För mig är det kanske ändå svårast numera att våga ventilera de där situationerna som skaver, sårar och gör att det känns som att jag förblöder. Problemet är ändå att  alla de andra fantastiska stunderna kanske inte syns lika tydligt och bilden av vårt liv och A blir snedvriden.

Jag har haft ångest och nästan panik vid vissa tillfällen när jag har delat med mig, ändå känner jag så otroligt starkt att det gör nytta. Genom att dela med mig kan jag öppna upp och visa delar av hur livet med autism och adhd ser ut, i alla fall för oss. Variationerna är oändliga. Viktigast av allt är nog ändå att jag kan visa någon att hen inte är ensam. Vi är fler och vi är många och vi behöver veta att andra går igenom liknande saker som vi själva.

I grunden är jag en optimistisk person. En problemlösare som vill finna en väg. Fast även jag blir trött, ledsen, arg och förtvivlad ibland. Jag kan känna att det inte är lika okej att visa det för jag behöver vara mitt positiva jag. Det är det positiva som driver framåt och som ger bra förändringar. Men alla har vi mörker och ljus inom oss. Yin och Yang. Bara för att jag blir uppgiven eller upprörd innebär det inte att jag ger upp eller förändras som person. Tvärtom så finner jag en väg ut och det är väl det som är grejen. Att inte fastna men ändå acceptera livets alla sidor. Även hos mig själv.

Visst är det en  balans av vad jag väljer att dela med mig och vad jag behåller för mig själv. Samtidigt tror jag personligen att många gånger har jag hållit inne med allt för mycket vilket lett till att jag inte har mått bra. Integritet i alla ära, det är absolut bra men jag själv behöver dela med mig för att göra vissa saker synliga och tydliga. För när jag går omkring med dem instoppade i fack inom mig så finns de ändå kvar och påverkar mig, det går inte att springa inifrån sig själv eller att låtsas. Förr eller senare börjar det märkas på ett eller annat sätt.

Kanske är det en svensk grej att hålla inne med så mycket? Inte synas eller märkas för mycket. Inte störa och för allt i världen inte tro att jag är någonting! I och med att jag gör valet att dela med mig så får jag naturligtvis olika reaktion på det jag har skrivit om.  Jag väljer medvetet att lyssna på alla de som vågar ge positiv kritik och beröm. På alla de andra fantastiska föräldrarna runtom som känner igen sig i mina upplevelser och i mina texter. Eller alla dem som inte alls lever med npf-dianoser men ändå uppskattar vad jag berättar. Vissa inlägg handlar om mig och har inget alls med autism att göra. Även här tror och hoppas jag att någon där ute kan få en idé eller en känsla av att man inte är ensam i mörkret, att det finns en väg ut, en hand att greppa tag i.

Jag skriver om saker som är jobbiga för att jag behöver göra det. Vad som kanske inte alltid framkommer här i texter men som syns mer i andra forum som min personliga sida på FB eller på mitt Instagramkonto (dansairegnetblog) är att jag faktiskt allt som oftast trivs med livet och jag älskar mina barn över allting annat i denna världen. Jag ser rätt ofta humor i tillvaron och uppskattar de små tingen i livet. Jag arbetar intensivt med mig själv för att utvecklas till det bättre och för att stärka mitt positiva mindset. Varför? För att jag mår väldigt bra av det. För att det tar mig på nya vägar i livet vilket är fantastiskt!

Min positiva inställning gör att jag orkar med allt som sker. Mitt perspektiv kan jag skifta genom olika verktyg som jag har snappat upp under vägen. Många missuppfattar en positiv attityd som att det skulle vara detsamma som att ignorera eller inte vilja se problem. Det är det inte alls, inte för mig i alla fall. Det handlar om hur jag väljer att ta mig ann det som sker. Enkelt förklarat är det glaset som är halvfyllt eller halvtomt. Jag tror även på att man styr själv och har eget ansvar över vad man gör och tänker. Provocerande? Jag tänker att det är en frihet att vi äger vår egen kraft!

Jag kan absolut bli arg, ledsen, förtvivlad och rädd. Att känna är bara bra, hur jag sedan reagerar är någonting som jag övar på. Det är det som är grejen, hur jag reagerar och vad jag sedan gör efter det. Vilka val som jag gör. Ja jag anser att det handlar om val. Det fungerar för mig. Jag vill inte gå omkring och skylla på allt och alla och inte ta ansvar för mig själv. Jag vill utveckla mig själv och förstå vem jag är. Förändras. Vi gör ju det egentligen alla, jag menar, du reagerar väl inte som när du var liten? Eller som för några år sedan? Du kan ju ha fått nya perspektiv? Sedan har vi förstås alla de där olösta knutarna inom oss som gör att vi faktiskt i vissa situationer bli 3 år gamla eller en trotsig 14-åring i våra reaktioner vilket jag är fullt medveten om men genom att ta fram dem i ljuset kan vi välja vad vi vill göra med dem.

Livet blir roligare om man vågar släppa vissa saker och om man inte ser hinder överallt. När man inte är rädd för andras åsikter eller handlingar  hela tiden utan faktiskt litar på sig själva. Älskar sig själv. Visst är det kanske inte en självklarhet för många men varför inte våga tänka tanken? Jag tänker så när jag skriver. Ibland tänker jag inte alls utan det kommer till mig och jag skriver ner det. Jag läser igenom texten flera gånger innan jag publicerar det på nätet. Så ja, jag är medveten om vad jag lägger ut. Det händer att jag testar mig själv med mina inlägg. Vågar hoppa över stupet och vågar möta mina känslor, tankar eller minnen som dyker upp.  Det är en tuff process men jag älskar den från botten av mitt hjärta (om det nu har någon botten – varför skulle kärlek vara begränsat?)

Min tanke är att dela med mig av saker som sker och hur jag mår och utvecklingen i familjen. Ibland är det jädrigt tufft, jag tänker inte skönmåla livet med autism och adhd. Å andra sidan kan det även vara otroligt fascinerande och roligt! Även om NPF-diagnoserna påverkar alla delar av vår tillvaro så är ju livet så mycket mer. Framförallt har jag tankar på att dela med mig av min positiva utveckling som person, hur den tar form genom olika sätt som meditation, mindfullness, naturen och en hel del annat. Jag tänker att jag fortsätter att utgå från vad jag själv känner och vill dela med mig av så blir det bra.

Kram och Namaste, Sara              

 

 

12 år och rakt in i tonåren.

12 år. Så stor har han blivit, min lille plutt. Ja ja , han är inte så liten längre. Själv är han mycket nöjd med att vara så gammal, helst vill han vara tonåring redan. Det händer att han säger att han är 13 år när han spelar online. ”Enligt mamma så är jag 12 år så då är jag väl det” sa han igår till en kille på nätet när de spelade tillsammans. Idag är det mitten av oktober och han fyllde 12 år den 1 oktober så ja, längtan är stor efter att få känna sig lite vuxnare.

Han har utvecklats jättebra tycker jag. Många saker som var svåra tidigare fungerar numera rätt hyfsat eller till och med jättebra! Samtidigt kvarstår många saker som jämnåriga inte behöver ha hjälp med. Jag upplever att A inte är lika mogen som många av sina jämnåriga. Läkaren på HAB berättade för oss vid ett tillfälle att barnen med NPF-diagnoser generellt inte är ikapp sina kamrater förrän runt 18-års åldern. Jag ser det och A känner det. Det är en rätt jobbig insikt. Tonåren är för många väldigt svåra år och har man dessutom ytterligare aspekter som gör livet tungt och svårt att greppa blir det tufft.

Det skrämmer mig som mamma. Jag ville inte måla fan på väggen tidigare och tänkte att när den dagen kommer får jag ta itu med det. Kanske blir det inte så…? Kanske blir det precis så? Livet var ändå fullt av saker och situationer att hantera så jag varken ville eller orkade fokusera på det. Nu är vi där. 12 år och fullt med hormoner som börjar fara runt. Ett instabilt humör i grunden som blir ytterligare påverkat av tonåringens lynnighet och stora emotionella berg och dalbana.

A är en medveten kille. Han är go och omtänksam och vill väl allt som oftast. Många gånger förstår han inte poängen med saker och ting vilket inte innebär att han är dum eller elak, han har bara ett annat perspektiv. Jag försöker få honom att i alla fall acceptera vissa saker som de är trots att han inte greppar varför man gör si eller så. Vissa gränser som man i den åldern bör känna till. Tja, jag gör så gott jag kan för jag är rädd ibland för vad världen kommer att utsätta honom för.

A har mognat jättemycket sedan han fick börja på den nya skolan för 2 år sedan. Det är fantastiskt! Speciellt nu efter den här sommaren har han börjat visa ett intresse för vad skolan är och göra sitt skolarbete lite annorlunda. Det är fortfarande en kamp med varför man ska gå i skolan och nyttan av att göra tråkiga och jobbiga saker. I hans ögon är det fortfarande paddan som är skolarbete. Ja inte själva arbetet utan att få titta på Youtube eller spela på den. Att bli pressad är tungt men jag känner mig trygg med de pedagoger som han har och rektorn som är positivt involverad i allra högsta grad. De tar honom inte över gränsen som knäcker honom utan de tar honom till en möjlighet att utvecklas.

Nu går han i 6:e klass. Från och med i höst får han betyg. Det knyter sig i min mage när jag tänker på det och hur vårt system är uppbyggt. Denna jävla press som jag själv alltid har känt och som jag inte vill föra över på mina egna barn. A som har sina begränsningar och svårigheter men ändå ska prestera precis som alla andra barn utan funktionshinder. För så är det. Han bedöms utifrån samma kriterier som barn utan autism och adhd. Visst, A har ingen utvecklingsstörning. Han är smart och det är heller inget fel på intelligensen men hans förutsättningar för att fokusera och för att ta in kunskap är helt annorlunda. Ändå ska han in i samma fålla som alla andra.

Exempelvis behöver han höja sig i musik. Jepp så är det. Den ljudkänslige killen måste prestera och spela och sjunga. A älskar musik! Han sjunger varje dag hemma och han lär sig texter lätt som en plätt, även på andra språk. Men att befinna sig i ett rum med andra som klinkar och hamrar på instrument och ”tvingas” uthärda det ljudet är terror. Ändå är det vad som krävs. De måste se att han har rytm och taktkänsla samt om han kan hålla tonerna. Så jag tänker att jag får försöka spela in honom hemma utan att han är medveten om det….. Lycka till med det säger jag. Nu har han ju väldigt uppfinningsrika pedagoger som även de ser till och framför allt vill att han ska lyckas och kommer upp med bra lösningar på hur A ska kunna lyckas med det som krävs av honom.

Även på idrotten behöver han höja sig. Grabben som har svårt med viss motorik men är en höjdare med bollar. Han föddes med ett galet bollsinne. Tyvärr har hans motorik stoppat honom ju äldre han har blivit. Även hans svårigheter att vara i ett lag och allt som pågår i en sådan konstellation. Han är väldigt stel och hans känsla för kroppen är inte speciellt bra. Han måste dansa på gymnastiken. Bara jag tänker på det börjar jag le. Herre Gud alltså…. Ja så är det  – så mitt förslag var att de ska ta danser från hans favoritspel (Fortnite, tänk Flossa) och låta honom försöka göra några rörelser som inte är alltför svåra.

Sedan har vi rent krasst det här med att bli medveten om var man ligger till med betygen. Vi pratade om det för första gången nu på senaste utvecklingssamtalet. Jag vill inte att A ska få reda på var han ligger, i alla fall inte om det är dåligt. Varför? Jo för att han har äntligen börjat acceptera skolan och kommit in i en positiv riktning där han tar egna beslut och har ett mognare förhållningssätt. Hans nya medvetande och det lilla självförtroende som han har lyckats bygga upp vägrar jag grusa på grund av några siffror som inte säger ett smack i mina ögon om vad han åstadkommer och personligen presterar.

Även om det var mitt förslag så är både jag och A:s pappa överens vad gäller den här biten. Man bygger inte upp bara för att rasera. Jag tänker fortsätta att boosta A på alla sätt som jag kan. Ge honom en trygghet att stå på och ge honom alla bra förutsättningar som jag bara kan för att han ska orka med fler år i skolan. A:s mående är det som är viktigt, inte vilket betyg han har.

Det är så dubbelt att ha ett barn med ett funktionshinder som A har. Å ena sidan är han självständig när det gäller vissa saker, å andra sidan behöver han fortfarande hjälp med vissa saker som andra redan har lämnat bakom sig. Som förälder får jag lära mig att acceptera det här vilket sätter mig på prov. Vissa saker är lättare när barnen är små att förlika sig med men när de kommer upp i den åldern som A är i nu blir det mer utmanande. Man vill kanske inte att det ska vara svårt längre eller så blir det en inre konflikt för att man konfronteras med sina egna normer och sin egen uppfattning av hur saker ”ska” vara. Det är egentligen väldigt intressant när man har tid och ork att ta ett steg tillbaka. Varför reagerar jag på det här? Hur kommer jag över det?

Som så många gånger tidigare genom åren har jag kommit fram till att jag accepterar nutiden, här är vi idag. Här och nu är det Så Här. Vi tränar på saker för att göra en förändring där det behövs och där vi tror att det kommer att fungera. Vi skaffar hjälpmedel där vi ser att livet behöver underlättas. Sedan finns det saker som jag släpper medveten om att det inte är lönt att lägga ner energi på det utan har man ett funktionshinder så är livet som det är.

Själv tycker jag det är både underbart och lite läskigt med tiden vi är inne i nu och den som väntar oss. Han börjar bli så stor  – både på höjden och tvären. Glöm att jag kan rubba honom ur fläcken. Han är väldigt medveten om sitt nya fysiska övertag och strålar när han ser att vi i stort sett är precis lika långa vid det här laget. Vi väger väl ungefär detsamma dessutom så glöm att jag ska kunna få honom att röra på sig om han inte vill det. A är min äldste son och jag har inget annat barn att jämföra med. Våra barn med NPF-diagnoser går igenom samma faser i utvecklingen som alla andra barn. Just nu är vi i förpuberteten eller i puberteten egentligen. Det är tonår med extra allt. För funktionshindret är ju kvar.

Exempelvis är det här med humöret någonting som verkligen har förändrats. A grät som litet barn men sedan har han inte gråtit om det inte har varit någonting som verkligen har varit knäckande och svårt för honom. I skolan där han går nu har de aldrig någonsin sett honom gråta. Det är kanske inte heller någonting som vi eftersträvar men till saken hör att han har visat sin upprördhet genom ilska och fysiska utbrott och ett språk som hade fått vem som helst att rodna. Numera är nerverna riktigt på utsidan. Det finns inget spelrum utan om jag tyckte saker skedde snabbt tidigare så gör det det om möjligt ännu snabbare nu. Och vilka dramatiska utbrott! Käre lille hjärtat…. även om de är rätt tuffa att hantera för mig så ömmar jag ändå för honom som går igenom de här utan att helt greppa det heller.

Bara den här veckan har han nog brustit ut i gråt varje dag i olika situationer, övervägande handlar de om spel eller internet. Häromdagen försvann plötsligt internetet av någon anledning. Naturligtvis var det hela mitt fel enligt A och jag försökte fixa det lugnt och sansat medan A redan var igång i fullt fart med sitt utbrott. Efter att ha försökt få igång det i 3 minuter vilket är en eeeevighet så brast det totalt. Tårarna strömmade och jag var den jävligaste och uslaste morsan som hade sabbat internetet och dessutom fungerade ALDRIG någonting här hemma hos mig!!!! Det var kaos på hög nivå eftersom vi inte fick igång det heller. Mina förslag på vad vi kunde hitta på istället mottogs med hån, skrik och totalvägran eftersom han var blockerad och i affekt.

Lillebror tittar på med stora ögon och kommenterar inte särskilt snällt alltid längre. Han uttrycker sig mer konkret och är lite lagom ifrågasättande och utmanande. Tack och lov kan han oftast lyssna på mig när jag säger till honom att det verkligen inte är läge att reta upp sin storebror ytterligare eller kommentera allt som har med autism och adhd att göra. Vi satte på tv:n som inte varit igång på evigheter och vi låtsades att det var helg vilket innebar att vi åt lite godis som var kvar sedan förra helgen. A lugnade sig utan att någonting gick i sönder och efter ett tag hade vi internet igen och han kunde slappna av med Youtube i soffan.

Det handlar om snabba och stora utbrott över saker som han inte alls har reagerat på samma sätt över tidigare eller så har vi haft lite mer att spela med innan det helt har brutit ut i full affekt. Jag menar, numera kommer gråten som en tsunamivåg direkt oavsett vad som går emot. För att inte tala om att svara tillbaka med en ljudnivå som får en att studsa och med ett tryck som gör att jag direkt tänker “Var Lågaffektiv vad du än gör!” Med andra ord så fungerar inte helt de där sakerna, verktygen som jag har haft att ta till. Inte lika bra i alla fall. Dags att programmera om och lära om – igen.

Ibland har jag lust att fysiskt demonstrera för andra vad det är som sker hemma. Absolut inte för att göra någon illa utan helt enkelt för att visa vad det är jag menar eller berättar om. Hur ska andra förstå? Som inte har barn i samma ålder? Eller barn alls? Eller som har barn i samma ålder men ingen med autism och adhd? Det går ju inte, de har sina referensramar. Jag menar, hur många vet hur det känns när ens barn står och skriker en rakt upp i ansiktet bara någon centimeter mellan våra näsor? Att bli knuffad och kanske slagen? Att veta att jag behöver behålla mitt lugn och fokus och andas mig igenom det här  – för annars kan det gå jävligt illa?

Känslan av att inte längre ha övertaget eftersom grabben är stor och urstark  – och stark det är verkligen inte jag. Rädslan för att saker ska gå i sönder om jag säger fel eller gör fel…samtidigt som jag inte är mer än en människa och faktiskt ibland inte orkar vara så himla förstående. Fast det slutar alltid med att jag är just det. Jag är förälder och det är mitt ansvar. Så fungerar jag och vi är alla olika, jag dömer ingen som reagerar eller agerar annorlunda. Att känna att jag inte har (inbillad) kontroll längre är läskigt så det är av allra största vikt att jag lär mig hantera alla nya saker som sker. Det är en omtumlande tid minst sagt och vi har bara börjat nosa på den. Jag tror att A reagerar olika hemma hos mig och hemma hos sin pappa. Det är väl så när man är separerad att vissa saker blir tydligare, som att barnen förhåller sig olika till olika föräldrar.

A själv är väldigt fascinerad av sin spirande tonårskropp samtidigt som han är rätt omogen. Jag tror han är helt förvirrad egentligen. Han är sin vana trogen och kan berätta sakligt och informativt om vad som sker men att relatera till det är svårt. Humöret däremot har han ingen koll på verkar det som men jag kan ha helt fel. Många gånger pågår det så mycket mer än vad ögat ser och örat snappar upp och han kan komma med de mest upplysta och mogna uttalanden och iakttagelser. Rätt häftigt faktiskt!

Summa summarum är att det pågår mycket just nu. Inte för att det någonsin inte pågår någonting alls…. men nu är det början på en virvelvind eller en tornado. Återstår att se. Jag rustar för allt möjligt. Jag har med mig massor av tålamod, verktyg sedan tidigare, öron att lyssna med, ögon att se med och ett huvud att tänka med. Jag är öppen för förändringar och för utveckling. Min själ är med honom och mitt hjärta är fyllt till bredden av kärlek.

Namaste, Sara

 

Ätstörningar och andra missbruk i dagens samhälle.

Jag har nog bara nämnt vissa delar i andra blogginlägg men jag har aldrig djupdykt i det eller berättat min historia. Av olika anledningar har jag inte orkat eller kunnat skriva på lång tid men när den här idén poppade upp i huvudet kände jag att det var dags. Att skriva om missbruk och psykisk ohälsa är väldigt laddat och alla har sina tankar och erfarenheter kring ämnet. Kanske är det just det som gör att jag känner att jag ändå vill skriva om det och en stor del är för min egen del.

It takes one to know one säger man och ja, jag tror det stämmer. En fin person sa till mig en gång att vi som har levt med missbruk i livet ser direkt när vi möter en annan med samma erfarenhet eller som är mitt uppe i sitt eget missbruk. Hon har rätt, det är som att det lyser en liten lampa ovanför huvudet eller det står skrivet i pannan. Det är så tydligt, även de där små diffusa sakerna som man tror att ingen annan märker eller som man själv kanske inte ens är medveten om, de syns och märks.

För mig är det ingenting som jag går och letar efter utan snarare något som bara är där när jag ser eller träffar en annan med den här problematiken. Och det finns många av oss därute. Därför borde det inte vara pinsamt att prata om det heller eller berätta om min upplevelse och mina egna erfarenheter.

Jag dömer ingen, jag förstår hur lätt det är att hamna i någon forma av missbruk och hur otroligt mycket styrka och mod det tar att ta sig ut ur någonting. Man är fast i ett fängelse som är fruktansvärt men att ta sig ur kan te sig minst lika skrämmande och otäckt. Man vet vad man har i sitt fängelse men man vet inte hur livet blir utan. Att ta sig ur kräver dessutom att man släpper allt som man lever för och allt som är känt och konfronterar sig själv på alla plan.

Min ätstörning blommade ut i full skala på slutet av 80-talet och i början på 90-talet. Sedan dess har jag kämpat med den på olika sätt genom livet och fått arbeta med mig själv. Jag blir beklämd när jag ser mig runt idag och ser hur man normaliserar undervikt och överdriven motion. Alla otaliga dieter som blir som religioner för människor och hetsen på att prestera på olika områden i livet.

Visst har det alltid funnits men idag borde vi vara så mycket mer insatta och uppmärksamma på osunda ideal och hur vi vill leva och vad vi värderar i livet, om det är negativt eller positivt för oss. 80-talets ytlighet har bara mindre neonfärger idag. Vi pratar mat och kroppar som aldrig förr. Jag ser inte bara osäkra tonåringar med undervikt eller övervikt utan även små barn i lågstadiet som retas för att låren är för tjocka och jag ser många vuxna med ätstörningar eller andra former av missbruk av olika grad.

Det är så sorgligt och känns så onödigt att leva i ett samhälle där vi fortfarande inte kan uppskatta de inre kvaliteterna utan fortfarande är så massivt ytliga. Vad hände med själen? Många med missbruksproblem har just ont i själen. Den blöder och skriker och vill bli älskad och uppmärksammad. Inga dyra saker i världen kan laga en sårad själ. Ingen diet är tillräcklig för att fylla hålrummet inom dig. Du kan inte springa ifatt ditt plågade och värkande inre. Oavsett storleken på huset så är själen den samma. Inga pengar plåstrar om dig. Prestationerna kommer inte att krama om dig eller berätta för dig att du är älskad, inte på riktigt.

Jag tror att vi skapar oss en personlig bild av vad missbruk eller en störning är och matchar inte den bilden med det som vi själva anser oss syssla med så är allting okej. Vi kanske anser att man måste väga 30kg eller 130kg för att ha ett matmissbruk. Eller att sprit, tabletter eller narkotika är det som räknas som missbruk.

Vi tänker inte på alla de här störningarna som ligger i gråzonen eftersom de inte är lika tydliga för oss själva eller för andra. När man inte är anorektiker eller bulimiker men ändå har ett stört förhållande till sig själv, sitt utseende, sitt värde, andra människors betydelse och till mat eller vad det nu är som man missbrukar i det tysta och i det fördolda.

Som frisk matmissbrukare kan jag bara säga att det samhälle som vi lever i idag matar oss med idéer som triggar märkliga och stundtals sjuka ideal och normer och flödar över av saker att missbruka -och någonstans har vi normaliserat det. Våra gränser är flyttade. Samtidigt känner jag att det är så många som inte alls mår bra, det sättet att leva är inte anpassat för människan. Att leva med ytligheten som ska till för att fylla alla tomrum, vilket i sig är en omöjlighet, fungerar inte. Missbruk är väl egentligen enbart ett uttryck för att man mår dåligt, skitdåligt av en eller annan anledning och man tror sig ha funnit ett sätt att döva smärtan på eller ljusa upp mörkret.

Vad får oss att alla vilja se lika dana ut? Vad gör att vi tycker det är helt normalt att svälta sig eller kontrollera sig själv till det yttersta istället för att omfamna den vi är? Det svenska normala eller lagom är borta och kvar finns olika saker dragna till sin spets. Vi ska alla vara unika men inom vissa ramar.

Vi påverkar våra barn. Många säger att de aldrig nämner eller talar med sina barn om utseende, mat eller ideal. Inte med dem. Men hur många talar runt dem? Hur många agerar själva utifrån behovet av att förändra sig själv eller bli smalare, mer älskad och indirekt visar att man inte duger? Som barn sög jag i alla fall i mig allt det där. Alla dubbla budskap som fanns. Hur missnöjet fanns överallt och att man skulle förändra det yttre på något sätt. Förbättra sig till ett smalare jag, snabbare, starkare, duktigare, dugligare, snyggare och därmed också en mer accepterad, älskad och uppskattad version av en själv. Om du ideligen bantar och talar om dig själv på ett visst sätt eller på andra sätt visar att du inte duger, ja då är det det som dina barn också uppfattar och tar till sig. Precis som vi lär dem så mycket annat så lär vi dem även det här.

Att ta hand om sig själv är suveränt, det är inte det jag talar om. Jag talar om när det inte längre handlar om att må bra utan om ett annat behov som vi försöker tillfredsställa. När vi lever med ett dagligt självförakt och kanske hat för den vi är. När vi känner oss misslyckade, oälskade, osedda, odugliga. När vi känner en press på att vara eller se ut på ett visst sätt och vi dömer oss själva och andra utifrån det istället för att se till varje individ och till varje själ. När vi har värk inombords som vi försöker stilla, dämpa eller bli av med genom att missbruka mat, träning, substanser eller vad det nu kan vara som gäller för just dig. Jag talar om när det är ett uttryck för smärta och är raka motsatsen till att ta hand om sig själv.

Man blir aldrig lycklig och harmonisk av att missbruka eller försöka kontrollera sig själv på olika självutplånande sätt. Jag vet av egen erfarenhet och av att ha umgåtts och träffat många i liknande situationer som min egen. Vi behöver lära våra barn och kommande generationer om kärlek, acceptans och respekt. Att det inte är konstigare att ha ont i själen än det är att ha ont i benet eller i huvudet. Barnen behöver förstå att deras värde inte ligger i utseendet eller i sakerna runt omkring dem eller hur duktiga de är på olika saker utan att allt ligger inom dem. Att alla är en unik och vacker själ.

Jag önskar att vi idag hade kommit så otroligt mycket längre vad gäller respekt och acceptans. Att vi inte länge fokuserade på vad vi stoppar i oss eller hur vi ser ut. Att vi hade uppskattat varandras inre kvaliteter och inte längre sökte efter ytliga lösningar på våra problem. Jag önskar att tidningarna inte svämmade över av lösningar på kilon och valkar samtidigt  som de ger dubbla budskap om att du duger. Jag önskar att det inte var viktigt alls hur vi ser ut och att vi inte längre skulle döma oss själva och andra utifrån det. Jag önskaratt vi inte längre accepterade fejkade bilder av verkligheten. Jag önskar att Leva skulle innebära glädje utan prestationskrav och att det inte skulle behöva vara en ständig jämförelse och tävling mellan allt och alla.

Jag hoppas att du söker hjälp om du har ett problem. Jag hoppas att du inte blundar om ditt barn inte mår bra. Jag hoppas att du hjälper din kollega, din partner eller din vän att ta emot hjälp. Jag hoppas och önskar att du mår bra, att du älskar dig själv och att du vet om att du duger precis som du är.

Kram och Namaste, Sara

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ditt ex är mycket bättre än du! Vi tycker inte om dig. Eller hur jag har tagit mig ann direkta påhopp.

Jo jag förstår ju att inte alla tycker om mig. Alla behöver inte heller tycka om mig eller vad jag gör eller säger. Det i sig är en väldigt stor lättnad, att verkligen känna och uppleva att det är helt okej. Att jag fortfarande är jag och är precis lika mycket värd oavsett om någon gillar mig eller ej. Jag behöver inte heller ha alla människor som bästa vän eller ha samma uppfattning, tycka om samma saker eller ha samma livsmål. Däremot känner jag att grundläggande och mänsklig respekt för varandra är en självklarhet.

Monkey see monkey do.

Vi pratar om hur hemskt det är med mobbning och att allas lika värde är någonting som vi vill uppnå. I alla fall en hel del av oss. När jag får uppleva vuxna som vänder ryggen mot mig när jag kommer med mitt barn efter att de fått reda på att han har autism så blir jag inte heller förvånad över att barn gör samma sak. När vuxna uttrycker sig om att annorlunda inte är bra eller ens okej. Eller när vuxna fryser ut varandra på arbetsplatsen eller är elaka och baktalar andra vänner, andra föräldrar eller vem det nu är som vi vuxna vill utse som kass, mindre värd, ful, misslyckad och inte duglig eller värd någonting.

Vad är det som gör att vi rättfärdigar oss själva när vi uppför oss på det sättet? Varför anser vi oss ha rätt att såga en annan person längs med fotknölarna? Tror vi verkligen att våra barn kommer att växa upp som små solstrålar som älskar allt och alla när vi själva inte kan hantera hur vi uttrycker eller uppför oss?

Det är ditt fel att jag blir ledsen!

Naturligtvis har även jag sagt saker om andra som inte har varit positiva eller snälla. Idag är jag mycket mer medveten om hur jag uttrycker mig inför andra om andra. Hur mina egna tankar går och känslorna som finns i just den stunden. Varför gör jag såhär? Vad är det som har triggats inom mig? Hur ser min situation ut i Nuet? För jag anser att det enbart har med mig själv att göra. Jag vet att det sättet provocerar många, att man själva skulle ha ansvar för sina egna reaktioner. “Men han gjorde mig arg!”. “Hennes sätt är så jäkla irriterande!” är så vanliga uttryck. Fast om man tänker såhär: oavsett vad den andre personen gör eller säger så är det inom mig själv som någonting sker. Vi kan vara 10 personer som alla upplever samma situation och vi kommer alla att ha varsin reaktion baserat på vad vi bär med oss, var vi står i livet och hur vi ser på oss själva och på andra. 10 reaktioner som alla är rätt eftersom de är individuella. Situationen i sig Är men vi upplever den olika. Alltså är det en ytterst personlig reaktion och upplevelse inom oss själva.

Är det en illusion att det är lättare att skylla på någon annan?

Det är oerhört mycket enklare att skylla ifrån sig eller skylla på någon annan. Så upplever många av oss det tror jag. Fast om vi inte kan respektera oss själva och våra tankar och känslor tillräckligt för att acceptera dem och äga dem, hur ska vi då få respekt från någon annan? Det är upp till var och en att äga sin egen reaktion. Att säga att “det här är jag” och att stå för det. Att faktiskt stå upp för sig själv och våga vara den man är utan att vara taskig eller aggressiv. Så länge som vi skyller ifrån oss på någon annan eller på en situation så äger vi inte vår egen kraft. Den har vi gett bort till den andre personen att förfoga över. Vi tycker kanske att det är vi som styr och ställer när vi säger att den eller den är så jädra irriterande eller dum i huvudet, fast egentligen har vi gjort oss själva maktlösa. I den situationen är hela utgången beroende av vad den andre vill och gör, vi själva har ingen kraft alls, ingen makt att förfoga över vad gäller vårt eget liv.

Att våga vara sann mot sig själv och omfamna sina erfarenheter.

Det är skrämmande och nytt att återta sin egen makt och framförallt sin egen Kraft. Samtidigt är det en oerhört befriande upplevelse att gå igenom. Att inse att det är upp till Mig. Fantastiskt! För mig har det varit en väldigt lång resa som inneburit mycket skärskådning, timmar av samtal och oändliga tankar och funderingar samt situationer som avlöst varandra för att jag ska se och förstå. Saker upprepas tills vi förstått, tills vi själva har förändrat oss och kan ta oss ann uppgiften på ett nytt sätt. Att kunna se att vissa saker är viktiga att se hela bilden av medan andra bara är att släppa taget om och att det är Bra! Det för oss framåt och ger en positiv utveckling.

Bagage eller viktiga erfarenheter?

Hur vi reagerar på saker har med vårt bagage att göra som jag ser det. Eller bagage, varför inte säga våra erfarenheter och hur vi har tolkat dem helt enkelt. För det är ju vad de är. De är där för att vi ska hedra dem och ta oss vidare. Inget att släpa på men kanske vårda ömt så småningom. Att reagera är mänskligt. Hur vi sedan gör med reaktionen är vad som gör skillnad för oss själva. Går vi lös direkt? Stänger vi in den? Tar vi ett steg bakåt och funderar på vad som sker inom oss? Får en bredare bild? Personligen jobbar jag med mig själva för att välja de sista alternativen. Allt för att må så bra som möjligt. För att inte kvävas i stress och negativitet. För att känna att jag Lever Mitt Liv. Det är så himla intressant dessutom! Vi människor är ju galet komplexa och häftiga!

Sanningen om oss själva som vi tror på.

En situation är kanske lättare att ta sig ann än när man har att göra med en specifik människa. När det handlar om relationer av något slag. Jag tänker när det blir så uppenbart att det här är personligt för båda två. En partner, en vän, en släkting, en arbetskamrat eller någon som man känner påverkar någon del av ens liv på ett eller annat sätt. Man är sårbar på ett helt annat sätt och det blir svårare att se sin egen del klart och tydligt. För hur som haver står vi där med allt som vi tror om oss själva. Bilden som vi har gjort av vem vi är som kanske inte ens är vår…. “Sanningen” som vi lever med mer eller mindre medvetet.

Är jag värd det här. Är jag van att få min vilja igenom no matter what. Hur älskad upplever jag mig vara. Lyssnar någon på mig. Det kan bara vara jag som har rätt. Får jag lov att säga ifrån. Kan man ha olika uppfattningar. Känslan av att livet inte är mitt att förfoga över eller att någonting förfärligt kan ske om jag reagerar eller ens gör mig hörd. Kanske är man en som till varje pris kör över andra och inte accepterar andras åsikter, handlingar eller sätt.  Eller en som bara tycker att man är så mycket bättre än alla andra eller som vill visa upp en sådan fasad. Det lär finnas hur många andra upplevelser av vem man är och det spelar ingen som helst roll. För det som är viktigt är hur sann man är mot sig själv.

En paus från reaktionen.

Om jag tar ett steg tillbaka, andas några gånger kommer jag att kunna ge ett annat svar. Med lite distans kan jag se vad det är hos mig själv som triggas. Kanske kan jag även se vad som sker med den andre, varför hen gör som hen gör. Oavsett så är det bara mitt ansvar att ta hand om mig själv. Jag vet att det är svårt. Jag har själv tampats med det på flera olika håll genom livet och ja, jag utmanas fortfarande. Det finns verkligen olika lager av saker och ting.

Personliga påhopp på Midsommarmorgonen.

Midsommarafton började mer eller mindre med några sms från en person som jag inte står nära men som är förälder till en kompis till ett av mina barn. Låter ju trevligt och rart men så upplevde jag det verkligen inte alls. Det var precis tvärtom och jag är helt övertygad om att syftet med de sms:en var att få mig att må dåligt. Jag blev upprörd och reagerade först väldigt starkt. Ledsen och förbannad så det osade om det. Innan jag blev lugn ringde jag pojkarnas pappa vilket knappast förbättrade mitt mående. För att orka med Midsommarafton fick jag göra ett val. Att se vad det vad som jag reagerade på så mycket eller må uselt hela den dagen och troligen längre än så.

Mina fötter stod inte stadigt och hjärtat värkte.

Emotionellt var jag redan lite ur balans. Jag saknade mina barn och skulle fått träffa dem efter konstens alla regler just den dagen men på själva Midsommarafton blev det plötsligt nya förutsättningar. Det gjorde mig ledsen och jag försökte även där hantera det utifrån mig själv och situationen. Att inte träffa mina barn varje dag är tufft och att som nu i sommar vara utan dem i mer eller mindre 5 veckor var en outhärdlig känsla. Jag stod inte stadigt på fötterna den morgonen.

Nu fick det vara nog.

Min personliga gräns nådde jag i den här situationen med personen som skrev sms:en. Jag har ofta mycket tålamod med andra, barn som vuxna men här satte jag ner min fot. Det var första gången som jag gjorde det inför den här personen trots andra situationer genom flera år. Mitt tålamod har haft en tendens till att jag låtit andra trampa på mig. Det som jag ibland har sett som tålamod har ibland handlat om att jag inte respekterar mig själv tillräckligt. Andra med andra komplex har glatt stampat omkring och gått över mina gränser. För att jag tillåtit dem att göra det. Så är fallet i den här situationen men nu sa jag stop!

Ett bus blev till en infekterad situation.

Det här var kulmen på någonting som skett någon vecka tidigare. Två små barn som var uttråkade på fritids och skrev böcker med lite mindre rumsrena titlar. Vi föräldrar som valde att hantera det på olika sätt. Till saken hör att jag blev uppringd av den andre föräldern som ville få det till att alltihopa var enbart min sons påhitt. Att E skulle ha skrivit 3 böcker själv och lurat hens son att uttrycka sig på det viset. Att det var en omöjlighet att det var hens X för X sa aldrig eller gjorde sådana saker. X själv hade dessutom sagt att hen var oskyldig. Inte med ett enda ord sa föräldern att det fanns en möjlighet att det var X utan allt låg på min son. Kontentan var att E skulle ta på sig skulden och jag ta på mig ansvaret för vad som skett och hantera det.

Jag behöll lugnet och svarade utifrån mitt perspektiv.

Kortfattat svarade jag med lugn röst ( jag och barnen befann oss på Mediamarkt) att jag inte köpte det hen sa överhuvudtaget. Att det var högst osannolikt att min son ensam skulle ha gjort det här och att skolan sa samma sak som jag efter att de hade sett vad pojkarna hade haft för sig när de var kreativa på fritids. När vi kom hem kände jag att Nu får det räcka! Jag ville förmedla till den andre föräldern att jag inte alls uppskattade hens sätt gentemot mitt barn och mot mig i just den här situationen. Så jag satte mig ner och knåpade ihop ett litet meddelande i lugn och ro. Utan att mina barn kunde höra eller se för jag ansåg det inte passande att ha konversationen via telefon. Jag var klar och tydlig (som jag såg det) och uttryckte mina känslor och beskrev min upplevelse utan att anklaga, beskylla eller kasta smuts. Jag berättade att jag kände mig besviken över att hen hade velat få det till att det hela var E:s fel och jag hade inte förväntat mig detta av hen. Jag upplevde det vara orättvist och inte okej när vi föräldrar och våra barn vet hur saker brukar vara och att det säkerligen var båda barnens påhitt.

När man återtar sin kontroll blir det påtagligt jobbigt för den som inte kan acceptera det.

Efter ett par dagar fick jag ett svar som jag tolkade som väldigt nedvärderande. Hur kunde jag understå mig att skriva?!? En vettig person ringer alltid och det var vad de krävde av mig. Jag var elak och hade anklagat dem för att vara dåliga föräldrar och att jag påstod att de inte tog sitt föräldraansvar. De var djupt besvikna på mig och den människa jag var. “Skillnaden mellan dig och oss….” skrev de.

Min respons var att jag tappade hakan men satte mig ner och förklarade i ett kort meddelande att jag helt enkelt uttrycker mig bäst i skrift och att jag känner att det är ett bra sätt att kunna gå tillbaka och läsa igen istället för att man säger en massa saker som ingen riktigt kommer ihåg. Att jag har all rätt att uttrycka mig i skrift om jag finner det lämpligt och att de inte kan bestämma huruvida jag ska uttrycka mig i skrift eller tal till dem. Jag förtydligade att jag inte alls anklagade dem för att vara dåliga föräldrar utan hade enbart visat på hur jag själv hade hanterat situationen och inte uppskattade att de ville få E till att vara den som hade varit ensam om allting  och dessutom skulle ha lurat deras X att göra 2 böcker. Att de var deras egen tolkning av min text precis som jag har mina personliga tolkningar.

Vad triggades inom mig?

Vad var det som jag vid det laget hade reagerat på? Jo orättvisan, att ännu en gång ha ett barn som anklagas eller pekas ut orättfärdigt av andra. Upplevelsen av att jag blir intryckt i ett hörn och inte blir tagen på allvar eller ens respekterad…. varken jag eller min son. Det skavde och det gjorde ont. Att någon anser sig ha rätten att behandla oss som mindre värda och inte ha rätten att uttrycka oss eller säga ifrån. Att jag tillåter det. Att jag tidigare inte ansett mig värd att höja rösten eller sätta gränser som är bra för oss. Kampglöden började pyra igen efter att ha legat lite stilla sedan allt lugnat ner sig betydligt kring min andre son A. Jag skulle kämpa för mitt barn oavsett vad som skedde och jag kände att jag var tillbaka i situationer där jag behövde stå upp för mig själv och för ett av mina barn ännu en gång. Mina sår som jag har arbetat med sedan jag var liten och som jag har kommit långt med triggades av den här situationen. Fast jag valde att reagera annorlunda nu.

Insåg att jag kunde vara nöjd och må bra över min hantering.

Jag var nöjd och stolt över mig själv att jag reagerat och väntat att skriva i lugn och ro. Att jag sagt min åsikt och att jag även kunde uttrycka den igen i en hövlig ton trots svar som var raka motsatsen. Att jag inte var ett dugg anklagande, jag hade varken skrivit att de var dåliga eller varit nedvärderande på något sätt utan vinklade allt utifrån mig själv i mina meddelanden. Jag vågade och med det kom även ett lugn. Jag ägde min reaktion, mina tankar, mina känslor och min hantering rakt av.

SMS:en var ämnade att sparka omkull mig och få mig att må dåligt.

På midsommarmorgonen hade jag ett par sms där kontentan var att jag var en usel person och att mitt ex, barnens pappa som jag är separerad från, var mycket bättre än jag. Han var så bra på allt det som jag inte var och de hade bestämt sig för att de inte längre ville ha någonting med mig att göra. Deras son hade velat be om ursäkt till min son för att han hade skyllt allting på E men han ville absolut inte göra det till mig eller inför mig eftersom jag är den jag är. Enligt dem är jag inte en bra person och deras X får inte längre vara hemma hos mig de veckorna när jag har mina barn. Barnen kunde inte heller leka hemma hos dem så länge min son är hos mig utan enbart de veckor som barnen är hos mitt ex.  Föräldrarna deklarerade att de härmed kommunicerade enbart med barnens pappa som var en förnuftig och bra person som vet hur man kommunicerar till skillnad från mig.

Hur reagerar man på rena elakheter och personangrepp?

Ja det var en kort version av allt som stod skrivet i det där smsen. Vad svarar man på det? Jag svarade så rakt och ärligt som jag mäktade med utan att vara elak eller aggressiv och jag önskade dem en Fin Midsommar. Jag vägrade att sänka mig till deras nivå för min egen skull. Helt ärligt blev jag väldigt ledsen. Jag och barnens pappa var helt överens om situationen och hanteringen av den när den uppstod i skolan. Jag kände att det inte längre spelade någon roll. De behövde en syndabock och det blev jag. Alla elaka uttryck, alla personliga påhopp, alla slag under bältet var ämnade att få mig att tappa fotfästet. Jag skulle känna hur usel och ovärdig jag var. Det fanns inga spärrar utan man gav sig på mig genom mitt ex, att få honom att framstå som så mycket bättre bara för att underminera mig. De ville visa mig hur usel jag är, så usel att jag är ens var värd att få ha pojkarna lekandes hos mig trots alla år som de har lekt tillsammans utan minsta knyst eller protest.

Anklaga mig själv eller….?

Det hade varit lätt att börja anklaga mig själv. Att jag inte duger och att de har rätt. Att det är jag som gjort fel från början till slut och att alla andra vet bättre och beter sig som vuxna människor – som bättre och bra människor. Fast vad de här personerna inte räknat med är hur jag fungerar. Jag har kommit så långt idag att jag aldrig hamnade i något anklagande av mig själv. Istället började jag bland osande ilska och strömmande tårar direkt bearbeta och bena ur situationen och mina egna reaktioner.

Faktiskt anklagade jag inte ens de andra föräldrarna. Nej jag är ingen Moder Theresa utan vad jag ser är någon som slår underifrån för att skydda sig själv. För att det är lättare att slå än att se in i sitt eget inre. När jag försöker se de andra och tänka mig in i varifrån de handlar och reagerar så blir det enklare även när det känns svårt. Jag vet inte varför de valt att tolka mig eller behandla mig som de gör men uppenbarligen finns det saker hos dem som gör att de väljer det här.

När man säger eller gör någonting till eller mot någon annan är det en direkt reflektion av vem man själv är inombords och det har ingenting att göra med den andre personen överhuvudtaget. Om de själva är medvetna kan jag inte avgöra. Jag tänker ändå att en person som mår bra och är i balans fungerar helt annorlunda och vi hade aldrig haft den här situationen om så var fallet.

Vad var jag ledsen över?

Föräldrarna i sig har jag inget personligt behov av att umgås med i det här fallet och att inte ha kontakt med dem sårar inte mig. Det som jag blev ledsen över var att man utan omsvep tog beslut som påverkade mitt barn negativt enbart för att klämma till mig. Den känslan var också min att hantera och ta hand om vilket innebar total acceptans. Acceptera att det inte är upp till mig utan att deras beslut är deras. Jag har inte kontroll över allt och alla och jag kan genom att acceptera situationen gå vidare och göra det bästa utav den med de förutsättningar som finns. När de väljer att försöka såga mig genom att jämföra mig med mitt ex står jag bredvid utan att ta det personligt. Jag har ändå levt tillsammans med barnens pappa i nästan 14 år och jag vet hur saker verkligen är mellan oss. För att jag skulle ta till mig allt vad de andra föräldrarna sa om mig och om mitt ex så skulle det krävas att det var någonting som jag bearbetade –  vilket det inte är. Alls. Därmed går deras påhopp och jämförelser mig helt förbi.

När någon kastar smuts på mig.

Att bli överöst med taskigheter och attackerad på personnivå är märkligt. Samtidigt blir det ett sätt för mig att se över hur jag själv tycker och tänker och var jag befinner mig i min personliga utveckling. Kan jag relatera till allt eller ens känna att det berör mig? I det här fallet kände jag inte alls att det berörde mig. Jag insåg att jag inte upplever mig själv som en så dålig person som de ville få mig till och att allt som de kastade mot mig inte har med mig att göra. Det är helt och hållet deras eget som kommer inifrån dem själva. Relatera till starka reaktioner kan jag däremot. Jag vet hur det är att reagera känslomässigt starkt, stort som en vulkan, över saker som inte alls är relaterade till personen eller upplevelsen.

Min egen utveckling blir tydligare och den gör mig glad!

Det som är bra med det här är att jag inser att jag har utvecklats som person väldigt mycket de senaste åren. Mitt fokus handlar om att jag ska bibehålla det fina och positiva som jag har lyckats bygga upp. Jag väljer att inte hålla fast vid personer, situationer, känslor och tankar som är nedbrytande. Så även i det här fallet. Det handlar inte om att kräva eller vara otrevlig utan jag tror att ju tydligare man ser och känner sig själv desto lugnare blir man i sin förmedling och i sin reaktion. Man behöver varken slåss eller kämpa utan det finns där utan någon gömd agenda.

Jag tränar på att inte ta ansvar för andras beslut eller reaktioner, jag väljer att inte ta på mig dem eller gör dem till mina. Det som är jag, det som är mitt – det äger jag däremot till fullo och står helt och fullt för. Livet är faktiskt enklare när man vågar visa sig som den man är och man slutar skylla på allt och alla. När man istället ger sig själv kärlek och respekt att vara den man är inifrån och ut och därmed blir sann mot sig själv.

(Jag är fullt medveten om att det här är min tolkning av vad som skedde. Jag ville ge ett exempel på hur jag personligen tar mig ann det som jag vill förmedla)

Love & Light, Namaste Sara

 

 

 

Lågaffektiviteten smälter bort….

Förvisso älskar jag värme och sol och jag hade gärna flyttat utomlands igen. Nu har vi ju en temperatur som heter duga i hela Svea rike och inte var man förberedd på den inte. Jag har ingen AC men jag har en fläkt som står på golvet. Jag har ingen pool men jag kan i alla fall gå ut i trädgården som skänker lite svalka vid vissa tider på dygnet.

Inför att det var dags för mig att ha min sena semester och få ha pojkarna hos mig hade jag fullt med planer om hur jag skulle planera och förbereda för bästa möjliga upplevelse. Det vill säga för lugn och ro och kunna ge bra förutsättningar för skratt och mysiga stunder. Jag hade ett HAB-möte inplanerat, inte inför semester utan det var där ändå. En kartläggning av A som var väldigt bra. Jag kunde utgå från det resultatet och från hur jag ville ha det och naturligtvis även hur min E fungerar. Många faktorer som ska till och som ska klaffa för att den där härliga och avslappnade sommarfeelingen ska infinna sig.

Jag arbetade i alltför högt tempo och i en väldigt rörig situation månaden innan min semester. Det var inte alls bra. Jag kom helt av banan och blev trött, sliten och delvis utmattad. Jag orkade inte ta tag i några scheman eller planeringar. Det i sig blev en stressfaktor som jag hade svårt att hantera men som jag ändå försökte göra det bästa av. Det är väl så att har man väl gått in i väggen så är man så mycket mer känsligare för stress och upplevt kaos. Energin sugs ut som om situationen var en vampyr som tömmer en på allt liv. När väl semestern stod för dörren häromdagen var jag inte i balans eller i närheten av att vara i fas.

Tack och lov för alla de metoder som jag ändå har samlat på mig på vägen för de har trots allt hjälpt mig och jag kan ta mig upp och byta fokus. Det tar ju energi och fokus att gå igenom det, fast jag har accepterat att mitt liv ser ut så just nu. Det är bättre att arbeta tillsammans med mig själv och lyssna än att motarbeta och sträva emot. Jag planerade in i detalj på det stora schemat, på vår stora whiteboard där veckan står uppradad. Det blir en hel del med de nya sakerna som jag ska ha i åtanke. Det schemat fungerar när man är fokuserad och utvilad. När E också vill samarbeta….. Han kan ju få hoppa över vissa saker eftersom han inte har samma behov. Grejen med ett schema som det här där allt blir uppspaltat i stort sett varje timme av dygnets vakna tid är att någon behöver ha koll på det. Följa det.

Den personen är jag. Barnen hjälper till men det är ändå jag som ska hålla koll på att det följs och som ska komma upp med förslag om det behövs. Och det gör det. Det är tröttsamt för jag är inte sådan som person. Jag är flexibel och impulsiv. Jag följer planering utan problem men jag behöver verkligen LUFT i schemat och i livet för att må BRA. Det är inte alls avslappnat för mig att ha allting inrutat utan det är precis tvärt om. Samtidigt vet jag ju hur viktigt det är att vi följer en klart utstakad väg och ett tydligt schema.

Sedan har vi det här med den otroliga värmeböljan som är här. Som slår ut allt och alla. Vi är helt av banan. Alla tre plus hunden! Mitt schema sprack rätt fort på grund av att barnen skulle landa här hos mig och på grund av värmen. Barnen sover länge, kan inte somna på kvällarna (A har svårt t.o.m. med Melatonin) och de vill inte äta eller ens vara utomhus. Irritationen ligger som en darrande hinna över dem och även över mig. Ingen av oss har speciellt mycket tålamod med någonting. Barnen ligger i luven på varandra med jämna mellanrum och jag har oerhört svårt för ljudnivån och allt tjafs. Helt ärligt har jag svårt för att tänka och fungera när det är såhär varmt och klibbigt.

När barnen inte spelar on-line så går det bättre för dem att umgås. Så är det, det är ett faktum. Men ingen vill hitta på någonting. De döööööör om de ska följa med och rasta hunden. Utflykter är svåra att få till även om de schemaläggs. Att spela är roligt och någonting som de kan göra tillsammans, som inte gör dem tokvarma och obekväma. Å andra sidan har de svårt att samarbeta….. för det är ju det där med att lyssna, berätta, kommunicera… Ja ni vet. Det som även vi andra utan NPF-diagnoser har en del problem med lite till mans. Ljudnivån är hemsk för även med headset måste man tydligen prata som om den andre satt utanför huset och man behöver ropa. Det ropas trevliga saker men skriks också rätt mycket otrevligheter och då känner jag hur pulsen stiger på mig själv. Jag går in och medlar och förmedlar, förklarar och sätter gränser. Till slut har jag inget tålamod kvar.

Med gap och skrik, syskon som gråter och som skyller på varandra, kvävande värme och barn som varken lyssnar eller är trevliga går även jag i taket. Jag vill inte men jag väljer ändå att bli arg för jag orkar bara inte. Mina lågaffektiva metoder smälter bort i värmen. De rinner av mig som smält mjukglass. Går inte att skopa ihop till något vettigt. Det är inte roligt. Ingenting som jag är stolt över eller som någon av oss mår bra av. Jag når fram till barnen mellan varven. De får förklarat för sig varför jag blev arg eller ledsen eller hur man ska uppföra sig.

Bad på kvällarna har fungerat alldeles utmärkt! Det kör vi stenhårt på. Dopp i en närbelägen sjö är toppen för alla. Till och med hunden som inte tycker om vatten har gått i och svalkat sig! Barnen är sams, kyls av och när det inte är så många andra på badplasten blir A lugnare. Han blir lätt distraherad och stressad av nya och många människor. Även jag trivs hur bra som helst vid den lilla sjön. Det är vackert och fridfullt på kvällskvisten. Vid vattnet hittar jag tillbaka till mina metoder och till mig själv. De kommer smygande med den ljumma luften, med andetagen och med vattnet som sköljer av dagens spår av värmeböljan. Jag kan sitta och bara vara eller busa med pojkarna. Vi hittar tillbaka till varandra, till skratt och till en härlig semesterkänsla.

Jag bryr mig inte om att vi åker till samma ställe gång på gång. Allt jag bryr mig om är att vi får landa och må bra. Vi kommer kanske inte iväg på någonting alls den här semestern. Eller så gör vi det. Oavsett hur det blir så jobbar jag på att behålla mitt humör, att ha ett ton tålamod och att behålla mina bra lågaffektiva metoder.

Kram och namaste, Sara

Stolt mamma som blir mer och mer insatt i hur det ser ut.

Vissa saker har blivit mer tydliga nu eller så är det så att A blivit bättre på att kommunicera kring dem. Häromdagen gav han uttryck för att det var jobbigt att han inte visste vad vi skulle ha till middag. Ofta har det gått bra ändå men nu inser jag att han faktiskt finner det påfrestande och att veta det i förväg skulle ta bort lite av den dagliga stressen. Så med andra ord har jag planerat bättre och tänker ta det steget längre och skriva upp veckomenyn. Någonting som jag ändå trodde gick rätt lätt visade sig vara jobbigt för A.

I detta nu, då sitter båda mina fina pojkar och spelar X-box tillsammans. De är sams och de har jätteroligt! De tränar på att samarbeta, på att kommunicera, turas om och umgås. Fantastiskt! För mig är det underbart att de oftast kan samsas hyfsat när de spelar med de förutsättningar som ändå finns.

Idag ringde A till 2 kompisar. De som finns, eller eg är det bara den förste som räknas som en riktig vän. Han var upptagen och den andre kunde inte heller. Vädret var vårvamt och soligt och jag kände att situationen lätt kunde bli jobbig här hemma. Kom på idén att ringa en vän och fråga om de ville ses och kanske åka in till stadsparken? Yes! Det gick hur bra som helst. Det bästa är ändå att A klarade av att ändra sig. Han lyckades vara flexibel OCH spontan! Dagen blev lyckad med flera glada barn som rastades utomhus, mestadels på spark.

Min son åker taxi till skolan. Han vill egentligen inte men han gör det. Jag är oerhört stolt över honom som faktiskt klarar av det. Det har till och med hänt att vi sagt att jag ska köra honom om taxin är sen – och så står den runt hörnet. Trots denna nedslående fakta så sätter han sig ändå i taxin. Varje gång står jag där och bara gapar, fullt beredd på att han ska få ett gigantiskt utbrott. Ofta får jag lova honom att köra en annan dag eller att vi ska höra något speciellt hemma på kvällen. Ändå så är egentligen risken för ett bakslag enorm men han lyckas på något sätt trots allt hantera situationen jättebra!

Det kniper fortfarande till i hjärtat när jag ser honom gå mot klassrummet alldeles ensam. Han går där på skolan som vi satte honom på efter att den första skolan misslyckades på precis alla punkter som man bara kan. Jag vet ju det, hans pappa vet också det men A har inte vetat eller förstått hela situationen. Vi har berättat tillräckligt mycket för honom för att han ska sluta anklaga sig själv. Det hör han ändå lite grand men vi har pratat om vad som skedde och varför vi bestämde att han skulle byta skola. Varje dag som han går dit är jag lättad. Han trivs överlag väldigt bra på sin nya skola men det är en svår balansgång varje morgon att få honom dit. Det gäller att tippa på tå men ändå vara fast och bestämd. Att han accepterar att åka dit är modigt av honom. Jättemodigt!

Oj så gick tiden i 190 knyck och här sitter jag i slutet av juli. Min semester har precis börjat och mina 2 älskade pojkar sitter även nu och spelar tillsammans. Det är sent så deras humör är lite svajigt men det fungerar. De är ändå rätt snälla och trevliga mot varandra och jag sitter här och lyssnar på musik och försöker få ihop mig själv för att sätta några ord på pränt.

Min stolthet har jag kvar. Den är nästan större för mina båda prinsar än vad den var när jag påbörjade det här inlägget. Varför? Jo för vissa saker har blivit än mer tydliga och jag har fått en djupare inblick i saker och ting. Ännu några nivåer har uppnåtts av medvetenhet och förståelse där jag inser hur mycket som krävs av oss alla för att en vanlig dag ska fungera. För att livet ska flyta på och bli någorlunda förståeligt. Jag ser även vilken resa jag själva gör.

Kanske skulle vissa saker skrämma några personer om de ställdes inför dem. Vetskapen om hur stora svårigheter ens barn har i sin vardag. Något som en förälder kanske inte önskar sitt barn men som vissa av oss behöver hantera varje dag. Några har tuffare tillvaro än vad jag och min familj har och jag har den djupaste respekt och beundran för dessa vardagshjältar.

Jag inser att vi utvecklas hela tiden. Inte för att jag trodde något annat egentligen men att se det formas framför ögonen och att kunna ta på vissa saker är ändå rätt häftigt. Det finns delar av utvecklingen som sliter mitt mammahjärta i bitar. Fullständigt. Som att A inte har några vänner kvar…. ingen som ringer eller vill umgås. Kanske att någon kommer över om A hör av sig vilket han alltid gör. Det är bara han som gör det. Det faktum att ens barn är ensam utan vänner är fruktansvärd! Det är en mardröm som man inte vill ställas inför men som vi är flera som gör. Jag är stolt över A som kämpar på varje dag. Som försöker förstå och göra det bästa han kan av en sådan jobbig och sorglig situation.

Vi gjorde en kartläggning på HAB som tydliggjorde flera saker. Den kan te sig hyfsat nedslående om man väljer att se på det med en negativ attityd. Eller så gör man som jag själv valt att göra, att se det som ett ypperligt hjälpmedel för att underlätta livet för oss alla i familjen.

Kontentan av den här våren när jag har inte har skrivit är egentligen att jag blivit starkare och klokare. Jag är en stolt mamma till båda mina prinsar som möter livet med olika förutsättningar men inget är varken lättare eller svårare. Det är olika. Att ha autism är en stor utmaning. Att vara syskon till någon med autism är en stor utmaning. Autism är inte heller hela livet eller hela personen. Autism är en del av personligheten. Dock påverkar autism hela familjen och livet in i minsta detalj. Jag är faktiskt både glad och stolt över att vi har det här i vår familj. Jo faktiskt! Varför? Därför att vi går igenom saker och utvecklas på sätt som man annars inte hade gjort i samma takt – om ens någonsin! Livet är så. Jag ser det, jag har andra glasögon på mig. Så jag är stolt över oss och det är häftigt! Dessutom är det mer än okej att ge uttryck för det. Vi gör ett jädra bra jobb och har all rätt i världen att dunka oss själva i ryggen och ge oss stora bamsekramar!

Till alla familjer som kämpar, som älskar, som sliter, som brister, som överlever, som stärks… NI ÄR FANTASTISKA!

 

 

Här igen

Så länge sedan jag skrev. Jag trodde att jag fått “writers block” eller skrivkramp fast det stämmer inte riktigt. Jag tror istället att tiden som gått sedan senaste inlägget har varit nödvändig för mig att processa saker som skett och som sker i mitt liv. Tid och energi, fokus och hjärta har gått till att ta mig ann dessa utmaningar och erfarenheter samt att landa i allting. Var sak har sin tid helt enkelt.

Det stressade mig lite, jag försökte pressa mig och få för mig att jag verkligen behövde skriva för min egen skull. Fast när energin och fokus ligger någon annan stans så är det inte rätt tillfälle. När jag väl hade accepterat det så blev det lugnt och det öppnade för att jag skulle titta på vad som gjorde att skrivandet lades åt sidan. Egentligen är det en rätt spännande process och vad som än sker så blir det bra tänkte jag. Antingen så skriver jag igen eller så blir det inte så. Vilket som är det Bra.

Det har varit många utmaningar och jag upplever att saker sker snabbt…. enbart för att jag är öppen för det. Jag arbetar intensivt med mig själv på flera plan vilket är oerhört spännande, utmattande, roligt och väldigt intressant för egen del. Jag arbetar även med barnen och min relation med dem och hur vi ska få ihop det dagliga livet som vi numera har. Jag tittar på relationer och på min arbetssituation.

Att inse att tankemönster är som en dimma som kan skingras och bakom finns ett nytt sätt att tänka och se på mig själv och på världen. Det är en befriande upptäckt! Att jag går vidare med mina erfarenheter som en grund att stå på, att jag accepterar allt som skett och nu riktar blicken åt ett annat håll. Ett håll som jag egentligen alltid varit på väg mot fast jag behövde mer erfarenheter för att ta mig dit igen. Fler lär komma och jag välkomnar dem oavsett om de kommer att upplevas som jobbiga, roliga, kärleksfulla, hemska, fantastiska…. Valen som jag gör i Mitt Liv är mina. Jag skapar dem själv och jag tar mitt fulla ansvar för det också. Mina reaktioner är mina val och även de är något som jag får många tillfällen att se över.

Livet är Bra oavsett om det går upp eller ner. För precis så är det, utan det ena så kan vi inte uppskatta det andra eller växa som människa. Det är det jag vill, jag duckar inte för livets olika sidor. För mig är det inte målet utan vägen och hur jag tar mig ann den som är av vikt och som skapar glädje, fler perspektiv och större förståelse och insikt.

Namaste, Sara

 

Hur svårt ska det vara att finna kärleken?

Kärleken… ja den som är så omtalad och alla vill leva med. Du vet…. the big Löööööööv.

Även om jag mår väldigt bra i min livssituation så har jag känt att jag saknar någon att prata med på kvällen. Att slippa äta middag ensam varje dag som pojkarna inte är här. Den där mysiga känslan av att sova tillsammans eller vakna ihop. Jag saknar att få de där sms:en mitt på dagen som visar att någon annan tänker på mig. Alla goa kramar och pussar. Samtal om stort och smått och allt bus och roligheter som man kan hitta på tillsammans. Att någon saknar mig och vill vara med mig – och visar det. När man känner att man hör ihop oavsett om det stormar eller om solen skiner.

Jag har själv så oerhört mycket att ge till en Man och jag vill verkligen göra det också. Helt enkelt för att det är utvecklande i sin invecklade situation att vara i en relation. Jag går igång på vissa utmaningar och relationer är ju om något just det, en utmaning. Något som får en att växa om man är villig att göra det, både på egen hand och tillsammans som par. Det är spännande samtidigt som det kan generera ett lugn, en positiv lekfullhet och en pirrig nyfikenhet. Att se vad som finns på djupet samtidigt som den där vardagen ska fungera och flyta på. Sedan kan det vara helt fantastiskt underbart!

Jag vill ha en Bra och Kärleksfull relation. Jag har uppenbarligen inte uppnått total upplysning så jag vill fortfarande träna mig i Kärlek mellan Man och Kvinna. Mina få månader på nätdejtingsidan gav viss utdelning och några erfarenheter. Kanske inte de som jag hade velat men erfarenheter är de absolut!

Den förste som jag träffade var en toppenman på flera sätt. Vi fann varandra direkt på många plan. Tyvärr valde han att inte fortsätta relationen p.g.a. personliga omständigheter vilket var sorgligt och jobbigt. Sedan hade vi mannen som utmanade mina egna fördomar och min ytlighet när han dök upp och vägde 50 kg mer än på bilderna! Inte var hans karaktär som när han skrev heller visade det sig. Sist ut var killen som verkade intressant på flera sätt och rolig. Han som bodde några timmars bilfärd bort men som jag ändå kände helt klart var värd den bilresan. Han som jag kände att jag kunde bli kär i men som visade sig mest fokusera på sig själv och till slut knappt svarade på meddelanden varpå jag kände att det inte var lönt. Snacka om en tråkig avslutning på något som ändå började positivt.

Mellan dem har jag ju chattat med olika personer på nätet men jag finner det knepigt. Många försvinner, är inte seriösa eller kör sitt tydliga och invanda tugg. Eller så är de bara inte intressanta eller tillgängliga och väldigt många bor för långt borta. Jag testade några olika platser på nätet men betalade endast för en av sidorna. Blev lite nedslagen och jag som inte alltid har det största tålamodet tappade suget. Några sa till mig att ha just det, Tålamod och ja det förstår jag ju att det kan behövas. Fast att surfa runt sådär blir lite märkligt och det blev lite tråkigt till slut men jag tror ändå att det är ett bra alternativ om man vill träffa någon.

Nu har jag inte gett upp hoppet! Jag har en liten nätdejtingpaus och det kan knappast skada. Som sagt, tålamod och komma ihåg att njuta av livet i övrigt. Jag vill ändå att det ska kännas spännande och roligt att leta och söka. Sedan finns det en annan “faktor” i mitt liv som jag vill ska utvecklas men som just nu känns lite osäkert och svajigt. Det är en utmaning och ett test av mig själv som jag försätter mig i men man måste våga för att komma någonstans.

Jag skrev till en person, en man och ställde en fråga till honom. En generell fråga som jag ville ha ett manligt perspektiv på. Jag upplever att många män blir lite rädda eller drar sig undan mig när de känner och märker av att jag är den jag är. En stark och lite lagom vild kvinna som inte behöver räddas eller låter sig styras hur som helst. Jag är mjuk på utsidan med en inre kärna som brinner och är stark. Jag kan nog vara intensiv och jag ger allt, jag hoppar hellre än fegar ur.

Jag tar ansvar för mig själv och för min egen del i händelser och i det som jag säger. Å andra sidan vill jag ha samma sak från min partner. Många vill inte ta sitt ansvar eller se sin egen del och blir antingen arga eller provocerade av mitt sätt att vara och att se på saker o ting. Känslomässigt är jag mycket och jag är en person med ett stort djup men också en busig och tramsig sida. Jag blir inte imponerad av titlar eller pengar utan av en person med en vacker själ och ett gott hjärta. En klok och kärleksfull man med humor är attraktiv medan en ytlig och känslorubbad man med en titel inte är intressant alls.

Som ung kände jag lite samma sak. Jag var aldrig en av de där häftiga poppistjejerna och jag har aldrig heller varit fnittrig och gullig. Jag har haft många vänner som varit killar, jag reder mig själv och jag känner mig ändå som kvinna på flera sätt. Kanske är det så att vissa killar och män inte vet hur de ska “imponera” när de möter en sådan person som jag? Kanske har jag helt fel i att de blir osäkra eller skrämda. Jag är kanske bara inte så spännande eller attraktiv för många. Vad vet jag?

Huvudsaken är att jag finner den som är rätt för mig just nu, de andra är inte viktiga. Det gäller väl bara att andas, glädjas med livet och invänta tills rätt man, rätt “krigare” kommer längs hans väg och korsar min. När han väl gör det önskar jag att jag inte blir rädd själv för att låta honom komma nära och öppna upp för nästa del i livet.

Kram och Namaste, Sara

 

 

Ensam eller själv.

Jag har inga problem med att vara själv eller på egen hand. Däremot så är det inte roligt att känna ensamhet. Den känslan är vad jag jobbar med. För mig kan känslan av ensamhet komma i olika situationer. Oavsett om den kommit när jag bott själv utomlands eller känt mig annorlunda av olika anledningar, kämpat med att förstå mitt barn eller inte ha stöd från min närmaste familj, jobbat med mörka stunder i livet, utelämnad eller ensam i tvåsamheten så är det en känsla som sliter och drar. Det bottnar i ett behov av att bli förstådd och bekräftad och kanske även älskad. Vem ser mig? Vem vill vara med mig? Duger jag? Kan jag älskas? Finns det andra som ser och känner som jag själv gör?

När jag är själv är jag tillfreds med nuet, med mig och med att göra vad jag nu än gör. Strosa runt på gatorna, upptäcka världen, njuta av tystnaden eller lyssna på musik, se en bra film eller bara vara. Då lyser andra och livet, jag är lugn och glad, positiv och energifylld. Att vara själv är för mig att vara i Nuet och omfamna det. Där finns inga tvivel och inga tankar som mal runt. Ensamheten är precis tvärt om. Den är kvävande och dränerande. Tvivel finner ibland sin väg genom de små sprickorna som ensamheten orsakar. Gammalt damm som egentligen är bortsopat visar sig ändå ligga i nå’t hörn. Andra syns mer i sin tvåsamhet eller med sina familjer när jag är instängd i upplevelsen av ensamhet. De ser mer lyckliga ut fast att jag är medveten om att det är mina egna projiceringar. De ser nämligen ut att tillhöra.

Just att tillhöra är nog en av de där sakerna som är så viktiga. Den som skiljer Själv och Ensam åt för min egen del. Behovet att känna tillhörighet och när det saknas på ett eller annat sätt blir det uppenbart att det är någonting som jag fortfarande inte har löst eller släppt inom mig. Att vara själv är ett val som känns inifrån, ett där jag medvetet har gjort detta valet. Det är vad jag vill och vad jag mår bra av. Ensamheten bär med sig en illusion av att bli utsatt eller vara ett offer för omständigheter eller för andras val. För ja, jag inser att det är upp till mig hur jag mår och tolkar situationer.

Även med den insikten gör det ont när den där ensamheten kommer på besök. Visst vill jag helst mota den i dörren så att den inte ens kommer innanför men samtidigt vill den visa mig nästa lager av någonting. Så jag släpper in den med intentionen att inte få den att känna sig bekväm utan att den bara är på en kort visit.

Jag tror att de allra flesta av oss vill tillhöra någonting eller någon. Vi strävar efter att ha en roll i flocken på ett eller annat sätt. Samma musiksmak, träningen som vi gör i grupp, intresset som får oss att prata med varandra, jobbet, familjen, religion eller nationalitet, dåliga erfarenheter, sjukdomar, barn, skolan, samma kläder……. eller att vara i en relation med någon som vi älskar och som älskar oss. Vi är i en trygg tro av att inte vara ensamma utan en del av någonting som ger trygghet och som bekräftar oss.

Så den här helgen har varit en ensam helg…… men imorgon kommer mina två hjärtan och stannar i en vecka. De kom redan idag en sväng vilket gladde mig. Är det någonstans som jag känner tillhörighet så är det med mina underbara pojkar. En fantastisk känsla och en kärlek som är större än livet självt. Så självklar på alla håll och kanter, på djupet och i själen.

Vad jag insett är att jag fortfarande behöver bli bättre på att sätta mig själv först. Att prioritera mig själv för att inte känna ensamhetens kalla kårar. När jag saknar och längtar efter kärlek från en man i en relation och efter att bli prioriterad då behöver jag ge mig själv det för att kunna ta emot det fullt ut. Att prioritera mig själv är en del i att älska mig själv. Jag är mycket bättre på det idag fast jag är inte i mål ännu vad gäller alla aspekter av livet i relation till mig själv. Hade jag  varit det hade jag väl varit på väg mot Nirvana vid det här laget.

Kram och Namaste, Sara

 

Det första året som förälder var en chock.

Jag tycker väldigt mycket om barn. Jag har lätt för att prata med dem och jag tycker att det ger så väldigt mycket att få ta del av deras tankar, klokheter och bus. Att bli mamma hade jag absolut tankar och drömmar om men det stod inte allena på himlen. Många andra saker ville jag också hitta på, utforska, lära mig och upptäcka i livet.

Min klara och tydliga bild av föräldraskap och uppfostran.

Jag hade som många andra före man får egna barn starka idéer om hur det skulle bli. Hur jag skulle vara som mamma och hur mina barns pappa skulle vara. Uppfostran var säkert tufft men hur svårt kunde det vara? Jag menar med mina två föräldrar inom skola och barnomsorg och halva släkten arbetande med undervisning på något sätt så kände jag mig ändå trygg och stabil. Passa barn gjorde jag gärna och det gick hur bra som helst. Ett par varv som au-pair och nanny hann jag med och några kortare vikariat på förskola och skola.

Det var egentligen inte förrän runt 30-års åldern som jag började känna av en längtan efter att bli mamma. Personer i vänkretsen blev gravida och fick barn. Jag blev faster och i mitt liv vid den tidpunkten fanns ingen man som jag egentligen kände att jag ville ha barn med. Små känslor av panik över hur tiden gick och att den där jädra klockan tickade på. Så träffade jag R några månader efter att jag fyllt 30.

Vår lille höstbebis kom till oss.

A föddes samma år som jag hade fyllt 32. Graviditeten gick bra tyckte jag. Visst hade jag några krämpor men inte när så jobbiga som många andra upplevde under deras graviditet. Halsbränna som höll på att göra hål i strupen var väl det som var minst trevligt. A ville inte alls lägga sig med huvudet neråt så han blev vänd av en väldigt skicklig läkare mot slutet av de 9 månaderna. Lille bebisen gillade att stanna i magen. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli den första kvinnan på jorden som bar på en tonåring. 10 dagar efter beräknad födsel ville A se världen. Otålig var han och hade verkligen inte tid med en vanlig förlossning. Nej varför vänta när man redan har bestämt sig liksom? 2 1/2 timme från det att vi kommit in så var vi föräldrar till en liten krabat med ett konformat huvud tack vare sugklockan.

Att få tid till att njuta den första tiden.

Jag hade hört mysiga berättelser om nyblivna föräldrar och familjer som fick komma till ro på patienthotellet. I mitt huvud skulle vi dit och landa, mysa och bara vara – tillsammans. Nix, så blev det inte. Upp på en sal bland ytterligare 5 mammor och deras pyttesmå bebisar. Inte en enda baby hade vett och förstånd att sova samtidigt med de andra. Någon skrek hela tiden och var vaken. På dagen hade vi det stora nöjet att lyssna till borrmaskiner och sågar när de byggde om KK. Det enda jag ville var att få komma hem. R fick vara hos oss länge men inte dygnet runt.

A och jag knöt ann fort och bra. Det kändes superfantastiskt att äntligen vara mamma till en alldeles egen liten magisk prins. Min bild av familjelivet och mammarollen skulle bara bli bättre och stabilare trodde jag. Allt skulle ordna sig och flyta på sådär behagligt och gosigt. Min son skulle sova bra och jag skulle passa på att få sömn när han sussade sött i sin spjälsäng. Jag och R skulle dela på vaknätter och bli sammansvetsade som par och nyblivna föräldrar.

Det börjar gnissla.

Jag levde inte i en drömvärld eller i en bubbla. Inte mer än de flesta nyblivna föräldrar gör. Klart att man tror, vill och önskar det bästa. Helt ärligt kommer jag inte ihåg allt så tydligt…. man är ju hyfsat förvirrad av flera anledningar. I alla fall jag. Så började de där små sakerna som var lite jobbiga. A kräktes en hel del. Inte sådär smått och nästan lite gulligt som bebisar kan göra. Nej här talar vi om Exorsisten! Kaskadkräkningar som inte var att leka med eller städa upp efter. Jag var tacksam över att vi hade ärvt kläder av A:s kusin för antalet byten per dag var inte att leka med. Boende i en lägenhet med tvättstuga så hade vi inte heller fri tillgång till tvättmaskin så alla kläder som vi kunde få var till stor nytta. Jag ville inte alls veta av att det skulle vara något fel på A men R gav sig inte.

Hardcore diet.

När vår lilla gosiga baby var 10 veckor sattes jag på en diet. Inte för att banta utan för att de anade att A var allergisk och att det var därför som han kräktes som han gjorde. En sak efter den andra tog de bort under några månader. Först tänkte jag att det var bra. Smidigt och tacksamt att få hjälp. Ner i vikt gick jag dessutom, lite väl mycket egentligen. Efter ett tag var det inte så roligt längre utan livet blev rätt komplicerat med en knaper och allt för hård diet. Anledningen till att jag åt kosten var att de ansåg det allra bäst att amma A 1 år. Just för att minimera allergierna och ha koll på vad han fick i sig. Jag åt lax som ej var uppfödd på soja, potatis, havremjölk, russin, havrekuddar, pasta, majs, majsolja, gurka, släta bullar som man göra fastlagsbullar av, pingvinstänger i mintsmak, vindruvor. Kött någon gång om det var utan soja, vitt ris och hembakat bröd. That’s it. Hur roligt är det??

Sooooov

Lille A var i alla fall en go och glad liten bebis. Han växte och var stor och stark och faktiskt nästan alltid på ett härligt humör. Utvecklingsmässigt var han tidig och det var jag stolt över. Tänkte att det i alla fall visade på något gott och riktigt. Och att han ändå fick tillräckligt med näring och sömn. För sova – det gjorde han inte. På BVC sa de till mig att det var helt normalt att små bebisar inte sover. Jag skulle ta det lugnt och passa på att sova när A gjorde det för att orka med. Okej, som om inte jag fattade den biten. Men hur gör man när ungen inte sover?! Det verkade som om man på BVC bara inte greppade problemet och de sköt över det till dietisten på sjukhuset. Det var nog magen och överkänsligheten som spökade.

Andra mammor sov och sussade tillsammans med sina små. Jag orkade knappt träffa folk eller gå till mammagruppen eftersom A kanske kanske kanske hade somnat precis när den skulle starta. Känslan av isolering och utanförskap växte hela tiden. De andra mammorna blev vänner och umgicks. Jag fick kommentarer om att jag var alldeles för smal för mitt eget bästa och att min son var som en bulldozer. Jamen tack så jäkla mycket!! Vänlighet är tydligen på tok för dyrt och avund och elakhet på superrea.

BVC hade inget att komma med.

På BVC fortsatte de att inte ta mitt sömnproblem på allvar. Jag skulle bara härda ut, det skulle bli bättre. Jag fick tips på olika sovtekniker och jag skulle bara slappna av. R skulle hjälpa till sa de, vi skulle dela på nätterna och han skulle ta A på dagen så att jag fick sova. Så vad hände egentligen? Jag tog allting själv. R vaknade inte på nätterna. På dagarna kunde han inte ta A eftersom han skrek, i alla fall när A var trött. Ingen annan i familjen hjälpte oss heller med avlastning som barnvagnspromenad eller liknande. Det tog ofta lång tid att få A att somna. Väldigt lång tid…. sedan vaknade han efter 10 minuters sömn. “Passa på att sova när din bebis gör det”. Hahhaaha! Vilket sjukt skämt som jag fick kastat i ansiktet kändes det som. Det var så dygnet runt. Vi sov inte.

Jag var en vandrande mager zoombie.

A var hur glad som helst och jag kände att jag skulle dö. Den enda gången som han kunde sova lite längre var om jag gick med honom i vagnen. Lite svårt att sova promenerandes även om tanken föll mig in. Hela min bild av föräldraskap och bebistiden kastades omkull. Jag var glad och lycklig över min bebis samtidigt som jag var totalt utmattad och förtvivlad. Ensam i mina upplevelser och andras åsikter om hur jag borde sköta mig och ta hand om allting. Nej vi blev knappast närmare som par under den här tiden. Tvärtom. Känslan av att vara ensamstående var slående och otroligt påfrestande och slet i mig. Varför blev det såhär? Vad gjorde jag för fel? Alla andra fixade ju det. Jag var tvärförbannad på R, ledsen och besviken över hur vi utvecklades och gick isär känslomässigt och fysiskt. Alla olikheter mellan oss blev så stora och tydliga. Det var som om de hade röda lampor som blinkade mig i ögonen.

Min önskan om familjelivet var stark.

Men jag ville ha en familj. Jag vägrade ge upp och jag kämpade så in i bänken. Visst hade jag kunnat göra si eller så men jag fungerade inte optimalt. Andra runt omkring kanske kunde ha stöttat oss och att R kunde ha valt annorlunda. Helt ärligt spelar det ingen roll idag. Vi gjorde våra val och de är historia nu. När A fyllde 1 år tog R ut föräldraledighet och nu gick det bättre för honom och A. Inte för att vår guldklimp sov så mycket bättre på något sätt men A accepterade sin pappa mer och mer och kunde släppa mig. Jag fick lite frihet under den tiden genom att påbörja en utbildning som jag varit sugen på och fick komma hemifrån och lära mig nya spännande saker. Livet var lite lättare trots sömnbristen.

Varför var jag en så jädra dålig mamma?

Vi var hos spädbarnsteamet på sjukhuset, vi var hos andra läkare men ingen kunde hjälpa oss. Varför var jag en sådan usel förälder?? Varför klarade inte jag av allt det där som alla andra fixade? Få barnet att sova, få barnet att lyssna, få barnet att reagera på tillsägelser, få barnet att äta……. A var ofta helt förstörd efter att vi varit på besök hos andra. Han grät tills han kräktes. Han slängde saker när han blev förbannad och han hade massor av energi. Nattningen tog nu 2 timmar minst och det var bara jag som kunde natta honom om jag var hemma. Var jag inte det så var det ett problem som R fick försöka lösa. Sömnlösheten fortsatte och stressen var konstant.

Jag älskar att vara mamma och jag är stolt över oss.

Vår historia är så mycket längre, krokigare och snårigare än såhär. A är 11 år idag och fyller 12 och lillebror är 8 år. Jag älskar mina båda barn mest av allt i hela världen och det säger jag till dem varje dag som jag får tillfälle. Min bild av mig själv och föräldraskap och av R som pappa blev inte alls sann. Vi har inte haft det lätt och vi har kämpat. Idag lever vi inte ens tillsammans utan är separerade men på god fot med varandra. Att bli förälder och framförallt att vara förälder är den största och svåraste och den mest underbara utmaningen någonsin i mitt liv. Det blev inte som jag trodde men trots allt blev det så mycket bättre. Jag fann min sanna styrka. Jag får uppleva villkorslös kärlek. Jag får se världen genom flera ögon. Jag får uppleva sidor av samhället som jag trodde att jag hade koll på men faktiskt inte alls hade. Jag får lära mig att värdesätta nya saker och jag har fått helt andra perspektiv på allt och alla.

Att vara förälder är en ynnest som jag är evigt tacksam över att jag får uppleva. Även när livet skär djupa sår i min kropp och själ så är det fortfarande värt att leva. Värt att vara förälder och att få finna ljuset, styrkan och Kärleken.

Var rädda om varandra och ta hand om Dig.

Kram och Namaste, Sara