Jag är en person som ser det positiva i allt och gör jag inte det så jobbar jag på att göra det. Ibland har jag fått höra klagomål på att jag är alldeles för positiv och ibland så har någon undrat hur jag gör för att lyckas se det som faktiskt är bra.

Vi är alla olika som personer. Det där vattenglast som ni säkert har hört talas om, det som är antingen halvfullt eller halvtomt. Ingen har mer rätt än den andre vi kan bara konstatera att glaset finns där och att vi har olika perspektiv på innehållet. Själv var jag mer inställd på att livet var väldigt svart eller vitt när jag var yngre. Det fanns inte mycket till gråskala egentligen. Antingen var någonting bra eller så var det inte det.

Någonstans började jag ändå att förändra saker och mitt sätt att tänka. Jag började se att det kunde vara lite sådär flytande och inte enbart negativt eller positivt. Grejen är att jag alltid varit en kämpe. Inte för att jag alltid insett det men efterhand som åren gått har jag sett att jag inte ger upp. En envis typ med skinn på näsan och ett jättestor hjärta som med en beslutsamhet av en åsna inte ger upp. För att inte ge upp behövs det att man någonstans ändå ser en ljusglimt, må så vara att det kanske ofta i början var omedvetet.

Sakta men säkert mjuknade jag lite mer kring hur jag dömde andra, mig själv och olika situationer. Jag började släppa in möjligheten att förändra mitt sätt att tänka även kring problem och vad jag ansåg vara problem. Det var inte så att livet blev lättare för mig på något sätt och att jag därmed såg allting i ett nytt skimmer. Tvärtom var livet rätt tufft och väldigt utmanande i olika perioder och är det fortfarande än idag. Vad som hände är att jag insåg att jag behövde förändra mitt synsätt för att orka med livet som jag lever.

Vad som skett är att jag ändrat min inställning till vad som är ett problem, hur jag hanterar det och min inställning till vad som är bra. Ja jag delar på sätt och vis fortfarande upp det i “bra” och “dåligt”. Att inte döma någonting som antingen bra eller dåligt, vilket är för mig en väldigt intressant och spännande livstanke, är något som jag fortfarande arbetar med och är en bit på vägen med. Än så länge har jag förändrat perspektiven på problem/ icke problem och hur jag vaskar fram guldet.

När man ser allting negativt blir livet så mörkt, tungt och allting blir hotfullt och riktat mot dig själv. Ofta tar man det som sker eller sägs personligt och allt blir så oftantligt stort. Proportionerna är ofta förvridna eller uppblåsta och ett probelm blir som en hög vägg. Möter man då mycket på sin väg som är jobbigt och upplevs problematiskt så blir det en mur av saker som inte går att lösa och som hotar ens hela existens. Man är under beskjutning hela tiden, man är arg, besviken, förbannad, sårad och svag och hjälplös. Ett offer många gånger för allt som drabbar en i livet.

En person som ser allting negativt kommer att se problemet och genast se ett nytt problem när du kommer med en lösning. Med andra ord blir det bara ett gigantiskt virrvarr av problem hit och dit som till synes inte går att reda ut.

Ofta är det svårt för dem att stötta för hur peppar man någon när man har svårt att se det som är bra? Det är ännu svårare för dem att ta emot vad du ger och erbjuder. De vill inte ha dina lösningar eller dina uppmuntrande ord just för att de går stick i stäv med deras negativa uppfattning om allting. Man hamnar lätt i en situation där man bli irriterad på varandra istället.

Jag har levt med en person som är väldigt negativ och det var otroligt påfrestande för mig som trots allt någonstans har haft en brinnande låga inom mig att orka med och att fortsätta. Ibland har jag fått höra att jag är på tok för positiv och att det är galet eller inte normalt. Jag tror ändå att den situationen, som blev en extrem uppvisning i positiv kontra negativ inställning, var det som sporrade mig och fick mig att verkligen inse att jag behöver stärka min syn och min tro. Det var som att jag behövde gå långt utanför gränsen för att balansera upp motparten vilket gjorde att jag lärde mig att verkligen uppskatta det som är bra.

Många med negativ inställning dras till den som är positiv. Jag tror att det någonstans är den energin man vill åt och många som är positiva är hjälpsamma och lyfter gemom att ge vilket den andre behöver. En positiv syn förstärker vad som inte fungerar för den andre med negativ inställning , exempelvis att den andre inte tror att något går att ordna eller lösa, eftersom det är motsatser. Tyvärr blir det obalans om man inte är vaksam och det är lätt att den som ger blir tömd när man hela tiden försöker stötta och fylla på den andre, finna lösningar och visa på det som är bra.

En positiv syn ser ljuset, känner hopp, vill lösa och är stark mitt i allting som sker. Även när livet känns mörkt så söker jag efter det som jag är tacksam för och det som jag kan glädja mig åt.

Själv började vända på saker och verkligen leta efter det som var bra. Dessutom började jag tänka i banor som att det fanns en lärdom i vad jag gick igenom, i det som skedde. Genom att våga titta på vad jag kunde lära mig om mig själv i det som hände förändrades också upplevelsen av situationen. Vad jag fann var att livet blev lättare. Lättare att hantera och att orka med. Lättare eftersom jag inte tog allting på största allvar hela tiden. Lättare därför att jag inte längre tog allting personligt och lättare för att jag inte behövde gå in i allt som jag mötte.

För mig är det idag galet dränerande att vara nära eller ta del av negativitet och personer med en negativ inställning. Många gånger så kan jag idag hålla uppe min energinivå men det finns vissa tillfällen och platser som är mycket svårare än andra. Ofta där det är många negativa samlade på en plats och där luften redan är laddad. Där behöver jag ladda om flera gånger på en dag och ibland glider jag själv in i gamla mönster eller i negativt beteende när jag inte fyllt på eller skyddat mig energimässigt. Då får jag ta en stund för mig själv och samla min energi och släppa det andra.

Jag har en hel del att hantera i livet som ensamstående mamma till två barn, varav ett med autism och adhd. Utan något egentligt stöd eller hjälp från familj. Med en skola som inte fungerar alls för min son med npf-diagnoser och med många möten och läkarbesök. Med en relation till barnens pappa som är komplicerad både för mig och för barnen. Med två barn som behöver mycket stöd just nu i livet. Sedan är det ju jobbet på heltid, en ny partner, en hund och så mig själv med allt vad det innebär. Trots detta o lite till så älskar jag mitt liv! Jag är otroligt tacksam och glad över att få LEVA!

För det är just det att jag varje dag är tacksam för olika saker i livet och för livet självt. Med min tacksamhet har det kommit ännu ett djup och det positiva blir ännu ljusare och lättare att finna. Min inre styrka blir intensivare och jag finner det lättare att behålla mitt lugn och ljuset inom mig blir större. Livet blir friare med en positiv syn. Det är inte lika insnärjt och låst längre utan jag kan expandera och få det att inte bara vara fixerat vid en punkt (problem).

Nu kanske du tror att jag är en struts som sticker huvudet i sanden och ignorerar mina problem eller undviker alla situationer som kan vara obehagliga, jobbiga eller som är minst sagt utmanande. Inte alls, jag är mer rustad nu för att hantera dem. Hade jag haft mitt gamla synsätt hade jag inte mäktat med och gått under eller mått fruktansvärt dåligt. Idag blir jag helt lösningsfokuserad och har ork att stå på mig. Eller faktiskt bara gå därifrån om jag märker att det inte är meningsfullt energimässigt att bli involverad.

Erfarenheterna i mitt liv gjorde att mina perspektiv ändrades. När man går igenom svåra saker så har man ett val. Att ge upp eller ta sig igenom. Att se sig som ett offer som drabbades eller inse hur jädra stark man var, modig och att det var okej att vara rädd och känna sig vilsen och svag men ta sig ut på andra sidan. Perspektiv har verkligen hjälpt mig att omvärdera vad jag upplever som problematiskt eller ej. Jag går inte igång på saker som jag gjorde tidigare eftersom jag kan känna att det inte är något att oja mig över eller att det fixar sig ändå. Jag sparar på krutet till saker dyker upp som verkligen kräver mitt fokus, mitt engagemang och min energi.

Hade jag blivit upprörd över allt så hade jag utplånat mig själv. Ett liv som ställt mig inför tuffa och svåra situationer som jag inte visste fanns eller om jag ens skulle klara av att hantera eller orka med har lärt mig andas och slappna av när andra saker sker. De blir lätta eller små i jämförelse. Att övervinna svårigheter ger styrka, insikter, empati och en positiv syn när du inser att du faktiskt klarar av det! Raise above!

Vad är det som jag ser som positivt och vad är jag tacksam för? Det är många gånger sådant som de flesta tar för givet eller missar, även jag tidigare. Jag är till exempel tacksam för att få vakna upp till ytterligare en dag. Jag är tacksam för att kunna andas och för min kropp som fungerar. Jag är tacksam för att jag har ett hem, rinnande vatten, värme och för att jag kan köpa mat till mig och mina barn. Jag är tacksam för mina barn och för kärleken som finns. Jag är tacksam för mina gåvor och för att jag kan dela med mig. Jag är tacksam för många många många fler saker och det är en välsignelse när man börjar se och känna allt som är bra. Alla har vi saker att vara tacksamma för när vi börjar titta lite närmare.

Att se positivt på något kan vara att man sitter i en bilkö som sniglar sig fram men att då vara glad att man har en bil… eller sitter i en om det regnar ute…. eller att det finns tid att njuta av omgivningarna. Att se positivt är att uppskatta att solen skiner och värmer även när dagen varit jobbig. Jag är glad om min son kommer iväg till skolan vilket är en stor sak i vårt liv. Positivt kan vara att man inte ser saker som problem utan som något att lösa.

Det handlar om en vilja att se och att förändra sitt Mindset. Om att sluta leta efter anledningar till att vara upprörd och olycklig. Fokusera på vad du har och på de anledningar du har att vara lycklig !

Lägg inte din energi på allt som är “fel” enligt dig själv utan ta till dig din kraft och öppna upp dig för allt det som är bra. För det vackra, fantastiska, underbara, snälla, omtänksamma, godhjärtade, härliga, roliga, galna, spännande, mystiska, kärleksfulla som finns! Det finns mer – Livet är fyllt av magi och glädje om vi väljer att se det och ta det till oss.

Ljus & Kärlek, Sara

Vi är många många många som har haft eller har ätstörningar och en förvrängd kroppsuppfattning. När kontrollbehovet tar över och maten och kroppen blir vårt sätt att hantera livet och det mörker och kaos som vi upplever inom oss.

Idag mår jag bra, riktigt bra vad gäller mig själv, mitt liv och min kropp. Vägen dit har varit lång och processen har nästan tagit livet av mig. Det är många djup och olika nivåer av medvetande för att nå platsen som jag befinner mig på idag. Jag är innerligt och oerhört tacksam, stolt och glad över att jag tagit mig hit och fått en ny syn på i stort sett allting!

Jag har haft flera år av matmissbruk där jag var både anorektisk och bulimisk. År där jag misshandlade mig själv fysiskt, psykiskt och emotionellt genom självsvält, överdriven träning, kräkningar och laxermedel. År före och efter missbruket hade jag ätstörningar på olika sätt och skev självbild. Ätstörningar som involverar otaliga dieter eller en tröst av socker och fett. En uppfattning om att det spelar roll hur jag ser ut och en tro på att mitt värde låg i mitt utseende, i att prestera och vara duktig. Där jag påverkades av andras åsikter om hur man skulle se ut och äta.

Ätstörningar är komplicerade. Du behöver äta bra för att må bra och för att leva. Punkt. Du kan inte sluta äta (andra beroenden slutar man med, ex alkohol, spel, cigaretter, droger) utan du behöver förhålla dig till maten så länge du lever. Å andra sidan blir det ett sätt att möta sig själv Om och När man vill ta sig ur det. Det är banne mig inte lätt, det tar lång tid men det är värt det och framför allt – det går!

Jag har ofta hört och även sagt själv att man är en nykter matmissbrukare och att man aldrig riktigt kommer ur det. För mig är det inte längre en hel sanning. Jag är ur det och med det menar jag att jag inte längre har tankar som triggas av olika sorters mat, utseende, prestation, överdriven syn på nyttigt eller på träning. Det har tagit mig nästan hela livet att nå fram till den punkten där jag funnit mig själv, är hel i mig själv, älskar mig själv både som kropp och själ och ser mat som liv och hälsa.

Min ätstörning började tidigt, redan på lågstadiet tänkte jag på mat och på hur jag såg ut och att jag inte såg rätt ut. Mat, dieter och utseende diskuterades hemma och med tiden blev det mer och mer även i samhället. På 80-talet var det pinnsmalt och gympatights överallt, stort hår och smal midja. För min del kom jag på hur snabbt jag kunde gå ner runt julen i 9:an efter att jag hade haft en mindre kollaps under några dagar. Det startade en idé och längre fram på vårterminen så bestämde jag mig bara en dag för att jag skulle banta och blir smal (-are) och gjorde så. Vips så hade jag gått ner mycket väldigt fort och det triggade igång allting.

Jag mådde dåligt inombords redan före bantningen startade, kände mig dum, fet, ful, obetydlig, korkad, misslyckad, meningslös, ensam … ja det mesta som är negativt. Mitt liv var delvis kaotiskt med föräldrar som skilt sig och som inte heller mådde bra. I början fick jag en styrka i att känna makt över mig själv, över att styra och sköta mig själv. Flera kommenterade och tyckte att jag såg bra ut vilket peppar en trasig 16-åring. Samtidigt var de andra kompisar som började reagera. Mina föräldrar sa ingenting förrän en dag när jag kom ner i köket och pyjamasen hängde alldeles för löst.

Från den dagen som jag drog ner på maten gick allt så fort och livet blev aldrig mer sig likt. Jag levde som frusen och ständigt pressande anorektiker i några år för att sedan bli en bulimker med kramp i hals och rygg. Ständiga tankar på mat och på utseende under dessa år. På att lura andra och på att lura mig själv. Dölja, ljuga, smussla, tänka ut, manipulera, kalkylera, planera, spana samtidigt som jag hatade mig själv för precis allting. För den jag var, för vad jag gjorde, för att jag inte kunde vara som andra eller se ut som andra. Ständig ångest, panik, skam, äckel, hat, sorg, förtvivlan….. livet var ett helvete.

Min pappa hade sökt psykologhjälp för mig som jag påbörjade inom det privata och via BUP hade vi några samtal i samband med den påtvingade och rätt förnedrande i stort sett nakna invägningen som skedde med jämna mellanrum. Samtalen hjälpte inte för min del. De tog mig inte vidare, de lyfte mig inte, de gav inga insikter eller stöttade mig. Däremot så har jag under senare år varit i kontakt med KBT-psykologi i samband med utbrändhet vilket har varit bra för mig personligen. Under de värsta åren var jag inlagd några gånger för mina ätstörningar. Dels blev jag tvångsinlagd men jag sökte även hjälp själv på en sluten avdelning, fick platsen men tackade nej. Jag hade funnit ett alternativ som visade sig vara precis rätt för mig och det var att börja med meditationen och utveckla den.

Jag behövde bli sedd och lyssnad på eftersom jag varken såg eller lyssnade till mig själv och upplevde att ingen annan runt omkring mig gjorde det heller. Jag misshandlade mig själv till den grad att jag stundtals inte ville eller orkade leva längre. Maten är inte problemet egentligen, det är endast ett uttryck för att vi inte är i fas med oss själva, att vi inte känner oss själva och inte har det självförtroendet eller den självkänsla som vi behöver. När vi inte litar på livet och tror att så mycket annat är sant och att vi ska leva upp till det. När vi skyller allting på oss själva och tar på oss skulden för allt och ingenting. När vi inte har kontakt med vår själ och vårt innersta och livet blir ett enda mörker av saker att uppfylla, glömma, gömma och hantera.

Ätstörningar ser jag överallt. Det talas om mat och dieter och utseende nonstop. Man får ångest över vad man äter, man unnar sig, man jämför och man ursäktar, man har en knackig och spänd inställning till mat och till sig själv och till den egna kroppen. Ja många gånger även till andra och deras mat och deras kroppar. Att det slår över till ett matmissbruk är inte märkligt alls för mig när vi mäter så mycket i utseende och i prestation.

Samtidigt berättar vi för andra hur fina och vackra de är och att utseendet inte spelar någon roll men hur är det med dig själv? Känner du det? Tror du på det? Accepterar du det? Dömer du dig själv beroende av hur mycket du väger och hur du ser ut? Får du skuldkänslor när du äter “fel mat”? Har du regler kring ditt ätande och hur ser du på andras mat och kroppar?

Om jag frågar dig vad du älskar hur lång tid kommer det att ta innan du nämner dig själv? Är du värd att älskas och är du värd att älskas oavsett hur du ser ut eller vad du presterar i livet? Det är sådana frågor som jag under flera år har fått ställa till mig själv. Genom att börja med meditation och ta till mig vad som hände under de stunderna så kunde jag börja öppna upp mig själv och en läkning påbörjades.

Under och efter meditationen har saker kommit upp till ytan och jag har gråtit floder, jag har skrikit rakt ut, jag har blivit förbannad men jag har också skrattat från hjärtat, känt en oerhörd kärlek och ren glädje, kunnat släppa gammal energi, ta till mig och öppnat upp och upplevt hur jag har blivit lättare. Genom åren har jag förändrat mitt sett att se och det har gett mig nya perspektiv på vad som skett: på mig själv, på min familj, på normer och regler, på livet, på kroppen och på själen. Jag har kunnat frigöra mig och följa min egen väg som ger mig styrka, ljus, kärlek och glädje.

Matmissbruket blev jag fri ifrån men ätstörningarna har gjort sig påminda genom åren på olika sett. Genom att jag har tagit åt mig när någon kritiserat mitt utseende, genom att vara för fokuserad och medveten om min mat och att få dåligt samvete för att jag äter sådant som inte är riktigt accepterat såsom godis och kakor. Jag har provat dieter för att bli smalare och därmed tro att jag skulle bli gladare och mår bättre. Jag har påverkats av partners som hånat och skrattat åt mig och känt att jag behöver se annorlunda ut. Jag har köpt sjukt många tidningar för att finna den perfekta lösningen på kroppen genom nästa diet eller träning. Jag har varit borttappad i djungeln av tips, quickfixes, nya metoder och lösningar utanför mig själv. Jag var osäker, otrygg och hade för dålig självkänsla och jag älskade inte hela mig. Tills jag vände på allting en gång för alla. När livet tog en ny riktning och jag gjorde andra val som gav mig det som jag behövde och saknade hos mig själv.

Jag lärde känna mig själv på djupet och framför allt acceptera mig själv. Det ledde till att jag så småningom kunde älska hela mig och utseendet blev inte så intressant längre. Mind-Body-Soul. Maten blev ett sätt att må bra och vägen till en sund hälsa. Jag äter fortfarande glass och godis om jag vill det men jag får ingen ångest över det. Jag har under de senaste åren inte ägt någon våg. Min kropps utseende och min vikt är absolut inte förknippat med mitt värde som människa. Jag har inget behov av att försöka kontrollera saker eller min kropp för jag har lärt mig att lyssna på den. Vi är ett team och vi jobbar på vårt samarbete varje dag. Det har tagit i stort sett hela livet innan jag kom hit.

Vad andra tycker om mig spelar ingen roll längre, jag är jag. Deras åsikter kommer inifrån dem och färgas av allt som de bär med sig och har ingenting med mig att göra. Vi kan välja att vara snälla och kärleksfulla, stöttande och omtänksamma eller så är vi tvärtom vilket också är ett val. Livet är ingen tävling och det är absolut ingen tävling i hur vi ser ut. Ditt värde som människa ligger inte i kilona.

Vi går omkring och är rädda hela tiden att inte duga. Vi gömmer sorgen, osäkerheten, ilskan, frustrationen, skammen men också allt bra och vackert som finns där inom oss. De sakerna som är unika för oss och som får oss att känna djup inre glädje, att vi är ett med oss själva när vi lyssnar inåt och tillåter själen att berätta.

Är vi rädda för att lära känna oss själva? Det var väldigt mycket lättare för mig att hantera maten än att hantera känslorna och livet som jag upplevde. Att fokusera på ytan och göra någonting åt det i tron och med förhoppning att äntligen må bra och att livet skulle bli bättre. Jag hade inga andra redskap att tillgå och jag förstod inte själv vad jag behövde eller var jag befann mig. Inte heller konsekvenserna av det förutom att jag skulle bli smal om jag slutade att äta och att det senare dövade ångest och panik att hetsäta.

Jag mådde skit när jag vägde 40 kg och jag mådde skit när jag vägde betydligt mer. Skit i relation till mig själv, till vem jag var, till mitt värde som människa, till meningen med mitt liv och med mig själv. Vikten här är irrelevant. Man behöver nå in till sig själv för att må bra. Egentligen är det inte någonting konstigt med det men ändå så snurrar vi på i den här ytliga cirkusen. Lösningen på matmissbruk eller ätstörningar är säkert olika för olika personer. För mig handlade det om att förstå min historia, förlåta, släppa taget, våga leva och lära känna mig själv. Att förstå att det inte sitter i utseende eller i prestation utan i vem jag är inombords.

Den sista biten handlade om att förstå och känna mitt värde som människa. Att det inte bara är en filosofisk tanke eller ett fint uttryck utan att det verkligen är förankrat i hela mig. Att jag är värd att må bra. Att min sanning är värd någonting. Att mitt liv också räknas. Att jag duger precis som jag är. Att jag är värd att leva. Att jag är värd att älskas.

Var rädda om varandra, var rädd om dig själv! Sök hjälp och stöd om du behöver det. Livet är en fantastisk upplevelse när man låter sig själv leva och släpper in ljus och kärlek. Du är värd att må bra! Namaste, Sara

Frågan kanske verkar lite udda, som vad spelar det egentligen för roll? Det spelar roll. Jag pratar om var du befinner dig i ditt medvetande. Lever du i nuet, i det förflutna eller i framtiden?

Skillnaden är enorm och kommer att påverka hur du känner och upplever allting. Våra känslor är sammankopplade med var vi befinner oss, de påverkar hur vi uppfattar det liv som vi lever och oss själva. Jag hittade ett citat som beskriver det tydligt: “Om du är deprimerad lever du i det förflutna. Om du är orolig lever du i framtiden. Om du är tillfreds lever du i nuet.”

Så vad betyder det egentligen? Jag förstår att det är svårt för många att greppa hur man kan vara tillfreds i nuet. Saken är den att det kräver att du har arbetat igenom ditt förflutna och faktiskt även din framtid. Det behövs ett förlåtande av det förflutna, att du släpper taget och accepterar. Framtiden behöver bli lämnad och bli accepterad utifrån en känsla och ett medvetande om att vad som än kommer är okej och menat att vara, att du kommer att kunna hantera det i Nuet istället för mentalt och emotionellt i framtiden. En förståelse av dig själv och en utveckling av en djup förbindelse med din själ kommer att stötta och hjälpa dig på vägen att vara tillfreds mentalt , emotionellt och kroppsligen.

Hur känner du inför det? Är det någonting inom dig som triggas igång av de tankegångarna? Kommer det upp ilska? Rädlsa? Tvivel? Sorg? Eller är du helt på banan med det? Vi har oftast fastnat i det förflutna och motsätter oss all form av förlåtelse. Vi håller fast vid så mycket som tynger ner oss. För många är förlåtelse någonting som triggar igång på djupet inom oss .

Vi går omkring med en bild av oss själva som vi ser på och tror är sann även om varje stund är ny. Vi håller fast vid idéer och föreställningar som inte nödvändigtvis är våra till att börja med, de har troligen blivit påförda oss när vi växte upp. Eller så tar vi vad samhället säger till oss för sant och vi går omkring och lever ett liv där vi vill imponera och uppfylla någon annans åsikt om vad som är bra, vackert, accepterat, dåligt eller vad som helst som dyker upp inom dig. Det betyder att du inte lever i nuet utan lever i det förflutna och ser på livet med gamla glasögon. Du är inte i linje med ditt sanna jag.

Jag tror att förlåtelse är av allra största vikt när det kommer till att släppa det förflutna. Förlåtelse och accepterande går hand i hand här men det är inte samma sak som att du glömmer bort vad som hände eller ändrar dig och är okej med vad som skett. Det handlar om att acceptera att det hände och att du inte kan ändra på det. Energin av det är fast med dig så länge som du väljer att hålla fast vid den.

Att förlåta inkluderar även dig själv för vad du har sagt, gjort eller för allt som du lät bli att göra eller säga. Att förlåta dig själv innebär att älska dig själv och att du genom att förlåta dig själv accepterat att du gjorde vad du gjorde för att du just då var där du var och reagerade och agerade utifrån den person som du var vid det tillfället.

Väldigt ofta har vi uppfattningen om att förlåter vi inte den andre personen eller situationen så kommer den andre förr eller senare att be om ursäkt till oss. Någonstans inom oss hoppas vi att den andre känner, ser och förstår… ser vår smärta, vår ilska och vår sorg som är sammankopplad med oss och som upptar så mycket av vårt medvetande och sitter som värk och tyngd i kroppen… men många gånger så gör inte den andre personen det.

Du är den som lider dag efter dag, som bär den tunga bördan av gammal energi, inte den andre personen. Kanske kommer de aldrig någonsin att ångra vad de gjorde eller sade, de ser kanske inte ens något fel med deras handlande. De kan hinna gå bort och lämna den här jorden och du är fortfarande fast med bördan av att släpa omkring på känslorna, tankarna och allt som är involverat i det som hände.

I samma stund som du förlåter behöver du aldrig mer tala med personen igen. Du behöver aldrig återuppta kontakten eller ens berätta för personen att du har förlåtit. Du behöver inte ändra dig och tycka att allt är okej och det innebär inte heller att du glömmer bort vad som skett. Att släppa taget och förlåta är i allra högsta grad ett personlig val som påverkar dig. Att förlåta är att läka dig själv och att frigöra dig från den gamla energin som blir förändrad och kan släppas. Situationen har inte längre någon makt över dig – du har tagit tillbaka den.

Oron bor i framtiden. Den skakar om oss och får oss att tvivla på allting. Framtiden blir en mörk plats där vi inte är säkra på vad som kommer att ske, hur det kommer att ske, om det överhuvudtagt kommer att ske? Behovet av att kontrollera din framtid blir relevant för att kunna trycka undan rädslor och otäcka och jobbiga känslor och tankar. När vi lever i framtiden försöker vi ställa in och kontrollera hur allting kommer att utvecklas. Tillit och trygghet är inte närvarande och hopp och tilltro saknas också dät borta i framtiden.

När är framtiden egentligen? Nästa år, nästa vecka, imorgon, nästa minut? Du har ingen kontroll, kontroll existerar inte. Det är en illusion som vi krampaktigt håller fast vid när vi inte känner oss stöttade, otrygga, oälskade, oviktiga och saknar tillit. För att sluta leva i framtiden tror jag att du behöver lita på att din själ vet, att universum har dig i sin famn och att du är till fullo stöttad och älskad. Att allt är bra och precis som det är menat att vara. Lita på att du kommer att hantera vad som än kommer på din väg, att det är där för att din själ har valt att det ska vara så. Du kan inte förbereda dig för vartenda potentiellt scenario som kanske sker eftersom du inte har en aning om allt som kommer att spelas upp för dig på din väg.

När du lämnar ditt behov av att leva i framtiden och över att ha kontroll så kommer du att kunna vara i Nuet. Du kan se ljuset och kärleken som finns där och du kommer att kunna vara tillfreds. Mindfullness sker i nuet när du öppnar upp för din omgivning och du är ett med din kropp och ditt hjärta, när du lyssnar till din själs röst. Alla underbara saker som omger dig kommer att stå ut och bli synliga, alla välsignelser som du har i ditt liv finns där och du kan få en djupare kontakt med din själ när du lever i nuet. Du är vaken och medveten.

Det blir lättare att centrera dig inombords och vara i ett avslappnat mentalt tillstånd, vara grundad och öppen för ögonblicket där du befinner dig. Allt som är – är nu – den här stunden. Nuet är fridfullt, en lugn plats. I nuet ser vi tydligt och vi kan urskilja klart vad som finns där. Varje stund är ett val och vi väljer att göra det valet medvetet eller omedvetet. Kärlek och ljus finns i Nuet tillsammans med dig när du inte går omkring i gamla visioners dimmor eller springer runt i blindo i framtiden.

Jag tror att det för det mesta tar en hel del inre arbete och engagemang för att komma fram till att leva i nuet. Vi har alla saker som vi bär med oss från dåtiden och ofta har vi uppfostrats till att vara fokuserade på framtiden. Små steg är också steg så lite i taget tar vi oss dit. Vissa av oss tar jättekliv. Oavsett hur vi tar oss dit tror jag att det är där vi behöver leva. För att kunna leva fullt ut i nuet behöver du lämna dina gamla föreställningar bakom dig och öppna upp för en annorlunda väg. En väg som är för ditt högsta jags bästa och som får din själ att dansa. Låt dig ta steget fullt ut och omfamna Nuet.

Kärlek & Ljus, Namaste, Sara

Vi är många i Livet som kämpar för vår rätt att vara den vi är, den som vi föddes att vara. Vår själ valde oss och det här livet och vi har vår fulla rätt att leva det exakt på det sätt som vi vill och känner är rätt för oss. Om det så är att vi har en sexualitet som avviker från den hetro, en diagnos av något slag som gör att andra reagerar, kommer från ett annat land, har en annan stil eller som jag, mediala- och healingförmågor.

Jag föddes med det. Så är det. Jag har länge vetat om det,  faktiskt mer eller mindre hela livet och har utvecklat den sidan mer och mer genom att acceptera den, glädjas åt den, vara stolt och inse att vad än alla andra säger eller tycker så är de inte jag och det är inte deras liv. Det är Mitt och Jag Äger det. Jag tror att vi alla har en uppgift och att vi är här av olika anledningar, alla har inte samma väg att vandra men allas väg är lika viktig och betydelsefull.

Som liten trodde jag att vi alla levde och upplevde det som jag gjorde. Numera tror jag att barn är öppna och att allteftersom vi växer upp sluter vi oss mer och mer för det som finns och för allt som rör sig runt omkring oss och i oss. Jag levde lite i en parallelvärld där jag fick information och meddelanden, såg färger runt människor och kunde känna av dem. Där jag såg och kände av entiteter och energier som andra inte gjorde och stundtals såg jag dem där rakt framför mig.

Jag fick till mig att det inte är sant, allt det där som jag upplevde och när jag märkte att de andra i min omgivning varken förstod eller såg eller hörde samma saker, då började jag sluta det inom mig. Mina upplevelser fanns kvar men jag pratade inte om dem med någon. För det fanns ingen som förstod. På ett sätt var det okej men jag kände mig oerhört ensam och utlämnad.

Många gånger skrämde andar och energier skiten ur mig rent ut sagt! Jag brukade lägga ett skydd kring min säng med gosedjur för att hålla andarna borta medans jag ropade på mina föräldrar om jag kände att det behövdes. Jag hade till och med en uppstoppad alligatorunge med kalla döda ögon av glas och en bruten svans som läckte sågspån som beskyddare i sängen när jag var runt 9 år! Jag visste inte hur jag skulle hantera allt som jag upplevde.

Som tonåring brukade jag sova med en arm under täcket och mitt huvud vilande på den andre men med det långa håret som ett täckande beskydd eftersom jag tyckte det var obehagligt när andarna eller guiderna tog på mig. Det hände att jag vaknade och vände på mig för att mötas av ett svävande ansikte eller av att någon stod i dunklet. Utan någon att dela mina upplevelser med blev de ibland skrämmande men de var en del av mig och min vardag, dag som natt. Oftast var de en positiv och djup sida i livet.

Kontakten med andra energier skedde inte enbart på kvällar och nätter, det hände lika ofta på dagtid men det var lättare att hantera. På dagtid fick jag mer information och saker till mig. Många bilder om andras liv och mående. Ingenting som jag skrev ner men det fanns inom mig. Jag visste vad de skulle berätta och vad som hade hänt dem och vad som pågick.

Som tonåring kom jag i kontakt med meditation genom min pappa. Det öppnade upp mig och mina förmågor ännu mer. Det var helt fantastiskt att se och känna av hur saker utvecklades och förstärktes! Så himla häftigt och otroligt helande för en ung tjej som inte mådde bra, delvis på grund av usel självkänsla och litet självförtroende, att få ta del av en värld där många var kärleksfulla och inte dömande på samma sätt. Där det fanns fler som förstod och ville prata om vad jag upplevde och som kände igen sig.

Jag gick utbildningar i meditation, tog kurser och arbetade med det. Var i en miljö där många och mycket kretsade kring spiritualitet och andlighet. Jag mediterade minst en gång om dagen, ofta flera gånger och mådde överlag väldigt bra.

Jag fick bättre självförtroende och mådde mycket bättre med att vara den jag var men andra runtomkring mig som jag vuxit upp med förstod mig inte. Jag vågade inte lita på mig själv. Kände att jag inte passade in och att det var fel av mig att gå mig egen väg. Speciellt den spirituella vägen. Den som egentligen var så rätt och så riktig för mig.

Ett par år tidigare när alla andra begav sig till USA för ett läsår som utbytesstudent, vilket säkerligen var otroligt roligt och utvecklande, begav jag mig istället till Brasilien. Jag kan säga att det var ett magiskt och tufft år som jag är oerhört stolt över och som finns i mitt hjärta för evigt. Mitt första fotsteg på brasiliansk mark gav mig känslan av att vara tillbaka. Av att här har jag levt i ett tidigare liv och kanske var det det som gjorde att jag anpassade mig så fort till kulturen och att jag faktiskt lärde mig flytande portugisiska väldigt snabbt.

Till och med att flytta utomlands, vilket jag gjorde när jag var 20 år, var inte helt acceptabelt för vissa. Som att jag inte var vuxen och ordentlig om jag inte stannade kvar i Sverige och läste på Universitetet direkt efter gymnasiet. Jag skulle ju inte plugga först utan jobba tänkte jag. Dessutom var jag fullkomligt förälskad och följde mannen i mitt liv till hans hemland i Mellanöstern. Även det landet var som att hitta hem. Den känslan går inte att förklara om man inte själv har upplevt den. Den är oerhört stark och någonting inom en vibrerar av igenkänning.

Utomlands fann jag fler som jag med ett intresse för andra världar och andra sanningar än den som så många köper eller tar för given. När jag återvände till Sverige efter några år så minskade mitt engagemang i det spirituella och i meditationen. Dels var det lättare att försöka smälta in och dels var det så många andra saker som tog plats och andra situationer som upptog mitt fokus och min vardag. Det såg jag inte riktigt klart då och jag frågade mig många gånger varför just jag behövde få de här ofta tunga och svåra erfarenheterna? Jag fick svar varenda gång: för att jag behövde samla på mig en massa erfarenhet för att kunna hjälpa andra att må bra och finna sin väg och sin själs mening. Så jag samlade på mig ett bibliotek inom mig.

Mitt intresse för andlighet försvann aldrig. Och jag fortsatte att se, känna av och få information även om jag stängde ner väldigt mycket under vissa svåra perioder i mitt liv. Jag påverkades enormt av andras åsikter om vad som var rätt och fel. Jag höll det inom mig och vågade aldrig yppa mina erfarenheter eller min dröm om att arbeta med det och kunna ge andra en chans att utvecklas och må bra.

Kritiken och negativa kommentarer tog hårt när jag redan kände mig annorlunda och hade dåligt självförtroende. De som själva inte hade erfarenhet av allt det jag hade skrattade, hånade och förlöjligade. På ett sätt ifrågasatte jag det aldrig, jag var så van vid att möta den reaktionen och inte stark nog att stå upp för mig själv, vara ärlig med vad jag upplevde och lugn och trygg med det.

Det ÄR tufft att vara en outsider, att inte ha andras stöd eller ens förståelse för vem man är eller för vad man gör. Man inbillar sig själv att det är säkrare att stanna kvar och inte göra väsen av det som sticker ut. När man börjar bli lite jobbig, pinsam eller obekväm så är det inte alltid man är redo för den reaktionen hos andra. Att ideligen behöva bli ifrågasatt och behöva försvara sin egen person, sina drömmar och sina erfarenheter – det man faktisk vet och är med om i allra högsta grad –  kan lätt bryta ner en och få en att tappa livsglädjen.

Man vill få vara med och bli omtyckt. Behålla sina vänner och sin familj, få kärlek och respekt och man går omkring i tron om att ingen kan vilja välja att vara med mig om de visste. Men grejen är den att de rätta mänskorna kommer och de rätta personerna kommer att acceptera dig precis som du är. De som vill veta, de som behöver dig och vill vara med dig, de som uppskattar dig kommer att finna dig. De kommer älska dig för att just Du är Du.

Så kom det en tid då jag inte kunde hålla tillbaka längtan längre. När jag märkte att jag sökte mig tillbaka till den spirituella världen och ville vara sann mot mig själv. Jag ville må bra och vara den jag är. Automatiskt sökte jag mig till mat som förändrade mig och som gav en mer ren energi. Jag började med yoga igen, mediterade mer och mer  – och allting förändrades. Det gick inte att ljuga för mig själv längre eller försöka stoppa in mig i en norm eller i ett liv där jag inte fungerade och inte mådde bra. Förändringarna gav mig kraft och styrka, mod och beslutsamhet.

Jag separerade från mina barns pappa av andra anledningar men efter det beslutet var taget så var det som att öppna en port och ljuset strömmade in. Fokus låg på att mina barn skulle må bra och på att jag ville utvecklas. Jag gick in i en oerhört intensiv period som fortfarande håller på.

Att acceptera att jag är den jag är trots att många andra har starka åsikter om det kom utifrån att jag gick djupt in i mig själv och lärde känna mig själv igen. Många timmar med meditation, långa promenader i alla väder där jag fick kontakt med naturen och ett fokus på att göra sådant som jag mår bra av. Inga krav eller måsten och jag slutade följa och började lyssna, verkligen lyssna till mig själv.

Det handlar om att det faktiskt inte spelar den minsta roll vad någon annan säger eller tycker. De har inte mer rätt än du. De vet inte bättre än du själv om vad som är rätt och riktigt för dig. Deras åsikt är inte mer värd än din. Ditt liv är ditt och inte deras. Du är värd att lyssnas på och att älska dig själv. Du är värd att följa din väg som ger dig ro och glädje. DU ÄR DU och du har din fullaste rätt att vara just den fanatiska person och vackra själ som är du!

Under de senaste året har jag dessutom utvecklats medialt och spirituellt genom mitt eget personliga arbete och genom olika utbildningar. Jag har en mentor som stöttar mig och jag arbetar kontinuerligt med min egen utveckling. Det är väldigt fascinerande och ibland tufft på flera plan, samtidigt så otroligt givande och kärleksfullt. Jag har både insett och fått uppleva i verkligheten hur jag kan hjälpa andra genom att använda mig av de gåvor som jag har. De som ger mig så oerhört mycket glädje, insikt, ljus och kärlek när jag vågar vara den jag är och var helt och fullt ut mig själv!

Att acceptera mig själv har gett mig  ett lugn och en livsglädje som saknades tidigare. Det vill jag så gärna att andra ska få uppleva!

Kärlek och ljus, Namaste. Sara

Att vara ensamstående mamma till två barn varav ett med npf-diagnoser (högfungerande autism och adhd) tar ut sin rätt energimässigt. Bara att hantera vår vardag tar enormt på krafterna då den är med extra allt. Lägg till flera andra saker som suger energi på olika sätt i livet och kvar finns ingenting alls att hämta kraft ifrån. Eller så var det tidigare för mig.

Vi har alla olika sorters livspussel. Vissa har tusentals bitar medans andra bara har några få. Det spelar ingen roll, vad som är viktigt är hur vi mår och hur vi hanterar att lägga vårt pussel. Ibland passar inte bitarna alls och vi får börja lägga det igen eller slänga bort det gamla och börja på ett nytt. Oavsett så behöver vi orka med och det är underbart och fantastiskt om vi kan känna glädje, kärlek, få energi och behålla en nyfikenhet på livet samtidigt!

Jag har bränt ut mig några gånger. En kombination av hårt tryck både arbetsmässigt och hemma. En kombination av att jag kämpar och strider tills jag stupar, vill hjälpa till överallt och jag har svårt för orättvisor. Av att göra det mesta på egen hand och samtidigt inte alls ge mig själv vad jag behöver för att orka med och för att kunna hantera allting. Jag har låtit andra trampa på mig för jag inte ansåg mig själv värdig och jag älskade inte mig själv speciellt mycket.

Sista gången var en vändpunkt, jag sökte mig tillbaka till ett tänk som jag haft tidigare. Vad jag ville var att MÅ BRA. Att känna lycka igen, ha ork och få energin att räcka till. Jag ville ha kontakt med mitt inre, kunna skratta och finna en djupare mening med livet. Jag ville leva! Egentligen ville jag finna min väg i livet men det kom senare i min personliga utveckling.

Förutom utbrändheten behövde jag se över hur jag levde och hur jag hanterade det som skedde i mitt liv i övrigt; exempelvis olika relationer, situationer relaterade till npf-diagnoserna, skolkonflikter, arbete, ideal och förväntningar och hur jag behandlade mig själv och min kropp.

För ca 30 år sedan utbildade jag mig inom meditation tillsammans med min pappa. Jag var i mina sena tonår och vi reste runt i Sverige och i Europa, höll kurser och utbildningar. Det var en fantastik tid! Både prövande och utmanande fast också så otroligt roligt och inspirerande. Av olika anledningar delade vi på oss och våra liv. Vad som följt med mig är min spiritualitet som jag föddes med och ett medvetande om meditationens kraft. Vilket otroligt verktyg det är oavsett om jag vill lugna mig, få energi, göra en själslig djupdykning eller bara finna Nuet. Jag hade glömt att ge mig detta i den verklighet som jag hade skapat åt mig själv.

Det finns nog ingen väg som är likadan för alla, vi får hitta och ta till oss det som fungerar för just oss. Det som får leendet att hitta tillbaka till läpparna och orken att komma tillbaka. Att börja någonstans är det som är viktigt, små steg åt ett håll som kan ge kraften tillbaka och sedan bibehålla den.

För mig blev det olika saker som hjälpte mig att komma tillbaka och sedan en förstärkning och en utveckling av dem som gör att jag idag hanterar mitt liv och det som sker på ett annorlunda sätt än vad jag gjorde tidigare. Jag tror på ett sammanhang av Mind- Body-Soul. Utifrån det så har jag tillämpat olika metoder för att finna en inre ro och för att kunna hantera situationer som tidigare gav enormt mycket stress och oro.

Jag vill ha en kropp som mår bra, ett sinne som är lugnt och följa min själs röst. Genom att ändra mitt sätt att tänka, mitt mindset har jag en annan bild av livet och nya perspektiv på allting. Jag har arbetat intensivt med mig själv för att förstå varför jag kände och tänkte som jag gjorde och för att se vilka mönster som jag följde. Därmed kunde jag släppa det som inte längre var bra för mig, förlåta, förstå och omfamna. Även upptäcka mina styrkor och utforska mina gåvor, kärleken i livet och glädjen som finns i den! Jag lärde mig att vara mer närvarande och i Nuet. Min kropp blev inte bara en förvaring för min själ, jag började lyssna till den och följa dess behov. Istället för att överleva eller bara existera så kom livsgnistan tillbaka! Livet blev verkligt och jag tog tillbaka det.

Meditation i varierande former blev en stor del av mitt liv och jag tog upp olika varianter av yoga. Andningsövningar som exempelvis hjälper mig att landa, släppa oro eller fokusera kan jag använda mig av när det behövs. Jag drog mig undan till stor del för att få ro att processa allt omvälvande som jag ville och gick igenom. Jag började äta annorlunda, spendera mycket tid ute i naturen och i tystnad och förändrade mitt liv bit för bit med ett nytt sätt att se på mig själv och på Livet.

Saken är den att det behöver inte ta upp så mycket av din tid. Jag förstår om man känner sig överhopad, stressad, pressad och helt slut och bara känner att ”när i hela världen ska jag hinna med eller finna en gnutta ork till det här?!”. Det blir bara ytterligare en sak som man ska prestera eller lägga till i det redan överfulla schemat där kraften och lusten till något kanske inte längre finns. Grejen är att när man kommer på att det inte tar lång tid att göra en andningsövning och att du kan göra den precis överallt och närsomhelst så förändras läget. Samma sak med meditation som inte behöver vara liggandes på golvet eller sittandes på en meditationskudde i en evighet.

Det handlar mer om att få in det i livet i bitar utan press och det finns ingen prestation överhuvudtaget. Släpp taget om kontroll eller att det ska vara på ett visst sätt och bara gör. Du är du. Du gör så gott du kan utifrån de förutsättningar som du har. Allt som behövs är viljan att förändra.

Viljan att förändra och längtan efter att må bättre kan försätta berg, ett andetag efter det andra. Din väg ligger framför dig oavsett om det handlar om att orka med vardagen, hantera utbrott, hantera stresspåslag, finna styrka att kämpa för ditt barn, komma ihåg att andas eller lära dig älska dig själv.

Idag möter jag en hel del saker som är tunga och svåra och jag kämpar fortfarande på olika håll. Skillnaden är att jag orkar med på ett sätt som jag tidigare inte gjorde. Jag ser på andra med nya ögon och på mig själv med. Visst händer det att jag blir trött och upprörd, även jag har dagar då jag känner mig sårbar men jag kan idag återhämta mig och ge mig själv vad jag behöver för att komma tillbaka och inte fastna i den negativa spiralen som suger livskraften ur mig. När jag är mitt i de tunga tankarna eller känslorna så tar jag mig tid att få distans och se efter vad som verkligen triggar. En stund av meditation eller energiarbete gör otrolig skillnad! Jag kan motivera mig själv att ta mig ann det som är framför mig med ny energi eller bara släppa det efter att ha observerat det.

Livet kan förändras till det bättre! När du inser och verkligen känner att du är värd det, att du är värd att må bra och att älskas så har du tagit första steget till att finna din väg till mer glädje, mindre stress och mer energi.

Det som började som en förändring för att komma igenom en svår situation utvecklades för min del till ett sätt att leva. Jag fortsatte att arbeta intensivt med mig själv på olika plan, tog mig ann mina spirituella gåvor som jag föddes med och jag har utbildat mig vidare inom healing, energiarbete och intuitiv coaching. Nästa steg som jag har påbörjat är att dela med mig, hjälpa och stötta andra på deras väg. Jag har funnit min egen väg till ro och till mer energi och jag är så oerhört glad och tacksam över detta! Livet är spännande!

Namaste, Sara

Det är så lätt att falla in i allt som är jobbigt. Det går som på en räls. För mig är det kanske ändå svårast numera att våga ventilera de där situationerna som skaver, sårar och gör att det känns som att jag förblöder. Problemet är ändå att  alla de andra fantastiska stunderna kanske inte syns lika tydligt och bilden av vårt liv och A blir snedvriden.

Jag har haft ångest och nästan panik vid vissa tillfällen när jag har delat med mig, ändå känner jag så otroligt starkt att det gör nytta. Genom att dela med mig kan jag öppna upp och visa delar av hur livet med autism och adhd ser ut, i alla fall för oss. Variationerna är oändliga. Viktigast av allt är nog ändå att jag kan visa någon att hen inte är ensam. Vi är fler och vi är många och vi behöver veta att andra går igenom liknande saker som vi själva.

I grunden är jag en optimistisk person. En problemlösare som vill finna en väg. Fast även jag blir trött, ledsen, arg och förtvivlad ibland. Jag kan känna att det inte är lika okej att visa det för jag behöver vara mitt positiva jag. Det är det positiva som driver framåt och som ger bra förändringar. Men alla har vi mörker och ljus inom oss. Yin och Yang. Bara för att jag blir uppgiven eller upprörd innebär det inte att jag ger upp eller förändras som person. Tvärtom så finner jag en väg ut och det är väl det som är grejen. Att inte fastna men ändå acceptera livets alla sidor. Även hos mig själv.

Visst är det en  balans av vad jag väljer att dela med mig och vad jag behåller för mig själv. Samtidigt tror jag personligen att många gånger har jag hållit inne med allt för mycket vilket lett till att jag inte har mått bra. Integritet i alla ära, det är absolut bra men jag själv behöver dela med mig för att göra vissa saker synliga och tydliga. För när jag går omkring med dem instoppade i fack inom mig så finns de ändå kvar och påverkar mig, det går inte att springa inifrån sig själv eller att låtsas. Förr eller senare börjar det märkas på ett eller annat sätt.

Kanske är det en svensk grej att hålla inne med så mycket? Inte synas eller märkas för mycket. Inte störa och för allt i världen inte tro att jag är någonting! I och med att jag gör valet att dela med mig så får jag naturligtvis olika reaktion på det jag har skrivit om.  Jag väljer medvetet att lyssna på alla de som vågar ge positiv kritik och beröm. På alla de andra fantastiska föräldrarna runtom som känner igen sig i mina upplevelser och i mina texter. Eller alla dem som inte alls lever med npf-dianoser men ändå uppskattar vad jag berättar. Vissa inlägg handlar om mig och har inget alls med autism att göra. Även här tror och hoppas jag att någon där ute kan få en idé eller en känsla av att man inte är ensam i mörkret, att det finns en väg ut, en hand att greppa tag i.

Jag skriver om saker som är jobbiga för att jag behöver göra det. Vad som kanske inte alltid framkommer här i texter men som syns mer i andra forum som min personliga sida på FB eller på mitt Instagramkonto (dansairegnetblog) är att jag faktiskt allt som oftast trivs med livet och jag älskar mina barn över allting annat i denna världen. Jag ser rätt ofta humor i tillvaron och uppskattar de små tingen i livet. Jag arbetar intensivt med mig själv för att utvecklas till det bättre och för att stärka mitt positiva mindset. Varför? För att jag mår väldigt bra av det. För att det tar mig på nya vägar i livet vilket är fantastiskt!

Min positiva inställning gör att jag orkar med allt som sker. Mitt perspektiv kan jag skifta genom olika verktyg som jag har snappat upp under vägen. Många missuppfattar en positiv attityd som att det skulle vara detsamma som att ignorera eller inte vilja se problem. Det är det inte alls, inte för mig i alla fall. Det handlar om hur jag väljer att ta mig ann det som sker. Enkelt förklarat är det glaset som är halvfyllt eller halvtomt. Jag tror även på att man styr själv och har eget ansvar över vad man gör och tänker. Provocerande? Jag tänker att det är en frihet att vi äger vår egen kraft!

Jag kan absolut bli arg, ledsen, förtvivlad och rädd. Att känna är bara bra, hur jag sedan reagerar är någonting som jag övar på. Det är det som är grejen, hur jag reagerar och vad jag sedan gör efter det. Vilka val som jag gör. Ja jag anser att det handlar om val. Det fungerar för mig. Jag vill inte gå omkring och skylla på allt och alla och inte ta ansvar för mig själv. Jag vill utveckla mig själv och förstå vem jag är. Förändras. Vi gör ju det egentligen alla, jag menar, du reagerar väl inte som när du var liten? Eller som för några år sedan? Du kan ju ha fått nya perspektiv? Sedan har vi förstås alla de där olösta knutarna inom oss som gör att vi faktiskt i vissa situationer bli 3 år gamla eller en trotsig 14-åring i våra reaktioner vilket jag är fullt medveten om men genom att ta fram dem i ljuset kan vi välja vad vi vill göra med dem.

Livet blir roligare om man vågar släppa vissa saker och om man inte ser hinder överallt. När man inte är rädd för andras åsikter eller handlingar  hela tiden utan faktiskt litar på sig själva. Älskar sig själv. Visst är det kanske inte en självklarhet för många men varför inte våga tänka tanken? Jag tänker så när jag skriver. Ibland tänker jag inte alls utan det kommer till mig och jag skriver ner det. Jag läser igenom texten flera gånger innan jag publicerar det på nätet. Så ja, jag är medveten om vad jag lägger ut. Det händer att jag testar mig själv med mina inlägg. Vågar hoppa över stupet och vågar möta mina känslor, tankar eller minnen som dyker upp.  Det är en tuff process men jag älskar den från botten av mitt hjärta (om det nu har någon botten – varför skulle kärlek vara begränsat?)

Min tanke är att dela med mig av saker som sker och hur jag mår och utvecklingen i familjen. Ibland är det jädrigt tufft, jag tänker inte skönmåla livet med autism och adhd. Å andra sidan kan det även vara otroligt fascinerande och roligt! Även om NPF-diagnoserna påverkar alla delar av vår tillvaro så är ju livet så mycket mer. Framförallt har jag tankar på att dela med mig av min positiva utveckling som person, hur den tar form genom olika sätt som meditation, mindfullness, naturen och en hel del annat. Jag tänker att jag fortsätter att utgå från vad jag själv känner och vill dela med mig av så blir det bra.

Kram och Namaste, Sara              

 

 

12 år. Så stor har han blivit, min lille plutt. Ja ja , han är inte så liten längre. Själv är han mycket nöjd med att vara så gammal, helst vill han vara tonåring redan. Det händer att han säger att han är 13 år när han spelar online. ”Enligt mamma så är jag 12 år så då är jag väl det” sa han igår till en kille på nätet när de spelade tillsammans. Idag är det mitten av oktober och han fyllde 12 år den 1 oktober så ja, längtan är stor efter att få känna sig lite vuxnare.

Han har utvecklats jättebra tycker jag. Många saker som var svåra tidigare fungerar numera rätt hyfsat eller till och med jättebra! Samtidigt kvarstår många saker som jämnåriga inte behöver ha hjälp med. Jag upplever att A inte är lika mogen som många av sina jämnåriga. Läkaren på HAB berättade för oss vid ett tillfälle att barnen med NPF-diagnoser generellt inte är ikapp sina kamrater förrän runt 18-års åldern. Jag ser det och A känner det. Det är en rätt jobbig insikt. Tonåren är för många väldigt svåra år och har man dessutom ytterligare aspekter som gör livet tungt och svårt att greppa blir det tufft.

Det skrämmer mig som mamma. Jag ville inte måla fan på väggen tidigare och tänkte att när den dagen kommer får jag ta itu med det. Kanske blir det inte så…? Kanske blir det precis så? Livet var ändå fullt av saker och situationer att hantera så jag varken ville eller orkade fokusera på det. Nu är vi där. 12 år och fullt med hormoner som börjar fara runt. Ett instabilt humör i grunden som blir ytterligare påverkat av tonåringens lynnighet och stora emotionella berg och dalbana.

A är en medveten kille. Han är go och omtänksam och vill väl allt som oftast. Många gånger förstår han inte poängen med saker och ting vilket inte innebär att han är dum eller elak, han har bara ett annat perspektiv. Jag försöker få honom att i alla fall acceptera vissa saker som de är trots att han inte greppar varför man gör si eller så. Vissa gränser som man i den åldern bör känna till. Tja, jag gör så gott jag kan för jag är rädd ibland för vad världen kommer att utsätta honom för.

A har mognat jättemycket sedan han fick börja på den nya skolan för 2 år sedan. Det är fantastiskt! Speciellt nu efter den här sommaren har han börjat visa ett intresse för vad skolan är och göra sitt skolarbete lite annorlunda. Det är fortfarande en kamp med varför man ska gå i skolan och nyttan av att göra tråkiga och jobbiga saker. I hans ögon är det fortfarande paddan som är skolarbete. Ja inte själva arbetet utan att få titta på Youtube eller spela på den. Att bli pressad är tungt men jag känner mig trygg med de pedagoger som han har och rektorn som är positivt involverad i allra högsta grad. De tar honom inte över gränsen som knäcker honom utan de tar honom till en möjlighet att utvecklas.

Nu går han i 6:e klass. Från och med i höst får han betyg. Det knyter sig i min mage när jag tänker på det och hur vårt system är uppbyggt. Denna jävla press som jag själv alltid har känt och som jag inte vill föra över på mina egna barn. A som har sina begränsningar och svårigheter men ändå ska prestera precis som alla andra barn utan funktionshinder. För så är det. Han bedöms utifrån samma kriterier som barn utan autism och adhd. Visst, A har ingen utvecklingsstörning. Han är smart och det är heller inget fel på intelligensen men hans förutsättningar för att fokusera och för att ta in kunskap är helt annorlunda. Ändå ska han in i samma fålla som alla andra.

Exempelvis behöver han höja sig i musik. Jepp så är det. Den ljudkänslige killen måste prestera och spela och sjunga. A älskar musik! Han sjunger varje dag hemma och han lär sig texter lätt som en plätt, även på andra språk. Men att befinna sig i ett rum med andra som klinkar och hamrar på instrument och ”tvingas” uthärda det ljudet är terror. Ändå är det vad som krävs. De måste se att han har rytm och taktkänsla samt om han kan hålla tonerna. Så jag tänker att jag får försöka spela in honom hemma utan att han är medveten om det….. Lycka till med det säger jag. Nu har han ju väldigt uppfinningsrika pedagoger som även de ser till och framför allt vill att han ska lyckas och kommer upp med bra lösningar på hur A ska kunna lyckas med det som krävs av honom.

Även på idrotten behöver han höja sig. Grabben som har svårt med viss motorik men är en höjdare med bollar. Han föddes med ett galet bollsinne. Tyvärr har hans motorik stoppat honom ju äldre han har blivit. Även hans svårigheter att vara i ett lag och allt som pågår i en sådan konstellation. Han är väldigt stel och hans känsla för kroppen är inte speciellt bra. Han måste dansa på gymnastiken. Bara jag tänker på det börjar jag le. Herre Gud alltså…. Ja så är det  – så mitt förslag var att de ska ta danser från hans favoritspel (Fortnite, tänk Flossa) och låta honom försöka göra några rörelser som inte är alltför svåra.

Sedan har vi rent krasst det här med att bli medveten om var man ligger till med betygen. Vi pratade om det för första gången nu på senaste utvecklingssamtalet. Jag vill inte att A ska få reda på var han ligger, i alla fall inte om det är dåligt. Varför? Jo för att han har äntligen börjat acceptera skolan och kommit in i en positiv riktning där han tar egna beslut och har ett mognare förhållningssätt. Hans nya medvetande och det lilla självförtroende som han har lyckats bygga upp vägrar jag grusa på grund av några siffror som inte säger ett smack i mina ögon om vad han åstadkommer och personligen presterar.

Även om det var mitt förslag så är både jag och A:s pappa överens vad gäller den här biten. Man bygger inte upp bara för att rasera. Jag tänker fortsätta att boosta A på alla sätt som jag kan. Ge honom en trygghet att stå på och ge honom alla bra förutsättningar som jag bara kan för att han ska orka med fler år i skolan. A:s mående är det som är viktigt, inte vilket betyg han har.

Det är så dubbelt att ha ett barn med ett funktionshinder som A har. Å ena sidan är han självständig när det gäller vissa saker, å andra sidan behöver han fortfarande hjälp med vissa saker som andra redan har lämnat bakom sig. Som förälder får jag lära mig att acceptera det här vilket sätter mig på prov. Vissa saker är lättare när barnen är små att förlika sig med men när de kommer upp i den åldern som A är i nu blir det mer utmanande. Man vill kanske inte att det ska vara svårt längre eller så blir det en inre konflikt för att man konfronteras med sina egna normer och sin egen uppfattning av hur saker ”ska” vara. Det är egentligen väldigt intressant när man har tid och ork att ta ett steg tillbaka. Varför reagerar jag på det här? Hur kommer jag över det?

Som så många gånger tidigare genom åren har jag kommit fram till att jag accepterar nutiden, här är vi idag. Här och nu är det Så Här. Vi tränar på saker för att göra en förändring där det behövs och där vi tror att det kommer att fungera. Vi skaffar hjälpmedel där vi ser att livet behöver underlättas. Sedan finns det saker som jag släpper medveten om att det inte är lönt att lägga ner energi på det utan har man ett funktionshinder så är livet som det är.

Själv tycker jag det är både underbart och lite läskigt med tiden vi är inne i nu och den som väntar oss. Han börjar bli så stor  – både på höjden och tvären. Glöm att jag kan rubba honom ur fläcken. Han är väldigt medveten om sitt nya fysiska övertag och strålar när han ser att vi i stort sett är precis lika långa vid det här laget. Vi väger väl ungefär detsamma dessutom så glöm att jag ska kunna få honom att röra på sig om han inte vill det. A är min äldste son och jag har inget annat barn att jämföra med. Våra barn med NPF-diagnoser går igenom samma faser i utvecklingen som alla andra barn. Just nu är vi i förpuberteten eller i puberteten egentligen. Det är tonår med extra allt. För funktionshindret är ju kvar.

Exempelvis är det här med humöret någonting som verkligen har förändrats. A grät som litet barn men sedan har han inte gråtit om det inte har varit någonting som verkligen har varit knäckande och svårt för honom. I skolan där han går nu har de aldrig någonsin sett honom gråta. Det är kanske inte heller någonting som vi eftersträvar men till saken hör att han har visat sin upprördhet genom ilska och fysiska utbrott och ett språk som hade fått vem som helst att rodna. Numera är nerverna riktigt på utsidan. Det finns inget spelrum utan om jag tyckte saker skedde snabbt tidigare så gör det det om möjligt ännu snabbare nu. Och vilka dramatiska utbrott! Käre lille hjärtat…. även om de är rätt tuffa att hantera för mig så ömmar jag ändå för honom som går igenom de här utan att helt greppa det heller.

Bara den här veckan har han nog brustit ut i gråt varje dag i olika situationer, övervägande handlar de om spel eller internet. Häromdagen försvann plötsligt internetet av någon anledning. Naturligtvis var det hela mitt fel enligt A och jag försökte fixa det lugnt och sansat medan A redan var igång i fullt fart med sitt utbrott. Efter att ha försökt få igång det i 3 minuter vilket är en eeeevighet så brast det totalt. Tårarna strömmade och jag var den jävligaste och uslaste morsan som hade sabbat internetet och dessutom fungerade ALDRIG någonting här hemma hos mig!!!! Det var kaos på hög nivå eftersom vi inte fick igång det heller. Mina förslag på vad vi kunde hitta på istället mottogs med hån, skrik och totalvägran eftersom han var blockerad och i affekt.

Lillebror tittar på med stora ögon och kommenterar inte särskilt snällt alltid längre. Han uttrycker sig mer konkret och är lite lagom ifrågasättande och utmanande. Tack och lov kan han oftast lyssna på mig när jag säger till honom att det verkligen inte är läge att reta upp sin storebror ytterligare eller kommentera allt som har med autism och adhd att göra. Vi satte på tv:n som inte varit igång på evigheter och vi låtsades att det var helg vilket innebar att vi åt lite godis som var kvar sedan förra helgen. A lugnade sig utan att någonting gick i sönder och efter ett tag hade vi internet igen och han kunde slappna av med Youtube i soffan.

Det handlar om snabba och stora utbrott över saker som han inte alls har reagerat på samma sätt över tidigare eller så har vi haft lite mer att spela med innan det helt har brutit ut i full affekt. Jag menar, numera kommer gråten som en tsunamivåg direkt oavsett vad som går emot. För att inte tala om att svara tillbaka med en ljudnivå som får en att studsa och med ett tryck som gör att jag direkt tänker “Var Lågaffektiv vad du än gör!” Med andra ord så fungerar inte helt de där sakerna, verktygen som jag har haft att ta till. Inte lika bra i alla fall. Dags att programmera om och lära om – igen.

Ibland har jag lust att fysiskt demonstrera för andra vad det är som sker hemma. Absolut inte för att göra någon illa utan helt enkelt för att visa vad det är jag menar eller berättar om. Hur ska andra förstå? Som inte har barn i samma ålder? Eller barn alls? Eller som har barn i samma ålder men ingen med autism och adhd? Det går ju inte, de har sina referensramar. Jag menar, hur många vet hur det känns när ens barn står och skriker en rakt upp i ansiktet bara någon centimeter mellan våra näsor? Att bli knuffad och kanske slagen? Att veta att jag behöver behålla mitt lugn och fokus och andas mig igenom det här  – för annars kan det gå jävligt illa?

Känslan av att inte längre ha övertaget eftersom grabben är stor och urstark  – och stark det är verkligen inte jag. Rädslan för att saker ska gå i sönder om jag säger fel eller gör fel…samtidigt som jag inte är mer än en människa och faktiskt ibland inte orkar vara så himla förstående. Fast det slutar alltid med att jag är just det. Jag är förälder och det är mitt ansvar. Så fungerar jag och vi är alla olika, jag dömer ingen som reagerar eller agerar annorlunda. Att känna att jag inte har (inbillad) kontroll längre är läskigt så det är av allra största vikt att jag lär mig hantera alla nya saker som sker. Det är en omtumlande tid minst sagt och vi har bara börjat nosa på den. Jag tror att A reagerar olika hemma hos mig och hemma hos sin pappa. Det är väl så när man är separerad att vissa saker blir tydligare, som att barnen förhåller sig olika till olika föräldrar.

A själv är väldigt fascinerad av sin spirande tonårskropp samtidigt som han är rätt omogen. Jag tror han är helt förvirrad egentligen. Han är sin vana trogen och kan berätta sakligt och informativt om vad som sker men att relatera till det är svårt. Humöret däremot har han ingen koll på verkar det som men jag kan ha helt fel. Många gånger pågår det så mycket mer än vad ögat ser och örat snappar upp och han kan komma med de mest upplysta och mogna uttalanden och iakttagelser. Rätt häftigt faktiskt!

Summa summarum är att det pågår mycket just nu. Inte för att det någonsin inte pågår någonting alls…. men nu är det början på en virvelvind eller en tornado. Återstår att se. Jag rustar för allt möjligt. Jag har med mig massor av tålamod, verktyg sedan tidigare, öron att lyssna med, ögon att se med och ett huvud att tänka med. Jag är öppen för förändringar och för utveckling. Min själ är med honom och mitt hjärta är fyllt till bredden av kärlek.

Namaste, Sara

 

Jag har nog bara nämnt vissa delar i andra blogginlägg men jag har aldrig djupdykt i det eller berättat min historia. Av olika anledningar har jag inte orkat eller kunnat skriva på lång tid men när den här idén poppade upp i huvudet kände jag att det var dags. Att skriva om missbruk och psykisk ohälsa är väldigt laddat och alla har sina tankar och erfarenheter kring ämnet. Kanske är det just det som gör att jag känner att jag ändå vill skriva om det och en stor del är för min egen del.

It takes one to know one säger man och ja, jag tror det stämmer. En fin person sa till mig en gång att vi som har levt med missbruk i livet ser direkt när vi möter en annan med samma erfarenhet eller som är mitt uppe i sitt eget missbruk. Hon har rätt, det är som att det lyser en liten lampa ovanför huvudet eller det står skrivet i pannan. Det är så tydligt, även de där små diffusa sakerna som man tror att ingen annan märker eller som man själv kanske inte ens är medveten om, de syns och märks.

För mig är det ingenting som jag går och letar efter utan snarare något som bara är där när jag ser eller träffar en annan med den här problematiken. Och det finns många av oss därute. Därför borde det inte vara pinsamt att prata om det heller eller berätta om min upplevelse och mina egna erfarenheter.

Jag dömer ingen, jag förstår hur lätt det är att hamna i någon forma av missbruk och hur otroligt mycket styrka och mod det tar att ta sig ut ur någonting. Man är fast i ett fängelse som är fruktansvärt men att ta sig ur kan te sig minst lika skrämmande och otäckt. Man vet vad man har i sitt fängelse men man vet inte hur livet blir utan. Att ta sig ur kräver dessutom att man släpper allt som man lever för och allt som är känt och konfronterar sig själv på alla plan.

Min ätstörning blommade ut i full skala på slutet av 80-talet och i början på 90-talet. Sedan dess har jag kämpat med den på olika sätt genom livet och fått arbeta med mig själv. Jag blir beklämd när jag ser mig runt idag och ser hur man normaliserar undervikt och överdriven motion. Alla otaliga dieter som blir som religioner för människor och hetsen på att prestera på olika områden i livet.

Visst har det alltid funnits men idag borde vi vara så mycket mer insatta och uppmärksamma på osunda ideal och hur vi vill leva och vad vi värderar i livet, om det är negativt eller positivt för oss. 80-talets ytlighet har bara mindre neonfärger idag. Vi pratar mat och kroppar som aldrig förr. Jag ser inte bara osäkra tonåringar med undervikt eller övervikt utan även små barn i lågstadiet som retas för att låren är för tjocka och jag ser många vuxna med ätstörningar eller andra former av missbruk av olika grad.

Det är så sorgligt och känns så onödigt att leva i ett samhälle där vi fortfarande inte kan uppskatta de inre kvaliteterna utan fortfarande är så massivt ytliga. Vad hände med själen? Många med missbruksproblem har just ont i själen. Den blöder och skriker och vill bli älskad och uppmärksammad. Inga dyra saker i världen kan laga en sårad själ. Ingen diet är tillräcklig för att fylla hålrummet inom dig. Du kan inte springa ifatt ditt plågade och värkande inre. Oavsett storleken på huset så är själen den samma. Inga pengar plåstrar om dig. Prestationerna kommer inte att krama om dig eller berätta för dig att du är älskad, inte på riktigt.

Jag tror att vi skapar oss en personlig bild av vad missbruk eller en störning är och matchar inte den bilden med det som vi själva anser oss syssla med så är allting okej. Vi kanske anser att man måste väga 30kg eller 130kg för att ha ett matmissbruk. Eller att sprit, tabletter eller narkotika är det som räknas som missbruk.

Vi tänker inte på alla de här störningarna som ligger i gråzonen eftersom de inte är lika tydliga för oss själva eller för andra. När man inte är anorektiker eller bulimiker men ändå har ett stört förhållande till sig själv, sitt utseende, sitt värde, andra människors betydelse och till mat eller vad det nu är som man missbrukar i det tysta och i det fördolda.

Som frisk matmissbrukare kan jag bara säga att det samhälle som vi lever i idag matar oss med idéer som triggar märkliga och stundtals sjuka ideal och normer och flödar över av saker att missbruka -och någonstans har vi normaliserat det. Våra gränser är flyttade. Samtidigt känner jag att det är så många som inte alls mår bra, det sättet att leva är inte anpassat för människan. Att leva med ytligheten som ska till för att fylla alla tomrum, vilket i sig är en omöjlighet, fungerar inte. Missbruk är väl egentligen enbart ett uttryck för att man mår dåligt, skitdåligt av en eller annan anledning och man tror sig ha funnit ett sätt att döva smärtan på eller ljusa upp mörkret.

Vad får oss att alla vilja se lika dana ut? Vad gör att vi tycker det är helt normalt att svälta sig eller kontrollera sig själv till det yttersta istället för att omfamna den vi är? Det svenska normala eller lagom är borta och kvar finns olika saker dragna till sin spets. Vi ska alla vara unika men inom vissa ramar.

Vi påverkar våra barn. Många säger att de aldrig nämner eller talar med sina barn om utseende, mat eller ideal. Inte med dem. Men hur många talar runt dem? Hur många agerar själva utifrån behovet av att förändra sig själv eller bli smalare, mer älskad och indirekt visar att man inte duger? Som barn sög jag i alla fall i mig allt det där. Alla dubbla budskap som fanns. Hur missnöjet fanns överallt och att man skulle förändra det yttre på något sätt. Förbättra sig till ett smalare jag, snabbare, starkare, duktigare, dugligare, snyggare och därmed också en mer accepterad, älskad och uppskattad version av en själv. Om du ideligen bantar och talar om dig själv på ett visst sätt eller på andra sätt visar att du inte duger, ja då är det det som dina barn också uppfattar och tar till sig. Precis som vi lär dem så mycket annat så lär vi dem även det här.

Att ta hand om sig själv är suveränt, det är inte det jag talar om. Jag talar om när det inte längre handlar om att må bra utan om ett annat behov som vi försöker tillfredsställa. När vi lever med ett dagligt självförakt och kanske hat för den vi är. När vi känner oss misslyckade, oälskade, osedda, odugliga. När vi känner en press på att vara eller se ut på ett visst sätt och vi dömer oss själva och andra utifrån det istället för att se till varje individ och till varje själ. När vi har värk inombords som vi försöker stilla, dämpa eller bli av med genom att missbruka mat, träning, substanser eller vad det nu kan vara som gäller för just dig. Jag talar om när det är ett uttryck för smärta och är raka motsatsen till att ta hand om sig själv.

Man blir aldrig lycklig och harmonisk av att missbruka eller försöka kontrollera sig själv på olika självutplånande sätt. Jag vet av egen erfarenhet och av att ha umgåtts och träffat många i liknande situationer som min egen. Vi behöver lära våra barn och kommande generationer om kärlek, acceptans och respekt. Att det inte är konstigare att ha ont i själen än det är att ha ont i benet eller i huvudet. Barnen behöver förstå att deras värde inte ligger i utseendet eller i sakerna runt omkring dem eller hur duktiga de är på olika saker utan att allt ligger inom dem. Att alla är en unik och vacker själ.

Jag önskar att vi idag hade kommit så otroligt mycket längre vad gäller respekt och acceptans. Att vi inte länge fokuserade på vad vi stoppar i oss eller hur vi ser ut. Att vi hade uppskattat varandras inre kvaliteter och inte längre sökte efter ytliga lösningar på våra problem. Jag önskar att tidningarna inte svämmade över av lösningar på kilon och valkar samtidigt  som de ger dubbla budskap om att du duger. Jag önskar att det inte var viktigt alls hur vi ser ut och att vi inte längre skulle döma oss själva och andra utifrån det. Jag önskaratt vi inte längre accepterade fejkade bilder av verkligheten. Jag önskar att Leva skulle innebära glädje utan prestationskrav och att det inte skulle behöva vara en ständig jämförelse och tävling mellan allt och alla.

Jag hoppas att du söker hjälp om du har ett problem. Jag hoppas att du inte blundar om ditt barn inte mår bra. Jag hoppas att du hjälper din kollega, din partner eller din vän att ta emot hjälp. Jag hoppas och önskar att du mår bra, att du älskar dig själv och att du vet om att du duger precis som du är.

Kram och Namaste, Sara

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jo jag förstår ju att inte alla tycker om mig. Alla behöver inte heller tycka om mig eller vad jag gör eller säger. Det i sig är en väldigt stor lättnad, att verkligen känna och uppleva att det är helt okej. Att jag fortfarande är jag och är precis lika mycket värd oavsett om någon gillar mig eller ej. Jag behöver inte heller ha alla människor som bästa vän eller ha samma uppfattning, tycka om samma saker eller ha samma livsmål. Däremot känner jag att grundläggande och mänsklig respekt för varandra är en självklarhet.

Monkey see monkey do.

Vi pratar om hur hemskt det är med mobbning och att allas lika värde är någonting som vi vill uppnå. I alla fall en hel del av oss. När jag får uppleva vuxna som vänder ryggen mot mig när jag kommer med mitt barn efter att de fått reda på att han har autism så blir jag inte heller förvånad över att barn gör samma sak. När vuxna uttrycker sig om att annorlunda inte är bra eller ens okej. Eller när vuxna fryser ut varandra på arbetsplatsen eller är elaka och baktalar andra vänner, andra föräldrar eller vem det nu är som vi vuxna vill utse som kass, mindre värd, ful, misslyckad och inte duglig eller värd någonting.

Vad är det som gör att vi rättfärdigar oss själva när vi uppför oss på det sättet? Varför anser vi oss ha rätt att såga en annan person längs med fotknölarna? Tror vi verkligen att våra barn kommer att växa upp som små solstrålar som älskar allt och alla när vi själva inte kan hantera hur vi uttrycker eller uppför oss?

Det är ditt fel att jag blir ledsen!

Naturligtvis har även jag sagt saker om andra som inte har varit positiva eller snälla. Idag är jag mycket mer medveten om hur jag uttrycker mig inför andra om andra. Hur mina egna tankar går och känslorna som finns i just den stunden. Varför gör jag såhär? Vad är det som har triggats inom mig? Hur ser min situation ut i Nuet? För jag anser att det enbart har med mig själv att göra. Jag vet att det sättet provocerar många, att man själva skulle ha ansvar för sina egna reaktioner. “Men han gjorde mig arg!”. “Hennes sätt är så jäkla irriterande!” är så vanliga uttryck. Fast om man tänker såhär: oavsett vad den andre personen gör eller säger så är det inom mig själv som någonting sker. Vi kan vara 10 personer som alla upplever samma situation och vi kommer alla att ha varsin reaktion baserat på vad vi bär med oss, var vi står i livet och hur vi ser på oss själva och på andra. 10 reaktioner som alla är rätt eftersom de är individuella. Situationen i sig Är men vi upplever den olika. Alltså är det en ytterst personlig reaktion och upplevelse inom oss själva.

Är det en illusion att det är lättare att skylla på någon annan?

Det är oerhört mycket enklare att skylla ifrån sig eller skylla på någon annan. Så upplever många av oss det tror jag. Fast om vi inte kan respektera oss själva och våra tankar och känslor tillräckligt för att acceptera dem och äga dem, hur ska vi då få respekt från någon annan? Det är upp till var och en att äga sin egen reaktion. Att säga att “det här är jag” och att stå för det. Att faktiskt stå upp för sig själv och våga vara den man är utan att vara taskig eller aggressiv. Så länge som vi skyller ifrån oss på någon annan eller på en situation så äger vi inte vår egen kraft. Den har vi gett bort till den andre personen att förfoga över. Vi tycker kanske att det är vi som styr och ställer när vi säger att den eller den är så jädra irriterande eller dum i huvudet, fast egentligen har vi gjort oss själva maktlösa. I den situationen är hela utgången beroende av vad den andre vill och gör, vi själva har ingen kraft alls, ingen makt att förfoga över vad gäller vårt eget liv.

Att våga vara sann mot sig själv och omfamna sina erfarenheter.

Det är skrämmande och nytt att återta sin egen makt och framförallt sin egen Kraft. Samtidigt är det en oerhört befriande upplevelse att gå igenom. Att inse att det är upp till Mig. Fantastiskt! För mig har det varit en väldigt lång resa som inneburit mycket skärskådning, timmar av samtal och oändliga tankar och funderingar samt situationer som avlöst varandra för att jag ska se och förstå. Saker upprepas tills vi förstått, tills vi själva har förändrat oss och kan ta oss ann uppgiften på ett nytt sätt. Att kunna se att vissa saker är viktiga att se hela bilden av medan andra bara är att släppa taget om och att det är Bra! Det för oss framåt och ger en positiv utveckling.

Bagage eller viktiga erfarenheter?

Hur vi reagerar på saker har med vårt bagage att göra som jag ser det. Eller bagage, varför inte säga våra erfarenheter och hur vi har tolkat dem helt enkelt. För det är ju vad de är. De är där för att vi ska hedra dem och ta oss vidare. Inget att släpa på men kanske vårda ömt så småningom. Att reagera är mänskligt. Hur vi sedan gör med reaktionen är vad som gör skillnad för oss själva. Går vi lös direkt? Stänger vi in den? Tar vi ett steg bakåt och funderar på vad som sker inom oss? Får en bredare bild? Personligen jobbar jag med mig själva för att välja de sista alternativen. Allt för att må så bra som möjligt. För att inte kvävas i stress och negativitet. För att känna att jag Lever Mitt Liv. Det är så himla intressant dessutom! Vi människor är ju galet komplexa och häftiga!

Sanningen om oss själva som vi tror på.

En situation är kanske lättare att ta sig ann än när man har att göra med en specifik människa. När det handlar om relationer av något slag. Jag tänker när det blir så uppenbart att det här är personligt för båda två. En partner, en vän, en släkting, en arbetskamrat eller någon som man känner påverkar någon del av ens liv på ett eller annat sätt. Man är sårbar på ett helt annat sätt och det blir svårare att se sin egen del klart och tydligt. För hur som haver står vi där med allt som vi tror om oss själva. Bilden som vi har gjort av vem vi är som kanske inte ens är vår…. “Sanningen” som vi lever med mer eller mindre medvetet.

Är jag värd det här. Är jag van att få min vilja igenom no matter what. Hur älskad upplever jag mig vara. Lyssnar någon på mig. Det kan bara vara jag som har rätt. Får jag lov att säga ifrån. Kan man ha olika uppfattningar. Känslan av att livet inte är mitt att förfoga över eller att någonting förfärligt kan ske om jag reagerar eller ens gör mig hörd. Kanske är man en som till varje pris kör över andra och inte accepterar andras åsikter, handlingar eller sätt.  Eller en som bara tycker att man är så mycket bättre än alla andra eller som vill visa upp en sådan fasad. Det lär finnas hur många andra upplevelser av vem man är och det spelar ingen som helst roll. För det som är viktigt är hur sann man är mot sig själv.

En paus från reaktionen.

Om jag tar ett steg tillbaka, andas några gånger kommer jag att kunna ge ett annat svar. Med lite distans kan jag se vad det är hos mig själv som triggas. Kanske kan jag även se vad som sker med den andre, varför hen gör som hen gör. Oavsett så är det bara mitt ansvar att ta hand om mig själv. Jag vet att det är svårt. Jag har själv tampats med det på flera olika håll genom livet och ja, jag utmanas fortfarande. Det finns verkligen olika lager av saker och ting.

Personliga påhopp på Midsommarmorgonen.

Midsommarafton började mer eller mindre med några sms från en person som jag inte står nära men som är förälder till en kompis till ett av mina barn. Låter ju trevligt och rart men så upplevde jag det verkligen inte alls. Det var precis tvärtom och jag är helt övertygad om att syftet med de sms:en var att få mig att må dåligt. Jag blev upprörd och reagerade först väldigt starkt. Ledsen och förbannad så det osade om det. Innan jag blev lugn ringde jag pojkarnas pappa vilket knappast förbättrade mitt mående. För att orka med Midsommarafton fick jag göra ett val. Att se vad det vad som jag reagerade på så mycket eller må uselt hela den dagen och troligen längre än så.

Mina fötter stod inte stadigt och hjärtat värkte.

Emotionellt var jag redan lite ur balans. Jag saknade mina barn och skulle fått träffa dem efter konstens alla regler just den dagen men på själva Midsommarafton blev det plötsligt nya förutsättningar. Det gjorde mig ledsen och jag försökte även där hantera det utifrån mig själv och situationen. Att inte träffa mina barn varje dag är tufft och att som nu i sommar vara utan dem i mer eller mindre 5 veckor var en outhärdlig känsla. Jag stod inte stadigt på fötterna den morgonen.

Nu fick det vara nog.

Min personliga gräns nådde jag i den här situationen med personen som skrev sms:en. Jag har ofta mycket tålamod med andra, barn som vuxna men här satte jag ner min fot. Det var första gången som jag gjorde det inför den här personen trots andra situationer genom flera år. Mitt tålamod har haft en tendens till att jag låtit andra trampa på mig. Det som jag ibland har sett som tålamod har ibland handlat om att jag inte respekterar mig själv tillräckligt. Andra med andra komplex har glatt stampat omkring och gått över mina gränser. För att jag tillåtit dem att göra det. Så är fallet i den här situationen men nu sa jag stop!

Ett bus blev till en infekterad situation.

Det här var kulmen på någonting som skett någon vecka tidigare. Två små barn som var uttråkade på fritids och skrev böcker med lite mindre rumsrena titlar. Vi föräldrar som valde att hantera det på olika sätt. Till saken hör att jag blev uppringd av den andre föräldern som ville få det till att alltihopa var enbart min sons påhitt. Att E skulle ha skrivit 3 böcker själv och lurat hens son att uttrycka sig på det viset. Att det var en omöjlighet att det var hens X för X sa aldrig eller gjorde sådana saker. X själv hade dessutom sagt att hen var oskyldig. Inte med ett enda ord sa föräldern att det fanns en möjlighet att det var X utan allt låg på min son. Kontentan var att E skulle ta på sig skulden och jag ta på mig ansvaret för vad som skett och hantera det.

Jag behöll lugnet och svarade utifrån mitt perspektiv.

Kortfattat svarade jag med lugn röst ( jag och barnen befann oss på Mediamarkt) att jag inte köpte det hen sa överhuvudtaget. Att det var högst osannolikt att min son ensam skulle ha gjort det här och att skolan sa samma sak som jag efter att de hade sett vad pojkarna hade haft för sig när de var kreativa på fritids. När vi kom hem kände jag att Nu får det räcka! Jag ville förmedla till den andre föräldern att jag inte alls uppskattade hens sätt gentemot mitt barn och mot mig i just den här situationen. Så jag satte mig ner och knåpade ihop ett litet meddelande i lugn och ro. Utan att mina barn kunde höra eller se för jag ansåg det inte passande att ha konversationen via telefon. Jag var klar och tydlig (som jag såg det) och uttryckte mina känslor och beskrev min upplevelse utan att anklaga, beskylla eller kasta smuts. Jag berättade att jag kände mig besviken över att hen hade velat få det till att det hela var E:s fel och jag hade inte förväntat mig detta av hen. Jag upplevde det vara orättvist och inte okej när vi föräldrar och våra barn vet hur saker brukar vara och att det säkerligen var båda barnens påhitt.

När man återtar sin kontroll blir det påtagligt jobbigt för den som inte kan acceptera det.

Efter ett par dagar fick jag ett svar som jag tolkade som väldigt nedvärderande. Hur kunde jag understå mig att skriva?!? En vettig person ringer alltid och det var vad de krävde av mig. Jag var elak och hade anklagat dem för att vara dåliga föräldrar och att jag påstod att de inte tog sitt föräldraansvar. De var djupt besvikna på mig och den människa jag var. “Skillnaden mellan dig och oss….” skrev de.

Min respons var att jag tappade hakan men satte mig ner och förklarade i ett kort meddelande att jag helt enkelt uttrycker mig bäst i skrift och att jag känner att det är ett bra sätt att kunna gå tillbaka och läsa igen istället för att man säger en massa saker som ingen riktigt kommer ihåg. Att jag har all rätt att uttrycka mig i skrift om jag finner det lämpligt och att de inte kan bestämma huruvida jag ska uttrycka mig i skrift eller tal till dem. Jag förtydligade att jag inte alls anklagade dem för att vara dåliga föräldrar utan hade enbart visat på hur jag själv hade hanterat situationen och inte uppskattade att de ville få E till att vara den som hade varit ensam om allting  och dessutom skulle ha lurat deras X att göra 2 böcker. Att de var deras egen tolkning av min text precis som jag har mina personliga tolkningar.

Vad triggades inom mig?

Vad var det som jag vid det laget hade reagerat på? Jo orättvisan, att ännu en gång ha ett barn som anklagas eller pekas ut orättfärdigt av andra. Upplevelsen av att jag blir intryckt i ett hörn och inte blir tagen på allvar eller ens respekterad…. varken jag eller min son. Det skavde och det gjorde ont. Att någon anser sig ha rätten att behandla oss som mindre värda och inte ha rätten att uttrycka oss eller säga ifrån. Att jag tillåter det. Att jag tidigare inte ansett mig värd att höja rösten eller sätta gränser som är bra för oss. Kampglöden började pyra igen efter att ha legat lite stilla sedan allt lugnat ner sig betydligt kring min andre son A. Jag skulle kämpa för mitt barn oavsett vad som skedde och jag kände att jag var tillbaka i situationer där jag behövde stå upp för mig själv och för ett av mina barn ännu en gång. Mina sår som jag har arbetat med sedan jag var liten och som jag har kommit långt med triggades av den här situationen. Fast jag valde att reagera annorlunda nu.

Insåg att jag kunde vara nöjd och må bra över min hantering.

Jag var nöjd och stolt över mig själv att jag reagerat och väntat att skriva i lugn och ro. Att jag sagt min åsikt och att jag även kunde uttrycka den igen i en hövlig ton trots svar som var raka motsatsen. Att jag inte var ett dugg anklagande, jag hade varken skrivit att de var dåliga eller varit nedvärderande på något sätt utan vinklade allt utifrån mig själv i mina meddelanden. Jag vågade och med det kom även ett lugn. Jag ägde min reaktion, mina tankar, mina känslor och min hantering rakt av.

SMS:en var ämnade att sparka omkull mig och få mig att må dåligt.

På midsommarmorgonen hade jag ett par sms där kontentan var att jag var en usel person och att mitt ex, barnens pappa som jag är separerad från, var mycket bättre än jag. Han var så bra på allt det som jag inte var och de hade bestämt sig för att de inte längre ville ha någonting med mig att göra. Deras son hade velat be om ursäkt till min son för att han hade skyllt allting på E men han ville absolut inte göra det till mig eller inför mig eftersom jag är den jag är. Enligt dem är jag inte en bra person och deras X får inte längre vara hemma hos mig de veckorna när jag har mina barn. Barnen kunde inte heller leka hemma hos dem så länge min son är hos mig utan enbart de veckor som barnen är hos mitt ex.  Föräldrarna deklarerade att de härmed kommunicerade enbart med barnens pappa som var en förnuftig och bra person som vet hur man kommunicerar till skillnad från mig.

Hur reagerar man på rena elakheter och personangrepp?

Ja det var en kort version av allt som stod skrivet i det där smsen. Vad svarar man på det? Jag svarade så rakt och ärligt som jag mäktade med utan att vara elak eller aggressiv och jag önskade dem en Fin Midsommar. Jag vägrade att sänka mig till deras nivå för min egen skull. Helt ärligt blev jag väldigt ledsen. Jag och barnens pappa var helt överens om situationen och hanteringen av den när den uppstod i skolan. Jag kände att det inte längre spelade någon roll. De behövde en syndabock och det blev jag. Alla elaka uttryck, alla personliga påhopp, alla slag under bältet var ämnade att få mig att tappa fotfästet. Jag skulle känna hur usel och ovärdig jag var. Det fanns inga spärrar utan man gav sig på mig genom mitt ex, att få honom att framstå som så mycket bättre bara för att underminera mig. De ville visa mig hur usel jag är, så usel att jag är ens var värd att få ha pojkarna lekandes hos mig trots alla år som de har lekt tillsammans utan minsta knyst eller protest.

Anklaga mig själv eller….?

Det hade varit lätt att börja anklaga mig själv. Att jag inte duger och att de har rätt. Att det är jag som gjort fel från början till slut och att alla andra vet bättre och beter sig som vuxna människor – som bättre och bra människor. Fast vad de här personerna inte räknat med är hur jag fungerar. Jag har kommit så långt idag att jag aldrig hamnade i något anklagande av mig själv. Istället började jag bland osande ilska och strömmande tårar direkt bearbeta och bena ur situationen och mina egna reaktioner.

Faktiskt anklagade jag inte ens de andra föräldrarna. Nej jag är ingen Moder Theresa utan vad jag ser är någon som slår underifrån för att skydda sig själv. För att det är lättare att slå än att se in i sitt eget inre. När jag försöker se de andra och tänka mig in i varifrån de handlar och reagerar så blir det enklare även när det känns svårt. Jag vet inte varför de valt att tolka mig eller behandla mig som de gör men uppenbarligen finns det saker hos dem som gör att de väljer det här.

När man säger eller gör någonting till eller mot någon annan är det en direkt reflektion av vem man själv är inombords och det har ingenting att göra med den andre personen överhuvudtaget. Om de själva är medvetna kan jag inte avgöra. Jag tänker ändå att en person som mår bra och är i balans fungerar helt annorlunda och vi hade aldrig haft den här situationen om så var fallet.

Vad var jag ledsen över?

Föräldrarna i sig har jag inget personligt behov av att umgås med i det här fallet och att inte ha kontakt med dem sårar inte mig. Det som jag blev ledsen över var att man utan omsvep tog beslut som påverkade mitt barn negativt enbart för att klämma till mig. Den känslan var också min att hantera och ta hand om vilket innebar total acceptans. Acceptera att det inte är upp till mig utan att deras beslut är deras. Jag har inte kontroll över allt och alla och jag kan genom att acceptera situationen gå vidare och göra det bästa utav den med de förutsättningar som finns. När de väljer att försöka såga mig genom att jämföra mig med mitt ex står jag bredvid utan att ta det personligt. Jag har ändå levt tillsammans med barnens pappa i nästan 14 år och jag vet hur saker verkligen är mellan oss. För att jag skulle ta till mig allt vad de andra föräldrarna sa om mig och om mitt ex så skulle det krävas att det var någonting som jag bearbetade –  vilket det inte är. Alls. Därmed går deras påhopp och jämförelser mig helt förbi.

När någon kastar smuts på mig.

Att bli överöst med taskigheter och attackerad på personnivå är märkligt. Samtidigt blir det ett sätt för mig att se över hur jag själv tycker och tänker och var jag befinner mig i min personliga utveckling. Kan jag relatera till allt eller ens känna att det berör mig? I det här fallet kände jag inte alls att det berörde mig. Jag insåg att jag inte upplever mig själv som en så dålig person som de ville få mig till och att allt som de kastade mot mig inte har med mig att göra. Det är helt och hållet deras eget som kommer inifrån dem själva. Relatera till starka reaktioner kan jag däremot. Jag vet hur det är att reagera känslomässigt starkt, stort som en vulkan, över saker som inte alls är relaterade till personen eller upplevelsen.

Min egen utveckling blir tydligare och den gör mig glad!

Det som är bra med det här är att jag inser att jag har utvecklats som person väldigt mycket de senaste åren. Mitt fokus handlar om att jag ska bibehålla det fina och positiva som jag har lyckats bygga upp. Jag väljer att inte hålla fast vid personer, situationer, känslor och tankar som är nedbrytande. Så även i det här fallet. Det handlar inte om att kräva eller vara otrevlig utan jag tror att ju tydligare man ser och känner sig själv desto lugnare blir man i sin förmedling och i sin reaktion. Man behöver varken slåss eller kämpa utan det finns där utan någon gömd agenda.

Jag tränar på att inte ta ansvar för andras beslut eller reaktioner, jag väljer att inte ta på mig dem eller gör dem till mina. Det som är jag, det som är mitt – det äger jag däremot till fullo och står helt och fullt för. Livet är faktiskt enklare när man vågar visa sig som den man är och man slutar skylla på allt och alla. När man istället ger sig själv kärlek och respekt att vara den man är inifrån och ut och därmed blir sann mot sig själv.

(Jag är fullt medveten om att det här är min tolkning av vad som skedde. Jag ville ge ett exempel på hur jag personligen tar mig ann det som jag vill förmedla)

Love & Light, Namaste Sara

 

 

 

Förvisso älskar jag värme och sol och jag hade gärna flyttat utomlands igen. Nu har vi ju en temperatur som heter duga i hela Svea rike och inte var man förberedd på den inte. Jag har ingen AC men jag har en fläkt som står på golvet. Jag har ingen pool men jag kan i alla fall gå ut i trädgården som skänker lite svalka vid vissa tider på dygnet.

Inför att det var dags för mig att ha min sena semester och få ha pojkarna hos mig hade jag fullt med planer om hur jag skulle planera och förbereda för bästa möjliga upplevelse. Det vill säga för lugn och ro och kunna ge bra förutsättningar för skratt och mysiga stunder. Jag hade ett HAB-möte inplanerat, inte inför semester utan det var där ändå. En kartläggning av A som var väldigt bra. Jag kunde utgå från det resultatet och från hur jag ville ha det och naturligtvis även hur min E fungerar. Många faktorer som ska till och som ska klaffa för att den där härliga och avslappnade sommarfeelingen ska infinna sig.

Jag arbetade i alltför högt tempo och i en väldigt rörig situation månaden innan min semester. Det var inte alls bra. Jag kom helt av banan och blev trött, sliten och delvis utmattad. Jag orkade inte ta tag i några scheman eller planeringar. Det i sig blev en stressfaktor som jag hade svårt att hantera men som jag ändå försökte göra det bästa av. Det är väl så att har man väl gått in i väggen så är man så mycket mer känsligare för stress och upplevt kaos. Energin sugs ut som om situationen var en vampyr som tömmer en på allt liv. När väl semestern stod för dörren häromdagen var jag inte i balans eller i närheten av att vara i fas.

Tack och lov för alla de metoder som jag ändå har samlat på mig på vägen för de har trots allt hjälpt mig och jag kan ta mig upp och byta fokus. Det tar ju energi och fokus att gå igenom det, fast jag har accepterat att mitt liv ser ut så just nu. Det är bättre att arbeta tillsammans med mig själv och lyssna än att motarbeta och sträva emot. Jag planerade in i detalj på det stora schemat, på vår stora whiteboard där veckan står uppradad. Det blir en hel del med de nya sakerna som jag ska ha i åtanke. Det schemat fungerar när man är fokuserad och utvilad. När E också vill samarbeta….. Han kan ju få hoppa över vissa saker eftersom han inte har samma behov. Grejen med ett schema som det här där allt blir uppspaltat i stort sett varje timme av dygnets vakna tid är att någon behöver ha koll på det. Följa det.

Den personen är jag. Barnen hjälper till men det är ändå jag som ska hålla koll på att det följs och som ska komma upp med förslag om det behövs. Och det gör det. Det är tröttsamt för jag är inte sådan som person. Jag är flexibel och impulsiv. Jag följer planering utan problem men jag behöver verkligen LUFT i schemat och i livet för att må BRA. Det är inte alls avslappnat för mig att ha allting inrutat utan det är precis tvärt om. Samtidigt vet jag ju hur viktigt det är att vi följer en klart utstakad väg och ett tydligt schema.

Sedan har vi det här med den otroliga värmeböljan som är här. Som slår ut allt och alla. Vi är helt av banan. Alla tre plus hunden! Mitt schema sprack rätt fort på grund av att barnen skulle landa här hos mig och på grund av värmen. Barnen sover länge, kan inte somna på kvällarna (A har svårt t.o.m. med Melatonin) och de vill inte äta eller ens vara utomhus. Irritationen ligger som en darrande hinna över dem och även över mig. Ingen av oss har speciellt mycket tålamod med någonting. Barnen ligger i luven på varandra med jämna mellanrum och jag har oerhört svårt för ljudnivån och allt tjafs. Helt ärligt har jag svårt för att tänka och fungera när det är såhär varmt och klibbigt.

När barnen inte spelar on-line så går det bättre för dem att umgås. Så är det, det är ett faktum. Men ingen vill hitta på någonting. De döööööör om de ska följa med och rasta hunden. Utflykter är svåra att få till även om de schemaläggs. Att spela är roligt och någonting som de kan göra tillsammans, som inte gör dem tokvarma och obekväma. Å andra sidan har de svårt att samarbeta….. för det är ju det där med att lyssna, berätta, kommunicera… Ja ni vet. Det som även vi andra utan NPF-diagnoser har en del problem med lite till mans. Ljudnivån är hemsk för även med headset måste man tydligen prata som om den andre satt utanför huset och man behöver ropa. Det ropas trevliga saker men skriks också rätt mycket otrevligheter och då känner jag hur pulsen stiger på mig själv. Jag går in och medlar och förmedlar, förklarar och sätter gränser. Till slut har jag inget tålamod kvar.

Med gap och skrik, syskon som gråter och som skyller på varandra, kvävande värme och barn som varken lyssnar eller är trevliga går även jag i taket. Jag vill inte men jag väljer ändå att bli arg för jag orkar bara inte. Mina lågaffektiva metoder smälter bort i värmen. De rinner av mig som smält mjukglass. Går inte att skopa ihop till något vettigt. Det är inte roligt. Ingenting som jag är stolt över eller som någon av oss mår bra av. Jag når fram till barnen mellan varven. De får förklarat för sig varför jag blev arg eller ledsen eller hur man ska uppföra sig.

Bad på kvällarna har fungerat alldeles utmärkt! Det kör vi stenhårt på. Dopp i en närbelägen sjö är toppen för alla. Till och med hunden som inte tycker om vatten har gått i och svalkat sig! Barnen är sams, kyls av och när det inte är så många andra på badplasten blir A lugnare. Han blir lätt distraherad och stressad av nya och många människor. Även jag trivs hur bra som helst vid den lilla sjön. Det är vackert och fridfullt på kvällskvisten. Vid vattnet hittar jag tillbaka till mina metoder och till mig själv. De kommer smygande med den ljumma luften, med andetagen och med vattnet som sköljer av dagens spår av värmeböljan. Jag kan sitta och bara vara eller busa med pojkarna. Vi hittar tillbaka till varandra, till skratt och till en härlig semesterkänsla.

Jag bryr mig inte om att vi åker till samma ställe gång på gång. Allt jag bryr mig om är att vi får landa och må bra. Vi kommer kanske inte iväg på någonting alls den här semestern. Eller så gör vi det. Oavsett hur det blir så jobbar jag på att behålla mitt humör, att ha ett ton tålamod och att behålla mina bra lågaffektiva metoder.

Kram och namaste, Sara